Tystnaden efter Torsten A

Förbluffande lite har skrivits om Torsten Andersson i samband med hans död. Det är tragiskt att se hur landets främste konstnär trängs undan av Konstfacksnonsens, Bergmanfestivaler och pirathårklyverier. En minimal kortis i DN. Clemens Poellinger har ansträngt sig lite mer i SvD och kallar honom "konstnärernas konstnär". Expressen har publicerat ett intetsägande TT-telegram och Aftonbladet har inte skrivit ett ord (inte på webben i alla fall).

Ännu mer förbluffande är tystnaden i bloggosfären. Jag hittar ingenting... Förutom Johan Lundbergs utmärkta text på Axessbloggen. Utdrag:

Torsten Anderssons konstnärskap var uppbyggt kring det som är bildkonstens själva väsen: färg, form, fantasi och volym. Och Torsten Andersson visade likaledes som konstnär den sorts självständighet och originalitet som jag själv tror är nödvändig för att stor konst skall kunna skapas. Han var en benhård motståndare till den sorts epigoneri som dessvärre kommit att bli själva drivkraften i den svenska konst- och kulturhistoria, där man regelmässigt värdesatt den sorts konstnärer som i efterhand anslutit sig till vinnarsidan i konst- och litteraturhistorien. Och han var skoningslös i sin kritik mot den svenska inställningen att konstnärliga trender regelmässigt initieras av utländska aktörer, medan de som från ett svenskt perspektiv drivs av en attityd att ändra sakernas tillstånd i bästa fall uppfattades som halvtossiga rättshaverister.