Om debatten om "Skönhetens tabu" i Axess

Steril konst? Francis Bacons Studie efter Velazquez's porträtt av påve Innocentius X, 1953.

Jag kanske borde kommentera diskussionen om tidningen Axess' artikelserie "Skönhetens tabu", där mitt namn har förekommit en del, särskilt på chefredaktören Johan Lundbergs blogg. Jag skrev en kort recension av numret i Sydsvenskan den 19 oktober, och DN:s Dan Jönsson ska också ha skrivit. Jag hittar tyvärr inte hans text på nätet, men här ligger i alla fall min:

Skönhet är sanning och sanningen är Gud. Det är därför den sekulära människan inte efterfrågar skön konst – hon är rädd för att konfronteras med det gudomliga, och vill undvika de skuldkänslor det för med sig.

Den typen av konservativa floskler haglar det av i senaste numret av tidskriften Axess (7:2008). ”Skönhetens tabu” är temat och redan där brister det. Det är visserligen sant att skönhet inte längre är en förutsättning för konsten – men att ur det dra slutsatsen att den skulle vara förbjuden är fel. Och att skönheten har försvunnit på sina håll beror sannerligen inte på rädsla för någon gud, utan på att konsten har förändrats i takt med samhället – industrialiseringen, världskrigen, massmedia, Internet, med mera. Renässansmåleri är inget universellt uttrycksmedel, och lämpar sig helt enkelt dåligt för att bearbeta många av dagens företeelser.

Tidningens ljusglimt är en intervju med författaren Umberto Eco, där han vederlägger många av de polariserade kulturskymningsantaganden som intervjuaren ställer upp i sina frågor. Därigenom neutraliseras också mycket av det konservativa gnäll som genomsyrar tidningen.

I det här inlägget kommenterar Lundberg min och Jönssons sågningar av tidningen, och det är fantastiskt att läsa vilka ord och åsikter han lägger i min mun. Han påstår t.ex. att jag har skrivit att urvalet är ensidigt, och börjar resonera om pluralism, något som jag över huvudtaget inte berörde i min text. Vidare påstår han att jag bara har retat upp mig på två artiklar i numret, trots att jag inte pekade ut några enskilda, utan resonerade på ett generellt plan. Jag talade om "konservativa floskler" och "konservativt gnäll" som genomsyrade tidningen. Kritiken gällde således samtliga artiklar:

Roger Scrutons bisarra antagande om att den moderna människan skyr skönheten i konsten på grund av rädsla för Gud, något som Muhammed Omar också framhärdar i sin text (mer om Omar nedan).

Roger Kimballs ur luften gripna påstående om att "konst som förlorar kontakten med skönhetens resurser är dömd att bli steril" (är Francis Bacons konst steril?).

Johan Lundbergs polariserade utgångspunkter om kulturskymning i sina frågor till författaren Umberto Eco, som dock parerar väl och nyanserar diskussionen.

Merete Sanderhoffs märkliga påstående om att en konstnär som Odd Nerdrum skulle representera en "alternativ och hittills ouppmärksammad strömning i samtidskonsten". Allvarligt talat - Odd Nerdrum ouppmärksammad?

Muhammed Omars text om skönhet, konst och islam står i en kategori för sig själv med påståenden som att "Europa före modernismen delade samma värderingar som resten av mänskligheten på vår jord (sic!), men att kontinenten sedan skiljde ut sig och gick en annan väg." Omar tycks vidare utgå från att religionen har monopol på etik och moral, samt att den sekulariserade människan är "tom". Mest skrämmande är redogörelserna för den islamska konstsynen, som av artikeln att döma inte ger utrymme för ifrågasättnade eller kritik.

Islam känner därmed inte heller till någon "fri konst" i betydelsen att konsten som sådan skulle kunna stå över etiska kriterier. Ingen har rätt att ställa sig över etiken, att bryta mot normer och regler i konstens namn. Inga brott, legala eller moraliska, kan rättfärdigas i konstens namn. Konsten är inget mål i sig, utan den är skönhetens underdånige tjänare. Konstens strävan är att försinnliga det sköna som i sin tur flödar fram ur en gudomlig källa.

Den islamska konstsynen skulle alltså innebära att konsten definitionsmässigt helt står i maktens tjänst. Har jag missförstått något? Eller ligger det till på det viset? I så fall är jag mycket tacksam över att Omar klargjorde detta.

Det jag framförallt var kritisk mot var själva utgångspunkten för temanumret: "Skönhetens tabu" inom samtidskonsten. Det är ett felaktigt antagande. Skönheten är inte tabu. Särskilt inte nu under de senaste åren, då högkonjunkturen i konstvärlden har skapat en stor efterfrågan på just skön konst. Att i ett sådant läge med buller och bång inleda en diskussion om att skönheten är tabu känns lätt utomjordiskt. Även Martin Aagård anmärker på detta i Aftonbladet: Mystiskt rop efter konsten som redan finns (och Lundberg bemöter här.)

Nedan ligger Johan Lundbergs replik på min anmälan i Sydsvenskan. Notera det bittra tonläget, behovet att förödmjuka och den barnsliga tolkningen av mitt konstaterande att skönheten inte är förbjuden inom samtidskonsten:

Det är ju alldeles utomordentligt att Tor Billgren informerar Sydsvenskans läsekrets om att man inte döms till fängelse för att man gillar skönhet. Det är också betryggande att han visar sig ha pluggat in den konstvetenskapliga läxan ordentligt om att den konst som vi har idag är det optimala estetiska uttrycket för vår tid.

Men det är samtidigt tur att konsthistorien inte bara rymmer människor som Tor Billgren, utan även konstnärer och konstteoretiker som gått emot och ifrågasatt sin tids estetiska värderingar och konstnärliga uttryck. Det är så konsthistorien först framåt - inte genom att man, som Billgren gör i sin kritik av det senaste numret av Axess magasin, instinktivt avfärdar alla som ifrågasätter sin samtid.

Av någon anledning har Lundberg inte publicerat mitt svar, som publicerades alldeles under repliken:

Inte "instinktivt" – men väl efter noggrann genomläsning.
Inte "alla" – men väl dem som gör det utifrån absurda premisser.

De absurda premisserna är bland annat dem jag redovisar i genomgången ovan.

Lundberg har inte fört diskussionen vidare i Sydsvenskan, men uppenbarligen i DN. Sista ordväxligen i debatten ligger här. Tyvärr har jag som sagt inte fått tag i Dan Jönssons texter, men av Lundbergs sprudlande och extatiska ton att döma, tycks Jönsson ha backat från en del av kritiken. Hm, varför ser jag Eric Cartman framför mig när jag läser Lundbergs svar...?