Tamar Guimaraes’ examensutställning på konsthögskolans galleri (t.o.m. 25.1) består av ett bildspel om Brasiliens mest kända medium – Francisco Candido Xavier (1910 - 2002), som nådde sin största berömmelse under militärdiktaturen 1964-85 och skrev över 400 böcker, dikterade av andar. Ganska snart blir det dock uppenbart att det inte är Xavier och spiritismen som är det viktiga i bildspelet – utan sättet på vilket historien berättas. Speakerrösten är helt nollställd och saknar massmedias sedvanliga vinklingar och patos. Som åhörare hamnar man således i ett Aspergerliknande tillstånd, där det är svårt att uppfatta att Xavier egentligen var en osympatisk figur som bland annat förmedlade andeutsagor om att urbefolkningen var lägre stående. Det är en raffinerad berättareffekt.
Den andre examensutställaren är Jose Luis Martinat som visar objekt och filmer. Jag gillar särskilt den inverterade modellen av ett podium byggt för George Bush – upphöjningarna blir till nedsänkningar och förvandlar scenen till en amfiteater eller gladiatorarena.
I ett av filmverken flyger en röd kvadrat över bilden i oändliga variationer, ljudsatt på ett sätt som för tankarna till vinjetterna i början av långfilmer, där filmbolagens logotyper presenteras i storslaget majestät. Fast i Martinats verk blir det inget. Vinjett efter vinjett påbörjas, men tycks liksom förkastas av en osynlig hand.
Den andre examensutställaren är Jose Luis Martinat som visar objekt och filmer. Jag gillar särskilt den inverterade modellen av ett podium byggt för George Bush – upphöjningarna blir till nedsänkningar och förvandlar scenen till en amfiteater eller gladiatorarena.
I ett av filmverken flyger en röd kvadrat över bilden i oändliga variationer, ljudsatt på ett sätt som för tankarna till vinjetterna i början av långfilmer, där filmbolagens logotyper presenteras i storslaget majestät. Fast i Martinats verk blir det inget. Vinjett efter vinjett påbörjas, men tycks liksom förkastas av en osynlig hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar