Galleri Ping Pong, Rådmansgatan XX, Malmö
Till den 2 februari 2008
Helende Edgren
Biograf Spegeln, Stortorget, Malmö
Till den 14 februari 2008
Några medeltida träsnitt som skildrar kvinnor i samröre med Djävulen står i centrum på Helene Edgrens utställning på Galleri Ping Pong. En blir bortrövad, en annan knäböjer framför Den Ondes ändalykt, och i originalen utstrålar de stackars kvinnorna skräck och skam. ”Så kan det gå!”, var sensmoralen när det begav sig.
Men Helene Edgren har tipexat över de ångestfyllda ansiktsuttrycken och istället målat dit självsäkra ögon och njutande leenden. Från att ha varit offer, har kvinnorna blivit självständiga individer som handlar av fri vilja, äventyrslusta och njutning. Det är inte mycket som krävs för att vända underläge till överläge.
– Ja! Jag är häxa. Än sen? Are you talkin’ to me...?
Det handlar om den självklara rätten att få definiera sig själv och ignorera moraliskt, religiöst och politiskt förmynderi. Men också om det mänskliga behovet att tillerkännas ansvar för sina handlingar.
Samtidigt visas en annan Helene Edgren-utställning på biograf Spegeln. Huvudverket är filmen The Ballet Dancer, där hon i en tagning på 16 minuter filmat en dansare som utför piruetter tills han är helt slut. Det påminner en smula om Gillian Wearings 60 minutes of Silence som hon vann Turnerpriset med 1997. Wearing filmade en grupp statister utklädda till poliser under en timme, prydligt uppställda som på ett skolfoto. Bara efter någon minut börjar de klia sig, torka svetten och skruva på sig av tristess.
I Edgrens film är det den fysiska ansträngningen som är det plågsamma, och ljudet av hälens ständiga nedslag i golvet. Men också dansarens utlämnande situation. Trots att han är utmattad och har mjölksyra i benen, tvingar han sig att göra piruett efter piruett utan den graciösa mask av självkontroll som dansare annars kan gömma sig bakom. Rörelserna blir klumpiga och osköna, och han blottar sidor av sig själv som aldrig skulle tillåtas komma fram under en föreställning.
Verken på de båda gallerierna representerar helt olika sidor av Helene Edgrens ovanligt breda konstnärskap. De förenas vare sig av tematik, medium eller problemställningar – snarare av den eleganta enkelheten som de är utförda med.
Men Helene Edgren har tipexat över de ångestfyllda ansiktsuttrycken och istället målat dit självsäkra ögon och njutande leenden. Från att ha varit offer, har kvinnorna blivit självständiga individer som handlar av fri vilja, äventyrslusta och njutning. Det är inte mycket som krävs för att vända underläge till överläge.
– Ja! Jag är häxa. Än sen? Are you talkin’ to me...?
Det handlar om den självklara rätten att få definiera sig själv och ignorera moraliskt, religiöst och politiskt förmynderi. Men också om det mänskliga behovet att tillerkännas ansvar för sina handlingar.
Samtidigt visas en annan Helene Edgren-utställning på biograf Spegeln. Huvudverket är filmen The Ballet Dancer, där hon i en tagning på 16 minuter filmat en dansare som utför piruetter tills han är helt slut. Det påminner en smula om Gillian Wearings 60 minutes of Silence som hon vann Turnerpriset med 1997. Wearing filmade en grupp statister utklädda till poliser under en timme, prydligt uppställda som på ett skolfoto. Bara efter någon minut börjar de klia sig, torka svetten och skruva på sig av tristess.
I Edgrens film är det den fysiska ansträngningen som är det plågsamma, och ljudet av hälens ständiga nedslag i golvet. Men också dansarens utlämnande situation. Trots att han är utmattad och har mjölksyra i benen, tvingar han sig att göra piruett efter piruett utan den graciösa mask av självkontroll som dansare annars kan gömma sig bakom. Rörelserna blir klumpiga och osköna, och han blottar sidor av sig själv som aldrig skulle tillåtas komma fram under en föreställning.
Verken på de båda gallerierna representerar helt olika sidor av Helene Edgrens ovanligt breda konstnärskap. De förenas vare sig av tematik, medium eller problemställningar – snarare av den eleganta enkelheten som de är utförda med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar