Under pingsthelgen avled Torsten Andersson. I söndags eftermiddag skrev jag nedanstående minnestext till Sydsvenskan. Det var ont om tid, men jag är nog nöjd. Kom dock i efterhand på att jag inte skrev att jag älskar hans konst, att han var den störste. Det är så självklart att jag glömde skriva det. Hoppas att det framgår ändå. I måndags sände SR det program som nämns i texten i repris. Det kan avlyssnas via länken.
Bakom den lilla stuga som Torsten Andersson brukade använda som sovrum när han arbetade låg rester av brända träramar. Pigment blandade sig med sot och färgflagor i den gnistrande snön. Tidigare på morgonen hade han bränt ett antal målningar, bland annat några som 1997 visats på Louisiana. Nu var det början av 2005 och han tyckte inte att de höll måttet längre.
Jag var där för att intervjua honom till ett radioprogram och kontrollerade noga att bandspelaren rullade och att vinden inte brummade för mycket i mikrofonen när han berättade hur han i sotet och färgresterna såg det nya måleriet resa sig. ”Ett nytt, explosivt måleri…”
Torsten Anderssons konst är inte helt enkel att ta till sig. Första gången jag själv kom i kontakt med den var just inför det där programmet. Jag googlade på hans namn och trodde att folket på radion drev med mig. Varför ville de ha ett program om det här…? Blaffiga och skissartade målningar som kändes slarviga på ett ointressant sätt. Men jag började fördjupa mig och det dröjde inte länge förrän målningarna började dra i mig. Det var en helt igenom fysisk känsla – som när man blir attraherad av en vacker kropp.
Han jobbade framförallt med att måla vad han kallade porträtt av fiktiva skulpturer. Former som inte liknar något eller har någon mening i sig, utom som motiv i just Torsten Anderssons konst. Färgen verkar vara pålagd på ett slumpmässigt och nonchalant sätt, men på något sätt lyckades han genom detta skapa en svåröverträffad känsla av volym i bilden. De avmålade skulpturerna har en oerhörd tyngd och sensuell utstrålning.
Och hans stora uppgift som konstnär var just att hitta fram till ett eget bildspråk – något som han såg som en demokratisk plikt för varje konstnär. Att vara en kugge i konsthistorien. Själv fann han detta språk under några stormiga år på 60-talet. 1960 blev han utsedd till professor på Konsthögskolan i Stockholm, en tjänst han lämnade med buller och bång 1966, då han flydde tillbaka till Skåne och Benarp utanför Hörby, inte långt från platsen där han föddes 1926. Och det var där han byggde sin ateljé och målade sina främsta verk.
En av hans sista bildsviter handlade om konsten och döden. Han återanvände bland annat ett motiv från ett av de avgörande verken som var med och formade hans språk på 60-talet, en T-form, som då möjligen kunde stå för ”Torsten”, men som nu fått en helt annan funktion: en stupstock. Han talade om de offer konsten kräver av sina utövare. En annan målning föreställde hans gravsten. Efter att radioprogrammet med honom sänts, skickade han ett fotografi av den målningen med en personlig hälsning.
Bakom den lilla stuga som Torsten Andersson brukade använda som sovrum när han arbetade låg rester av brända träramar. Pigment blandade sig med sot och färgflagor i den gnistrande snön. Tidigare på morgonen hade han bränt ett antal målningar, bland annat några som 1997 visats på Louisiana. Nu var det början av 2005 och han tyckte inte att de höll måttet längre.
Jag var där för att intervjua honom till ett radioprogram och kontrollerade noga att bandspelaren rullade och att vinden inte brummade för mycket i mikrofonen när han berättade hur han i sotet och färgresterna såg det nya måleriet resa sig. ”Ett nytt, explosivt måleri…”
Torsten Anderssons konst är inte helt enkel att ta till sig. Första gången jag själv kom i kontakt med den var just inför det där programmet. Jag googlade på hans namn och trodde att folket på radion drev med mig. Varför ville de ha ett program om det här…? Blaffiga och skissartade målningar som kändes slarviga på ett ointressant sätt. Men jag började fördjupa mig och det dröjde inte länge förrän målningarna började dra i mig. Det var en helt igenom fysisk känsla – som när man blir attraherad av en vacker kropp.
Han jobbade framförallt med att måla vad han kallade porträtt av fiktiva skulpturer. Former som inte liknar något eller har någon mening i sig, utom som motiv i just Torsten Anderssons konst. Färgen verkar vara pålagd på ett slumpmässigt och nonchalant sätt, men på något sätt lyckades han genom detta skapa en svåröverträffad känsla av volym i bilden. De avmålade skulpturerna har en oerhörd tyngd och sensuell utstrålning.
Och hans stora uppgift som konstnär var just att hitta fram till ett eget bildspråk – något som han såg som en demokratisk plikt för varje konstnär. Att vara en kugge i konsthistorien. Själv fann han detta språk under några stormiga år på 60-talet. 1960 blev han utsedd till professor på Konsthögskolan i Stockholm, en tjänst han lämnade med buller och bång 1966, då han flydde tillbaka till Skåne och Benarp utanför Hörby, inte långt från platsen där han föddes 1926. Och det var där han byggde sin ateljé och målade sina främsta verk.
En av hans sista bildsviter handlade om konsten och döden. Han återanvände bland annat ett motiv från ett av de avgörande verken som var med och formade hans språk på 60-talet, en T-form, som då möjligen kunde stå för ”Torsten”, men som nu fått en helt annan funktion: en stupstock. Han talade om de offer konsten kräver av sina utövare. En annan målning föreställde hans gravsten. Efter att radioprogrammet med honom sänts, skickade han ett fotografi av den målningen med en personlig hälsning.
Nu kommer inga fler av Torsten Anderssons målningar att brinna, men de fortsätter att bränna sig in i medvetandet hos oss med sin ogripbara tyngd och närvaro.
1 kommentar:
...det framgår...
Skicka en kommentar