Moki Cherry, Susanne Beckman och Tonie Roos

Moki Cherry, Susanne Beckman, Tonie Roos
Galleri Persson, Jöns Filsgatan 10, Malmö
Till den 7 oktober 2007


Susanne Beckman

Galleri Persson firar tio år genom att föra samman Moki Cherry, Susanne Beckman och Tonie Roos under samma tak. Tre damer i 60-årsåldern, vars sprudlande vänskap porträtterades i K-special i SVT för snart ett år sedan. De utgör ingen konstnärsgrupp, utan har helt skilda uttryckssätt. Moki Cherry gör fotocollage, Susanne Beckman konkretistiska mönster och Tonie Roos föreställande måleri.

Cherrys collage är otroligt välkomponerade. De är fulla av detaljer men känns aldrig belamrade eller övermättade. I Not my cup of tea ses en hemmafru – förmodligen ur en tvättmaskinsreklam, elegant och ledigt dricka te på stående fot samtidigt som ett rött läppstift reser sig ur tvättmaskinsluckan. I fönstret fläker en helstekt rostbiff ut sig som en allegori i klassiskt stillebenmåleri. Det är mycket konsthistoriska referenser och humor i verken, men den politiska problematiken är ibland lite väl enkel och naiv, som i Kvinnofällan, där en ung underklädesmodell klipps in bland ett gäng burqaklädda kvinnor.

Tonie Roos måleri är ofta ”bara” vackert, blommigt och sorglöst, men ibland doppar hon sin pensel i bokstavlig och bildlig svärta, som i målningen Emma Goldman, Union Square 1917. Det är året då den kända anarkisten, feministen och pacifisten fängslades för tredje gången, och i målningen ses hon åkande i en bil, liksom upphöjd som påven, i en heroisk pose. Men i den omgivande folkmassans obehagliga ansiktsuttryck ser man hur snaran dras åt, att det snart är slut. Det blir lite JFK-känsla över bilden.

En annan bra målning är porträttet av författaren Elfriede Jelinek i skepnad av glädjestrålande blomsterdrottning. Det är mycket kärleksfullt gjort och kontrasten till hur vi är vana att uppfatta henne är så total och brutal att det blir komiskt.

Cherrys och Roos verk länkas samman av Susanne Beckmans geometriska kompositioner, som är utspridda i galleriet lite här och där. Enkla former, lager på lager i starka färger som möts i knivskarpa kontraster. Allra bäst blir det när hon lämnar det rena mönstermåleriet och jobbar med rymd och perspektiv, som i de tre runda ”takmålningarna” på innergården. I en blå, vit och gul målning med ett vågformat mönster uppstår en känsla av tredimensionalitet som egentligen inte borde vara möjlig just där. Men med hjälp av vågens form färgernas möten lyckas hon, på något sätt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 28 september 2007)

Se oss handla på Lunds Konsthall

Se oss handla
Lunds Konsthall
Till den 11 november


Bukarest julen 1989. Stillbild ur "Videogramme einer Revolution".

Två unga män sitter på en trottoar i Santiago, Chile. Den ene sjunger, den andre spelar gitarr. En idyllisk bild av den oskuldsfulla ungdomen, filmad tidigare i vår. Trafiken brusar lojt, men det finns också ett annat ljud i bakgrunden: militärhelikoptrar, filmade på exakt samma plats i juni 1973. Helikopterljudet kommer från andra delen av Patricio Guzmáns filmtrilogi Slaget om Chile, som handlar om militärkuppen 1973 – Augusto Pinochets störtande av Salvador Allende. De hotfulla helikoptrarna från den mörka dåtiden blir en mycket gripande kontrast till de spelande ungdomarna.

Verket visas för närvarande även på Venedigbiennalen, och är gjort av den franske konstnären Melik Ohanian. Han har helt enkelt tagit hela ljudspåret från Guzmáns film och bildsatt det med nytagna bilder från dagens Santiago, som för att kommentera och illustrera såväl händelserna 1973, som dagens verklighet.

Det handlar alltså om revolution i höstens utställning på Lunds konsthall. Politiskt handlande i sin mest extrema form. Det är en mycket krävande utställning som till sin huvuddel består av två långa filmer. Ohanians verk är 90 minuter långt, och det andra, Videogramme einer Revolution av Harun Farocki och Andrei Ujicas är 106 minuter. Man måste alltså sätta av minst tre och en halv timme i konsthallen för se utställningen i sin helhet. Och visst är detta extrema utställningsformat otympligt och svårt – men å andra sidan finns det inga andra sätt att tillgodogöra sig film än att just sitta på ändan och titta. Och i det här fallet är det absolut mödan värt. Särskilt när det gäller Videogramme einer Revolution (videoinspelningar från en revolution), som är en andlöst spännande film om omvälvningarna i Rumänien julen 1989.

Harun Farocki och Andrei Ujicas har samlat allt tillgängligt filmmaterial från tiden mellan den 19 och 25 december – privatvideor, amatörfilmer, TV-klipp, och redigerat ihop det till en kronologisk redogörelse om processen som ledde till Nicolae Ceausescus fall. I filmens första scen möter man en skottskadad ung kvinna i en sjukhussäng. Hon har deltagit i demonstrationerna i Timisoara till stöd för en hårt förföljd präst. Säkerhetstjänsten öppnade eld, och kvinnan skriker av smärtan efter Securitates kulor. Men med historiens facit i hand vet vi att det i själva verket är förlossningssmärtor.

Filmen för fram flera intressanta aspekter av revolutionens natur. Hur skapar man ordning när hela systemet är raserat? Vem ska bestämma? Den påminner också om att det inte bara är frihetssträvan som är drivkraften bakom en revolution, utan också ren och skär makthunger. Filmen visar hur vissa frihetskämpar genast anammar det totalitära systemets makttekniker. Hur Ceausescutrogna förföljs, misshandlas och förödmjukas. Hur medierna används för att styra folket och verklighetsbilden.

Mediernas roll i revolutionen understryks även i Ohanians Chilefilm. Ett avsnitt där originalljudet från 1973 skildrar en Allendetrogen demonstration, är symboliskt bildsatt av interiörer från ett tidningstryckeri. Demonstrationernas talkörer överröstas av tryckpressarnas mekaniska dunkande…

Och det är väl detta utställningen egentligen handlar om. Att det inte är den faktiska verkligheten, utan bilden av verkligheten som är avgörande – och att det är de som styr den bilden som har den verkliga makten. Vi påminns om vikten av att alltid se på verklighetsskildringar med kritiska ögon. Att alltid fråga oss om det speakerrösten påstår hända i bilden verkligen är vad som äger rum. Att alltid fråga oss varför ett visst filmklipp följer på ett annat. Filmkonsten är konsten att manipulera och det är tyvärr aldrig lika uppenbart som i en propagandamålning.

Det är knappast en slump att konsthallen parallellt med Se oss handla har tjuvstartat med sitt projekt om den sovjetiske stumfilmaren Sergei Eisenstein (1898 – 1948), som just är filmklippningens och montagets fader. Under kulturnatten för några veckor sedan visades hans mästerliga film om oktoberrevolutionen, och nästa höst presenteras en större utställning om hans betydelse för filmkonsten. Utbudet på Lunds konsthall präglas alltså för närvarande av konsekvens och kontinuitet i mycket angelägna och fängslande frågor.

(Publicerad i Sydsvenskan 27 september 2007)

Kristian Körner på Cirkulationscentralen

Kristian Körner: I was no longer aware of my condition...
Cirkulationscentralen
Till den 23 september 2007



I det svagt upplysta rummet sitter en man med benen i kors och läser en bok. Ur högtalarna hörs texten, uppspelad på låg, såsig hastighet. Man inser snabbt att mannen är en docka, men den dunkla belysningen lurar ständigt ögat att registrera andetag, pulsslag på halsen, en och annan ryckning.

Det är en mycket stämningsfull installation Kristian Körner har skapat på Cirkulationscentralen. Den monotona rösten, dunklet och orörligheten hos mannen gestaltar på ett perfekt sätt det ögonblick då ögonen filmrar ihop av trötthet eller tristess. Det svårfångade begreppet slummer isolerat och stillastående inom fyra väggar.

En spännande bieffekt av verket är den utstrålning man känner från mannen. Trots att man vet att han inte är verklig tar det emot att gå alldeles intill honom. Att stå och läsa över axeln känns direkt ohyfsat, och när jag ställer mig på knä och för att granska detaljerna i hans ansikte begår jag ett otillåtligt övergrepp mot den personliga integriteten. På något sätt känns det bra att inte bara ha respekt för det mänskliga, utan också det människolika.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2007)

Rudolf Haas på Galleri Gamla Väster

Rudolf Haas
Galleri Gamla väster
Till den 23 september 2007



Under hösten kommer Paul Larsson på Galleri Gamla Väster bland annat att visa två österrikiska konstnärer. I oktober blir det stora målningar av Wolfgang Stifter och just nu visas ett 40-tal små och mycket delikata teckningar av Rudolf Haas. Han jobbar med oljevaxkritor och ritar på såväl vanligt vitt papper, som reklamblad, boksidor och fotografier. Originalbilderna lyser igenom de feta kritornas lysande färglager på ett mycket subtilt och spöklikt sätt.

Att långsamt gå från teckning till teckning är som att zappa mellan kanalerna på en TV med dåligt bildrör och någon form av kortslutning som gör att skärmen vibrerar av statisk elektricitet. Motiven är fångade just i det ögonblicket som det flimrar och sprakar allra mest. Ur neondiset träder stadslandskap fram – rum, reklamskyltar, romantiska naturidyller, spår av mänsklig aktivitet – ibland ljusskygg, ibland kärleksfull. I en bild tycker jag mig se ett eko av en klassisk skulptur. Är det Bältesspännarna i sin dödliga kamp? Eller bara ett ögonblick av Eurosports eviga sumosändningar som blixtrar förbi?

(Publicerad i Sydsvenskan, september 2007)

Dans: Rötter och Vingar på Skånes Dansteater

Rötter och Vingar
Gästspel på Skånes Dansteater
Koreografer: Sofia Nohrstedt, Nønne Mai Raaber Svalholm, Maria Naidu
Speltid: 65 minuter
Spelas på Skånes Dansteater den 16.9, samt på Dunkers Kulturhus i Helsingborg 19.10-21.10, samt i Uppsala i november


Bild: Johan Eriksson

Det börjar på bästa tänkbara sätt. En ensam dansare på scenen i dunkel belysning, och så plötsligt: hela ensemblen, snabbt insmygande från sidorna och scenen är tagen i besittning på en ögonblick. Överrumplingseffekten är total och skapar det där underbara suget i magen.

”Rötter och vingar” är ett stort projekt där ungdomar i åldern 16-20 år i Malmö, Helsingborg och Uppsala bjudits in att sommarpraktisera som dansare under en treveckorsperiod. Arbetet har letts av en koreograf i varje stad och tillsammans med ungdomarna har de utarbetat rörelser och danser, som sedan sytts ihop till en sammanhållen föreställning som nu turnerar under hösten.

Föreställningen har ingen egentlig handling, utan består av ett antal självständiga tablåer som rör sig kring teman som ursprung, nutid och framtid. Den utforskning av dansen och sina kroppar som ungdomarna har ägnat sig åt under projektets gång, blir på scenen till en utforskning av livet och vad det kommer att bära med sig.

Gång på gång visar ensemblen att det går att skapa storartad dans med väldigt enkla medel. I andra scenen ligger dansarna utströdda i en cirkel och hasar sig mot mitten som amöbor, men så fort de kommit en liten bit framåt förvandlas de till spindlar som genast krälar tillbaka. Det är suggestivt och mycket väl genomfört.

I början av en annan tablå ses några tjejer göra sig i ordning för en utekväll. De rör sig graciöst och mannekänglikt – men självsäkerheten bryts gång på gång upp av panikartad flykt. En flykt undan ideal, objektifiering och förväntningar.

Som så ofta med kollektiva kreativa processer blir slutresultatet lite väl spretigt. Det känns som att koreograferna när de sammanfogat föreställningen har varit lite för demokratiska och velat få med så många olika uttryck som möjligt. Helheten hade vunnit på om flera småscener hade strukits helt, medan andra borde ha fått utvecklas och fördjupas – som den fantastiska scenen som ackompanjeras av Glenn Goulds långsamma variant av arian ur Goldbergvariationerna. Här bränner det till ordentligt, och kunde gott ha fått brinna ett tag till.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)

Teater: Farliga förbindelser i Helsingborg

Farliga förbindelser
Manus: Christopher Hampton
Regi: Solbjörg Höjfeldt
Med: Maria Kulle, Michalis Koutsogiannakis, Annika Kofoed, Karin Ekström, Rut Hoffsten, Petra Hultberg, Tobias Borvin, Erika Blix, Johan Forslund
Helsingborgs Stadsteater, Lillan
Till den 15.12

Så ger sig Helsingborgs Stadsteater på denna ofta spelade och avfilmade berättelse om markisinnan de Merteuils och greve de Valmonts hämnd- och kärlekspakt i 1700-talets parisiska adelskretsar. Markisinnan har blivit lämnad av sin älskare, och vill hämnas på honom genom att se till att den rena och klosteruppfostrade lilla jungfru han trolovat sig med ska ha förlorat oskulden lagom till bröllopsnatten. Som redskap härtill anlitar hon libertinen Valmont, som först ställer sig tveksam till uppdraget på grund av dess pinsamma enkelhet.
- Jag har faktiskt mitt rykte att tänka på, utbrister greven.

Markisinnan spelas av Maria Kulle som presterar enastående som bitter och vampyrisk isdrottning. Hon för sig med en värdighet som skapar statisk elektricitet i salongen. Michalis Koutsogiannakis som Valmont är också ett bra val. Han är förresten mycket lik Antonio Salieri i Milos Formans film ”Amadeus”, något som passar rätt bra i sammanhanget.
Men i absolut centrum står Birgitte Mellentins scenografi och kostymer. Fonden utgörs av utsökta japanska pappersskjutdörrar, lika sköra som dygden och viljestyrkan hos pjäsens kvinnliga offer. Vad kostymerna beträffar kan man stirra på detaljerna hur länge som helst – de höga kragarna, håruppsättningarna, det frasande tyget, pälsinslagen, spetsen.

Föreställningen blir mer en estetisk upplevelse än dramatisk, och regissören Solbjörg Höjfeldt har lyft upp just fåfängan som genomgående tema, vilket understryks av att hela pjäsen äger rum på en catwalk. I scenbytena är det mannekänguppvisning med dunkande musik och blixtrande ljus. Det är oundvikligt att associera till Sofia Coppolas film Marie Antoinette, som just är en evig modeshow och ett upphöjande av ytan till det enda relevanta, medan världen runtomkring bokstavligen faller samman.

Men jag tycker inte att denna fokusering fungerar fullt ut i det här sammanhanget. För det är väl knappast fåfängan som är karaktärernas drivkraft i deras dödliga spel? Inte heller sexualiteten, som snarast skildras som något mekaniskt och slentrianmässigt. Utan vad det ytterst handlar om är makt. Både markisinnans och grevens mål är berusningen av att förmå människor att svika det de värderar och älskar allra högst. Och det mänskliga schackspelet kan man förstås spela även utan siden, diamanter och getingmidja.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)

Monica Gora och Gunilla Bandolin på Skissernas Museum

Gora och Bandolin
Skissernas Museum, Lund
Till den 21 oktober

I en film från 1995 ser man Monica Gora och Gunilla Bandolin stå och slita i sopor på Tvetatippen i Södertälje. De har grävt sig ner till mitten av 70-talet och den syrefria miljön gör att soporna inte ruttnar, utan konserveras. I sina vita overaller, munskydd och alldeles för stora röda skyddshandskar för de tankarna till den amerikanske konstnären Paul McCarthys slabbiga filmer där han kladdar med ketchup och färg iförd clownmask och stora seriefigurshänder. Skillnaden är att Gora/Bandolin geggar runt bland hushållsavfall och välfyllda blöjor från 70-talet – en ruggig och ofrånkomligt fascinerande form av arkeologi.

Sopor är ett tema som skulptören Gunilla Bandolin och landskapsarkitekten Monica Gora sysslat med mycket i sina gemensamma konstprojekt, vilka nu presenteras i retrospektiv genom bilder, filmer och texter på Skissernas Museum. Det finns knappast något bättre sätt att lära känna människan än just genom det hon kasserar. Soptipparna är ett totalt oredigerat arkiv över mänsklig aktivitet – till skillnad från tidningar, dagböcker och konst, som bara uttrycker utvalda och ofta idealiserade delar. Sopor är tänkta att glömmas och gömmas, och därför uppstår en väldig laddning när någon rotar bland dem. Laddningen utgörs av lika delar skamfylld voyeurism och uppriktig antropologisk nyfikenhet, och ger också en relevant påminnelse om människans absurda samlarnatur.

Denna är temat även för utställningens enda nyproducerade verk – en installation där en stor bild av en avskalad och mäklar-stylad våning ställs mot ett kvävande och ångestskapande landskap av bråte, som i själva verket skulle kunna vara vilket flyttlass som helst. Vad av detta är det som är välstånd? Bandolin och Gora ger inget svar, men ställer frågan på ett bra sätt som varken havererar i fattigdomsromantik eller banal kritik mot konsumtionssamhället.

Just denna vägran att förenkla, utan istället ge sig in på delikata områden är kanske det mest typiska för Bandolin och Gora. I verket x-x (1992) handlade det om den då infekterade debatten om Öresundsbron. I den refuserade installationen Kontakt med naturen (2006) ville de göra upp med den tillrättalagda bilden av djur och natur genom att visa att ETT marsvin kanske är gulligt, medan HUNDRA är ett myller av ohyra. Och verket Ozone Healing (1996) där stora fläktar skulle blåsa marknära ozon till atmosfären blev en drift med blint och naivt miljöengagemang. Den bästa offentliga konsten är den som får så många som möjligt att känna sig träffade. Tyvärr faller den ytterst sällan i god jord.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)

Krönika: Galleriposörer på parad

I samma kvarter på Njalsgade i Köpenhamn ligger de utmärkta gallerierna Nils Stærk och Nicolai Wallner. Då och då har de vernissage samtidigt och fredagen den 14 september är en sådan dag.

En stor skillnad mellan konstlivet i Malmö och Köpenhamn är att de mest utstuderade galleriposörerna inte har letat sig hit än. Man känner igen dem framförallt på glasögonen, som gärna ska vara stora och av leksakstyp, eller bara allmänt udda. Det är alltid lika underhållande att se 20-åriga konststudenter obesvärat försöka bära upp monokel, 3D-glasögon eller pincené. Skorna är också viktiga, och jag har sett allt från gummistövlar, sock-i-plast och gjutjärnssandaler, till clownskor, fotbollar och skridskor. Andra detaljer kan vara Himmlerhår, chapeau claque, ridbyxor, krinolin, svans, och framförallt långt och tovat skägg.

Någon typ av rökverk är obligatoriskt och ska man hålla till godo med något så banalt som cigaretter är det långa munstycken som gäller och udda märken som handrullas av den maoistiska gerillan i Peru. Men allra helst ska det vara vattenpipa, gärna snillrikt upphängd i en rullande droppställning, eller fastskruvad på en liten vagn som man drar efter sig i koppel.

Som ni märker: Man blir aldrig besviken på en vernissagerunda i Köpenhamn. Till Njalsgade tar man sig enklast med metron från Örestad till Islands Brygge.

(Publicerad i Dygnet Runt den 13 september 2007)

Vilks projekt är viktigt

Glöm inte bort Lars Vilks formidabla blogg, där han löpande kommenterar de bisarra turerna hans konstprojeket. Det är sakligt, välformulerat och framförallt: tålmodigt. Här slipper man framförallt också mediernas och propagandisternas vulgariseringar,

"Slå aldrig på någon som ligger ner" stod det på muslimska demonstranters plakat i Uppsala. Det är patetiskt nonsens. Muhammed ligger inte ner. Han är antagligen den mäktigaste och största maktsymbolen i världen. Krig utkämpas i hans namn. Människor avrättas och lemlästas i hans namn. Att man inte skulle få utmana en sådan symbol är fullständigt bisarrt. De muslimer som inte tycker att Muhammed förtjänar att häcklas borde inte vända sig mot Vilks, utan mot de som svärtar ner profetens namn med barbari. Eller i alla fall förstå att Muhammed är en maktsymbol, och att ingen maktsymbol kan ges någon form av immunitet.

Här ligger mina tidigare texter i ämnet:

24 juli Muhammed-debacle 2.0
25 juli Sitt vackert!
2 augusti Muhammed och makten
15 augusti Muhammed-debacle 2.1

David Shrigley på Malmö Konsthall

David Shrigley: ”Everything must have a name”
Malmö Konsthall
Till den 4 november

Det var på nån postgymnasial fest på Österlen för ett tiotal år sedan som några av mina vänner fick idén att sätta sig i en bil och köra ut på en åker för att rulla de stora, runda höbalarna framför bilen. En baggis, tänkte de. Men självklart tog det tvärstopp. Och självklart demolerades bilen.
– Oj, utbrast de förvånat. Det här var konstigt. Helt oväntat.
Precis lika oväntat och konstigt som när någon kickar boll mot en husvägg men plötsligt träffar fönstret istället.
– Oj, hur är det möjligt? Helt oförutsett! Men inte mitt fel liksom, jag siktade ju på väggen.

Det är bland annat denna undervegetation av mänskligt beteende som David Shrigley skildrar i sin konst. Att följa impulser och handla med största möjliga kortsiktighet. Obetänksamhet som istället för insikt följs av en fåraktig uppsyn och obefintlig benägenhet att ta ansvar.

Nu är ju detta inte på något sätt ett exceptionellt beteende utan något vi ser hela tiden och som tycks vara nedlagt i alla människor ungefär som kristendomens idé om arvsynd. Men i det här fallet är det nog mer adekvat att tala om arvstupiditet. Att handla mot bättre vetande. Att röka. Att trampa i den blöta cementen. Att okynnesäta cheesecake fast man är proppmätt och väger tjugo kilo för mycket. One night stands utan preventivmedel. Och resultaten avtecknar sig dagligen i form av nyheter om fetmaepidemier, abortstatistik och ständigt återkommande larm om ökningar av veneriska sjukdomar. Jamen jag skulle ju bara… Alla andra gör ju…

Men så finns det förstås också en positiv översida av denna impulsdrift – dels som uttrycker sig i harmlös nyfikenhet, dels som handlar om att göra vad som faller en in utan att låta sig hämmas av förstockade konventioner. Att ta risker som faller väl ut. Denna positiva sida av arvstupiditeten sammanstrålar med den negativa i Shrigleys konst – han skildrar som sagt den negativa, men tillämpar dem positiva i sitt arbete. Med viss överlappning.



David Shrigley är född 1968 och har varit verksam som konstnär sedan början av 90-talet. Han är väldigt produktiv, så det känns inte helt märkligt med en stor retrospektiv över en så pass ung konstnär. Men det är synd att vissa idéer och motiv på ett fåtal ställen upprepar sig i utställningen – särskilt eftersom Shrigley tydligt uttalar sig om att aldrig vilja göra samma sak två gånger.

Han arbetar med film, foto, skulptur, måleri, tryck och ljud, men framförallt teckning och text i samma onelinertradition som vi i Malmö tidigare har kunnat se på Rooseum genom Nedko Solakov (2004) och Dan Perjovschi (2006). Fast där de är politiska är Shrigley mer existentiell och galghumoristisk.

Hans konst ser slarvig och hafsig ut av den enkla anledningen att han jobbar mycket snabbt – som för att gripa tag i impulsen innan den förflyktigas. Det är först i efterhand han avgör om den var bra eller dålig – och är den dålig makuleras resultatet. Idéerna hade inte blivit ett dugg tydligare om han hade tecknat virtuost med centralperspektiv och skuggor. Däremot hade dåliga och banala idéer lättare kunnat slinka igenom om de maskerats med god teknik. Den reducerade och direkta stilen skapar alltså en sorts ärlighet och tillför också en extra komisk dimension. Figurernas fulhet skapar sympati och slätar över deras dumhet.



Konsthallen har återigen fått en helt ny skepnad. Det är förbluffande vad byggarna och teknikerna kan åstadkomma därinne. Parallellt med själva konsten har utställningarna de senaste åren också varit uppvisningar av konsthallsrummets potential. Det har varit tomt, fyllt av tyg, belamrat och helt ombyggt – alltid något nytt. Den här gången är det indelat i tjugofem mindre rum som presenterar varsin aspekt av Shrigleys konstnärskap, vilket ger en labyrintisk känsla. Samtidigt lyfts också rummets storslagna sidor fram. Det största delrummet blir rent sakralt av takhöjden och ljuset som strömmar in uppifrån. På väggen, med störst tänkbara bokstäver finns texten ”God is idle”, Gud är lat. Eller sysslolös – som kontrast till David Shrigley och hans outtömliga förmåga att hitta komiska, absurda och morbida vinklingar av vardagen. Bland fotografierna finns en röd variant av grodan Kermit som kastat sig ut från en bro. Ett frisbee på en lekplats med texten ”land mine”. Och allra bäst: ett foto av en mur, full av klotter. På marken ligger en tom flyttkartong med texten ”This way up” – upp och ned. Men så upptäcker man att klottret på muren är spegelvänt, medan texten på lådan är korrekt. Följdfrågan blir: vad är spegelvänt i verkligheten – klottret eller lådtexten? Vad som vid första anblick verkar vara ett infantilt göra-tvärtemot-hyss är i själva verket en avancerad lek med förmågan att uppfatta bilder och en utmaning av uppmärksamheten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 8 september 2007)

Krönika: Om förfallets estetik

1974 visade Gerhard Nordström målerisviten Landskap i tio bilder som i Lars Göran Oredssons utmärkta biografi över konstnären presenteras genom tre bilder. Ödehuset är en övergiven och avspärrad gård med eternittak och övervuxen tomt. Den andra föreställer en industribakgård i Limhamn där skorstenarna speglar sig i vattenpölarna och de rostiga oljefaten ligger staplade i förgrunden. Och den tredje: en skitig asfaltsmaskin mitt i ett vetefält.



Bilderna slår klockrent an den sträng av romantik och nostalgi inför det förfallna och patinerade som det tycks råda ett stort intresse för just nu. Jan Jörnmarks bok Övergivna platser blev genast en storsäljare när den kom i våras. På sajten Rostsverige samlas bilder av de bortglömda och ratade baksidorna av vårt land – ”trasiga med samtidigt plågsamt vackra miljöer”. Bloggen är Residuer (”rest, återstod”) är ett annat exempel. Självaste Venedigbiennalen är också en del av den här rörelsen i och med att en stor del av utställningen äger rum på den gamla marinbasen bland rostiga oljetankar, lyftkranar och skrotade ubåtar.



Den stora skillnaden mellan allt detta och Gerhard Nordströms Landskap i tio bilder är att de INTE är målade för att väcka den här typen av skönhetskänslor – utan för att skapa opinion mot miljöförstöringen och människans hårdhjärtade exploatering av naturen. Effekten blir alltså motsatt i 2000-talets estetiska klimat – i alla fall genom de tre bilder som redovisas i Oredssons bok.

Så vad är det som gör att vi idag kan njuta av det förfallna, medan det på 70-talet lyftes upp som varnande exempel? Handlar det om att estetiska ideal växlar precis som mode? Är det ett dekadent och ansvarslöst i-landsfenomen? Eller måhända någon typ av postsovjetisk effekt? Har vi blivit så översköljda av bilder från förfallna industriområden och örlogsanläggningar på Kolahalvön att de har präglat sig in i vårt estetiska sinne?



En annan konstnär som arbetar med sådana här miljöer är Andreas Johansson som nyligen tog examen från Konsthögskolan i Malmö. Med collageteknik skapar han stora bilder som för tankarna till forskningsbaser i Nevadaöknen, trots att bildelementen ofta är hämtade från Malmöområdet. Det finns ett visst släktskap med Nordströms bilder, fast ideologin bakom är omvänd – här handlar det om dagdrömmeri och eskapism. En annan viktig skillnad är att förfallet hos Johansson har gått ett snäpp längre. Naturen är på väg tillbaka, mossan håller på att omsluta betongen, gräset springer upp ur asfalten, trädgrenar penetrerar husväggarna... Därmed öppnar verken också upp för ytterligare en förklaring till fäblessen för det förfallna, nämligen den spänning som uppstår i det nästan erotiska mötet mellan två mäktiga krafter: naturen med all sin skönhet och storhet, och människan med sin vilja och genialitet gestaltad av vägar, broar och industrier. I förfallet sammanförs de på lika villkor till något nytt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 6 september 2007)

Emma Lindahl på Peep

Det handlar om landskap på Emma Lindahls examensutställning på Galleri Peep i Malmö (t o m 9.9). Det centrala verket är en film där kameran rör sig över en sprucken och helt oidentifierbar yta. Det är omöjligt att avgöra om vi tittar genom ett mikroskop eller Google Earth (ett dataprogram där man via sattelitbilder kan zooma in städer och detaljer på hela jordklotet ner till en höjd av cirka hundra meter). Är det ett knastertorrt ökenlandskap? Ett avömsat ormskinn? Ett illa åtgånget tak i ett gammalt slott, eller en krackelerad glasyr i en soppskål? Kamerans rörelser är mjuka och utforskande men syftet verkar inte i första hand vara att lösa mysteriet med materialet, utan att visa hur otroligt vackert det är.

I galleriets källare finns en bild av den avfilmade ytan i sin helhet. Den VERKAR vara sammanhängande och plan, men sprickorna, ljuset och skuggorna ger helt motstridiga intryck. Emma Lindahl har skapat ett delikat mysterium – något som ser självklart och banalt ut vid första anblick, men som vid närmare granskning bara blir mer och mer invecklat och omöjligt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 september 2007)

Ljudkonst i Ljudkullen

Ljudkullen i Scaniaparken nere vid Västra Hamnen är en av stans mest spännande platser för musikupplevelser. Ljudet strömmar ur stora högtalare i gräset och man har utsikt över en fyr, Barsebäck och Öresundsbron. Ljudet blandas med vinden och de ofta lågtflygande passagerarplanen på väg in över Kastrup.

Just nu ingår kullen i festivalen Full Pulls utbud med tre ljudinstallationer på 20 minuter var som går i en loop fram till midnatt varje dag (t o m 9.9). Jag tycker om vad jag hör, men hade ändå gärna sett att platsens potential utnyttjades bättre. FM3:s och Petteri Nisunen/Tommi Grönlunds verk är alldeles för lika till sin karaktär och uppbyggnad – långsamt utvecklande dronestycken med ett kontinuerligt högfrekvent tjut i bakgrunden. Den höga tonen blir oskön i längden och skär sig med såväl miljön som de omgivande ljuden. Då är det tredje verket betydligt intressantare – ett textstycke av Lina Selander där en mansröst läser upp enkla och korthuggna beskrivningar av 117 Instamaticbilder. Efter ett tiotal beskrivningar lär man sig uppfatta bilderna och visualisera dem mycket tydligt, och vill bara ha fler och fler – som pusselbitar i en större bild som man hoppas ska träda fram i blåsten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 3 september 2007)

8 konsttips för hösten

Diverse konstnärer
Louisiana, Humlebæk, Danmark
Hela hösten särskilt oktober
I oktober inträffar en konstkonjunktion av sällan skådat slag på Louisiana med fyra omistliga utställningar samtidigt: en retrospektiv över Lucian Freud – en av Storbritanniens främste målare, känd för sina lätt groteska porträtt (28.9-27.1); den fenomenale mode- och porträttfotografen Richard Avedon (t o m 13.1); det danska stjärnskottet Tal R med sitt barnsliga och uttrycksfylla måleri (5.9-2.12); samt sommarens succé Arkitekturens gränser (t o m 21.10).

David Shrigley: Everything must have a name
Malmö Konsthall
8.9 – 4.11
Många kommer att tycka att de kan teckna och måla minst lika bra som David Shirgley och fråga sig vad han har på en konsthall att göra. Grattis, säger jag till alla er som är så duktiga på att rita! Men låt oss en gång för alla slå fast att det inte har handlat om det inom konsten de senaste 150 åren. Försök att se det andra. Se idéerna. Vad som finns bakom. Humorn.

Camilla Løw
Elastic, Bragegatan 15, Malmö
28.9 – 20.10
När tidningen Wallpaper sammanfattade designåret 2004 presenterades de vinnande fåtöljerna, stolarna och lampskärmarna i sällskap med skulpturer av Camilla Løw. Hon arbetar med material som plexiglas och blanklackerad ek och skapar strama och fantasifulla verk i gränszonen mellan konst och design. Hon är en av de nominerade till Statoils nya konstpris på 500000 norska oljedollars.

Fredrik Svensson: Examensutställning
Malmö Art Academy Gallery, Ystadvägen 22
29.9 – 7.10
Det bästa verket på konsthögskolans årsutställning i våras var Fredrik Svenssons vita zeppelinare som tycktes hållas svävande och uppblåst av ett mjukt och smärtsamt vackert ljud. Detta var i själva verket en prototyp och på examensutställningen kommer han att visa en större och mer genomarbetad version med maffigare ljud.

Inger Ekdahl
Galleri Ping Pong, Rådmansgatan 7, Malmö
29.9 – 20.10
Inger Ekdahl (född 1922) är en veteran inom svenskt måleri och en modernistisk pionjär. På 50-talet höll hon på med improviserad spontanism (dripp dropp) och på 90-talet disciplinerade och flimrande geometriska mönster. Det ska bli mycket intressant att se vad hon kommer att visa i Ping Pongs delikata utställningsrum.

David Krantz
Konstföreningen Aura, Lund
27.10 – 18.11
Jag glömmer aldrig David Krantz’ eldsprutande drake på taket till Wuthering Heights 2004. Inte heller det 3D-animerade insektsäventyret Brobdingnag på konsthallen förra året. På Aura i höst blir det också 3D. Verket kommer att vara centrerat kring maskrosprojektioner som garanterat kommer att få publiken att vilja springa upp och ned i galleriets trappor…

Ljudkonstfestivaler
Diverse platser i Malmö
Full Pull-festivalen har redan tjuvstartat med ljudinstallationer nere vid den magnifika ljudkullen i Västra Hamnen (t o m 9.9). Själva festivalen äger sedan rum helgen 7-9 september på bland annat Inkonst. Och den 22 september arrangeras Kanalfestivalen som man delvis upplever på flotten mellan Södertull och Trädgårdscaféet. På kvällen går det en buss till Neon Gallery i Brösarp där det väntar ljudskulpturer och fest.

Clay Ketter
Galleri Magnus Åklundh, Monbijougatan 17G, Malmö
7.12-25.1
Clay Ketter är näste svenske konstnär som får en stor mitt-i-karriären-utställning på Moderna Museet i Stockholm. Det blir sommaren 2009. Han skapar bland annat collage av material hämtade från byggnadsindustrin, t.ex. spackel, murbruk, tapetbitar och trälister. Håll förresten ett ständigt öga i galleriets work-in-progress-rum som har ett mycket lovande program för hösten.

(Publicerat i Sydsvenskan den 27 augusti 2007)

Niklas Karlsson på Galleri 21

Niklas Karlsson
Galleri 21, Rådmansgatan 5, Malmö
Till den 6 september 2007



Niklas Karlsson har upptäckt sytrådens magiska egenskaper. Mellan två väggar på Galleri 21 i Malmö har han spänt upp tusentals trådar i olika färger, tätt tätt i tunna lager (t o m 6.9). Det blir som skivor av ljus, genomskinlig färg eller hologram. Lagren flimrar framför ögonen som en dålig bildskärm och färgintensiteten beror på hur man rör sig i rummet. Man får också en känsla av rörelse eftersom det man ser påminner om ljusstrecken som bildas när man fotograferar stadstrafik nattetid med lång slutartid.

Det är så oerhört enkelt och så oerhört genialt. But don’t try this at home, kids – de tusentals trådarna skapar en ofattbar dragkraft i väggarna. Den ena galleriväggen höll på att kollapsa när verket installerades i torsdags. Se där, ytterligare en oväntad egenskap hos sytråden…

Det handlar om rörelse även i den stora installationen Re. Små stjärnor av papp är placerade på golvet i raka rader och i bortre änden höjer sig stjärnmattan som en bölja, fångad precis i det ögonblick då den slår över – som i Hokusais berömda träsnitt Den stora vågen. Gallerihösten har börjat, och den kunde knappast börja bättre än så här.

Pink Floyd-länk

Missa inte Joakim Norlings utmärkta genomgång av tidiga Roger Waters-låtar på The Jet Set Junta.

Vi befinner oss på en sommaräng, liggande i högt gräs, omsluten av blomstrande grönska. Ljuden är nära, som om de vore ett med gräset och den blå himlen. Men när Waters börjar sjunga kommer hans röst från en en helt annan plats; ett eko och en liten förskjutning av de två stämmor han sjunger skapar en spöklik effekt, som om hans röst kommer från en plats som kanske bara finns inuti lyssnarens eller sångarens huvud.

Krönika: Var inte bortskämd på galleri

Robert Rauschenberg: Monogram

Om jag skulle läsa den senaste Harry Potter-boken utan att ha läst de föregående hade jag inte förstått ett dugg. Det finns absolut ingen anledning att bli upprörd över detta och jag anklagar inte J.K. Rowling för att vara exkluderande och bara vända sig till den insatta eliten med sina böcker. Är man intresserad av Harry Potter finns det bara ett sätt att lära sig mer om honom: att läsa böckerna och se filmerna.

Detta kan ju tyckas vara en självklarhet, men om man flyttar exemplet till konstens värld upptäcker man snabbt att så inte är fallet. Det finns en märklig föreställning om att man ska översköljas av insikt så fort man kommer in på ett galleri. Och om man inte drabbas av denna aha-upplevelse är konsten dålig, elitistisk och exkluderande. Sedan går man därifrån, koketterande över att man minsann tillhör de ”vanliga” människorna som samtidskonsten inte vänder sig till.

Men konsten idiotförklarar ingen. På sin höjd berättar den att du är en bortskämd snorunge som har fått alla förklaringar serverade på silverfat hela livet. Och när förklaringen plötsligt inte bärs fram av en betjänt med vita handskar, så sparkar du bakut, trycker på kränktknappen och börjar snacka skit om det du inte har tagit dig tid att sätta dig in i.

Precis som med Harry Potter finns det bara ett sätt att bli bra på konst, nämligen att se på konstutställningar. Många konstutställningar – även dåliga. Och att läsa – om konsten och konstnärerna. Ju mer man sett och läst, desto mer förstår man. Tycker man att detta är ett orimligt krav så är man förmodligen inte intresserad av konst och då får man försöka göra något annat med sin fritid. Det är helt OK.

(Pulibcerad i Dygnet Runt den 23 augusti 2007)

Vem blir ny chef på Malmö Konsthall?

Idag publicerade Sydsvenskan listan över alla 46 som sökt jobbet som chef för Malmö Konsthall. Om man vill raljera skulle man kunna slå fast att alla män per automatik är diskvalificerade eftersom ordföranden i kulturnämnden är socialdemokrat - vilket i och för sig inte skulle göra så mycket eftersom det verkar finnas gott om kompetenta kvinnliga sökande också.

Det som framförallt gör mig glad är att det är så många lokala galleriprofiler som är intresserade av jobbet och som alltså tillåter sig att ta plats i såna här större sammanhang. Det är precis vad som behövs!

Kommentarer kring dem jag känner till:

Pontus Kyander
Sydsvenskans briljante seniorkritiker, tillika redaktör för nedlagda konstmagasinet Format (SVT), som var en riktig höjdare. Satte samman Gustav Metzger-utställningen på Lunds Konsthall förra året. Är en oförsonlig kritiker av marktstrukturerna inom konstvärlden och är inte rädd för att göra sig ovän med lokala maktcentra (läs Konsthögskolan). Jag tror att Malmö och svenskt konstliv skulle må mycket bra av en person som Kyander på Konsthallens chefsstol.

Thomas Millroth
Har trollat med Ystad Konstmusem under sin tid som chef där. Har en enastående kunskap om konst och har ett aldrig sinande intresse för det nya. Står stadigt med ett ben i konstmusiken och ett i den samtidskonst som inte ännu är torr bakom öronen.

Magnus Jensner
Ytterligare en favorit. Har under fem år gjort Dunkers Kulturhus till en konsthall av internationalla mått. Ett oerhört säkert kort.

Yrr Jonasdottir
Konstpedagog på Ystads Konstmuseum, som är en av mina favoritinstitutioner. En konsthallschef med bakgrund just i den viktiga pedagogiken hade varit en stor tillgång.

Göran Green
Driver Galleri 21 i Malmö på ett föredömligt sett. Jag har aldrig sett en dålig eller ens medioker utställing där. Hade varit intressant att se vad han skulle kunna åstadkomma i det stora formatet.

Lars Gustav Midböe och Anna Kindvall
Electrohype-folket. Har satt samman mycket bra biennaler på temat elektronisk och digital konst och har innovativa idéer för offentlig konst, men jag vet inte mycket mer om deras övriga intressen och inriktningar.

Monika Gora
Landskapsarkitekt med känsla för ljus. Aktuell på Skissernas Museum. Vet inget om hennes övriga kompetens och intriktning.

Peter Johansson och Barbro Westling
Tokrolighetens kronprins, numera i konstnärskombination med sin hustru. Jag får alltid intrycket att Peter Johansson egenligen vill gå vidare och göra annat än den folkhemskritik i vars hörn han har målat in sig i. Kanske skulle chefsjobbet vara den förlösande händelsen...

Miya Yoshida
En av de tre första konstdoktorerna som disputerade vid Konsthögskolan i Malmö i år. Avhandlingen handlade om curering inom ramen för ett projekt om mobiltelefoner. Vet inget ytterligare om hennes inriktning eller kompetens.

Övriga sökande
Karin Kangas, Bengt Adlers, L Eugéne Peterson, Melentie Pandilovski, Daniel Wetterskog, Daniel Kurjakovic, Robin Clark, Eva Rauls, , Clive Kellner, Andrea Domesle, Jacob Fabricius, Elisabeth Ahlsheimer, , Peppe Bergström, Tone Olaf Nielsen, , Kathrin Becker, Anneli Fuchs, Patrick Amsellem, Mats Stjernstedt, Eva González-Sancho, Jan-Erik Lundström, Frederikke Hansen, Ulrike Lehmann, Ferran Barenblit, Johan Pousette, Maria Fridh, Celia Prado, Christina Ricupero och Marita Kuukkomen, Oliver Orest Tschirky, Ronald Van de Sompel, Luigi Fassi, Jacob Lind, Marcus Holmström, Leandro Gundemaro, Dieter Buchhart, Renske Janssen.

Oscar Reutersvärd på Rönnquist & Rönnquist

Oscar Reutersvärd
Galleri Rönnquist & Rönnquist
Till den 26 augusti


Oscar Reutersvärd: Roterande acceleration. Strömparken, Norrköping

Oscar Reutersvärd (1915-2002) är mest känd för sina teckningar av omöjliga geometriska figurer, inte minst genom frimärksserien som har blivit en riktig 80-talsklassiker. Utställningen på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö (t o m 26.8) domineras helt naturligt av dessa verk – han gjorde över 2500 varianter och här visas ett 50-tal, de allra flesta originalakvareller.

Mest intressanta är dock metallskulpturerna, varav flera är modeller av större offentliga verk. Här handlar det också om omöjlighet, fast inte på geometrins område utan på tyngdlagens och optikens. På ett helt otroligt sätt lyckas han få metallen att gestalta rörelse – ett silverspjut tycks skjutas rakt upp ur marken och accelerera. En kedja är skruvad i en osannolik pose som lurar öronen att lyssna efter ett rasslande ljud. Allt verkar vara utfört efter stränga matematiska principer, men till och med detta är en illusion.

Missa inte de delikata erotiska akvarellerna som visas i källaren. Strama och avskalade pastischer på egyptiska motiv där de matta och ljusa färgerna är det enda som anknyter till de geometriska studierna på övervåningen.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 augusti 2007)

Radio: Jan Håfström

Uppför floden, in i Zonen



Programmet ligger i den här länken. (Klicka på Jan Håfström-länken i det nya fönstret som öppnas. Sen tar det en liten stund för programmet att starta.)

Ursprungligen sänt i P1 den 10 maj 2006.

Anita Christoffersson på Tjörnedala

En vanlig missuppfattning om det katolska relikväsendet är att det uteslutande handlar om morbida detaljer som benknotor, naglar och hårtussar. Men den vanligaste formen är i själva verket fragment av kläder och andra tygstycken som har tillhört ett helgon. Man behöver inte vara religiös för att fascineras av den laddning en tygbit kan få genom åratal av beröring, svett, solblekning, regn, och friktion. Inte minst Jan Håfström har ägnat sig åt detta i sitt konstnärskap.

På Tjörnedalagården i Baskemölla visar nu Anita Christoffersson en stor installation och flera verk på samma tema; tyget och vad det gömmer – vad det döljer och vad det bär med sig (t o m 26/8). I ett stort antal flyttlådor som står uppradade på golvet ligger enligt spritpennetexten gamla tygbitar, garner, virkningar etc. Känslan av tid förstärks av att det är riktigt gamla lådor med reklamslogans från Karl-Bertil Jonsson-Sverige.

Man anar bara tygerna inne i lådorna, men är man i den rätta melankoliska stämningen sipprar laddningen ut, och tygets förmåga att gestalta närvaron av de personer det associeras med blir lika tydlig som Jacks skjorta i Ennis famn i slutet av Brokeback Mountain.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 augusti 2007)

Radio: Ulf Linde

Konst ska inte ha större pretentioner än albyl



Länk till programmet finns här. (Nytt fönster öppnas, klicka på länken. Det kan ta en liten stund.)

I mer än ett halvsekel har Ulf Linde varit en referenspunkt inom svenskt konstliv. Som kritiker, Duchampkännare, intendent på Moderna Museet och Thielska Galleriet, essäist och ledamot i Svenska Akademien. I våras fyllde han 78 år, och trots att han ofta har räknats ut som otidsenlig och reaktionär av meningsmotståndare fortsätter hans texter att inspirera nya generationer skribenter och konstintresserade.

I programmet talar han med Tor Billgren om improvisation, Marcel Duchamp och det stora misstaget att utgå från att alla människor skulle behöva vara intresserade av konst.

Intervjun gjord den 21 maj 2007 på Thielska Galleriet i Stockholm.

Programmet sändes första gången den 13 juni 2007.

Musik: Redigerad version av Hans Appelqvists remix av pausfågeln Göken.

Uppläsare: Ola Melin

Mixning och produktion: Tor Billgren

Radio: Torsten Andersson

Det är därför jag har isolerat mig här ute





Länk till programmet finns här.

- Det är ju aldrig mot MÄNNISKOR man kämpar, som dumbommarna har fått för sig. Det är mot KONSTEN man försöker hävda sig, säger Torsten Andersson. Denna gåtfulla och obegripliga kraft. Det är ju den man vill förstå…

1966 lämnade han sin professur vid Konsthögskolan i Stockholm och återvände till Benarp mitt i Skåne, och rörde inte en pensel på sex år. I juni fyller han 80 och har genom sitt obändigt konsekventa sökande efter ett eget bildspråk förvärvat en gränslös respekt hos många kollegor och kritiker. Men har också kritiserats hårt och förhånats.

2008 erhåller Torsten Andersson Carnegiepriset på 1 miljon kronor.

Programtid: ca 44 minuter

Intervjun gjord i början av 2005

Programmet sändes i P1 första gången i oktober 2005.

Musik: Differnet

Unga uttryck i Åhus

Unga uttryck
Aoseum, Åhus
Till den 26 augusti 2007

Liv Andersson, Elisabeth Malmsten, Hannes Michanek, Amanda Nordgren, Isaac Svensson, Linda Wedebrunn, Tom Willhammar


Hannes Michanek: Lyfter upp

Inne i bussen syns en ung man sova med huvudet mot fönstret. Är fordonet fångat i flykten? Eller på en hållplats? Kommer han i så fall att missa sin station? Bilden får en mycket mystisk laddning av att mannens anletsdrag avtecknas på ett sätt som för tankarna till Turinsvepningen - inte att han liknar Jesus, men det är samma grovkornighet och svärta. Det skapar en spännande overklighetskänsla som jag nog aldrig upplevt så tydligt genom foto tidigare.

Bilden ingår i en mycket välkomponerad fotoserie av Tom Willhammar i utställningen Unga uttryck på Aoseum i Åhus. Bland de sju utställarna fastnar jag även för Hannes Michaneks oljemåleri. I en av bildsviterna sträcker sig unga kvinnor graciöst uppåt i ett landskap av kala furor, medan unga pojkar faller nedåt - som om Jean och fröken Julie hade bytt drömmar med varandra. Men jag tror inte att det är så enkelt. Michanek reducerar bildernas innehåll till ett minimum, och det enda man känner är en svag aning, en antydan som när man efter uppvaknandet famlar efter en förlupen dröm.

(Publicerad i Sydsvenskan den 3 augusti 2007)

Bok: Gerhard Norström

Lars-Göran Oredsson: Gerhard Nordström
Carlsson Bokförlag.

Gerhard Nordström är målaren som höll på att stjälpas av sin talang. Han var fjorton år när han 1940 började på Skånska målarskolan på Baltzarsgatan i Malmö. Nitton när han antogs på Konstakademin i Stockholm.

Han blev tidigt omtalad i tidningarna; den ringa åldern i kombination med den tekniska förmågan förbluffade många. När han var i trettioårsåldern förde dock denna rasande lätthet in konstnärskapet i ett tomgångsläge. "Ytlig tavelproduktion", skrev en kritiker 1954. Gerhard Nordström hade målat in sig i ett konstnärligt hörn och var nära att lägga av. Men via grafiken och det konstnärliga engagemanget för livet och mänskligheten hittade han tillbaka. Den 15 augusti fyller han 82 år.

Mest känd är hans stora målerisvit Sommaren 1970 där han överförde Vietnamkrigets fasor på svenska landskapsidyller. Sviten visades för första gången 1972 och nu i samband med att Lars-Göran Oredssons biografi utkommer visas den i sin helhet på Ystads konstmuseum. "Ett av de starkaste ögonblicken i svenskt 1900-talsmåleri", skrev Carolina Söderholm i sin recension (2.7).

Oredsson berättar Nordströms historia utifrån teman som kommit och gått i konstnärens liv: Pompeji, porträttmåleri, religionskritik, miljöförstöring och krig. Istället för en kronologisk redogörelse får man en överskådlig och hanterlig bild av konstnären och vad som drivit honom genom åren. Synd dock att så litet utrymme ägnas åt hans engagemang i Konstskolan Forum som han var med och startade 1967. Särskilt eftersom han själv betraktar de tjugo åren på skolan som "den viktigaste tiden" i sitt liv. Och särskilt eftersom Forum har en så central plats i Malmös konstliv och är förstadiet till Konsthögskolan.

Bokens ryggrad utgörs av dagskritik. Texten vävs kring citat ur recensioner som Oredsson analyserar och tar spjärn emot. Ibland är han lite väl lojal mot Nordström i sina uppläxningar av kritiker som "inte förstått" - men på det hela taget är det här ett mycket bra sätt att berätta om ett konstnärskap. Man får både den omedelbara responsen och den historiska kontexten med facit i hand.

Metoden gör att boken samtidigt blir en berättelse om hur kritiken har utvecklats de senaste sextio åren. På 40-talet är det mycket prat om hantverket: "välstämda paletter", "legato i valörväxlingen" och "koloristiska problem". På 2000-talet handlar det om idéer och redovisning av erfarenheter. Det här återbruket skickar en angelägen påminnelse till kritikerkåren: Våra texter huggs i sten. Hur vi skriver idag avgör om vi får skämmas imorgon.

(Publicerad i Sydsvenskan den 22 juli 2007)

Gerhard Nordström på Ystads Konstmuseum

Gerhard Nordström
Sommaren 1970
Till den 16 september 2007




Påannons
Nästa månad fyller veteranen Gerhard Nordström 82 år. Han har målat i många stilar sedan 40-talet, men det var 1972 han fick sitt genombrott. Då visades för första gången hans stora målerisvit Sommaren 1970, som handlar om massakern på civila i Song My 1968.

Nu har hela sviten samlats ihop igen och visas i sin helhet på Ystads Konstmuseum. Tor Billgren har varit där:

Recension
Man omsluts helt av Gerhard Nordströms fotorealistiska svenska landskap på konstmuseets översta våning. Juligröna träddungar, blåa himlar, surrande ängsgrönska och blommor. Stilla flytande åar. Men så i skogsbrynet, dom chockerande detaljerna: de skjutna människorna, knappt synliga i gräset. På en målning bryts idyllen av en helikopter över trädtopparna. På en annan av köttslamsor i buskarna. På en tredje har ett uppsluppet sällskap picknick i det gröna, helt oberörda av – eller omedvetna om – de döda som ligger några meter längre bort. De picknickande är inramade av en guldram, som för att markera att det är de som befinner sig i fiktionen, och dom döda i verkligheten.

Senast jag såg målningar ur ”Sommaren 1970” var på Hjärtat sitter till vänster-utställningen på Göteborgs Konstmuseum 1998 – en samlingsutställning med samhällsengagerad konst från 60- och 70-talet. Viss konst från den här tiden kan vara rätt svår att ta på allvar på grund av det övertydliga politiska budskapet och det nära släktskapet till propagandan.

Men Nordströms målningar då? Hur håller dom i dag? Är inte detta aktivistiska och patosfyllda bildspråk också hopplöst omodernt och SÅ 70-tal? Nej, inte det minsta. För går man till det absolut mest samtida och konstnärligt normgivande – det vill säga den nu pågående Venedigbiennalen, är det precis krig och död det handlar om i den stora samlingsutställningen. Det finns knappast en vägg utan en militärhjälm, ett stridsflygplan, en k-pist eller dödskalle. Men där den samhällengagerade Venedigkonsten i år ofta är utslätat politiskt korrekt och slentrianmässigt USA-kritisk – känns Gerhard Nordströms 35 år gamla målningar i jämförelse mer mångbottnade och universella. Visst, dom målades i vreden och sorgen efter massakern i Song My och andra liknande illdåd, men kan utan vidare appliceras även på dagsaktuella konflikter och krig. Idag är det inte nödvändigtvis vietnameser som ligger i gräset, utan irakiska polismän som mördats av islamistisk milis. Eller afghanska bröllopsgäster som råkat komma i vägen för en allierad bomb. Helikoptern som flyger över trädtopparna kan fortfarande vara amerikansk, men också sudanesisk eller israelisk. Köttslamsorna som hänger i träden kan lika gärna komma från någon som hoppade från World Trade Center.

(Sänt i Kulturnytt, P1)

David Shrigley i Köpenhamn

David Shrigley - monotypier
Nicolai Wallner, Köpenhamn
Till den 11 augusti 2007



David Shrigley försöker få oss att tro att han inte är det minsta intresserad av måleri. I utställningen på Nicolai Wallner i Köpenhamn tror man sig först ha att göra med en konstnär som ser på måleriet med avsmak. Som bara kladdar och tramsar med färgerna, ritar streckgubbar och klottrar STUPID över pappret.

Men bakom enkelheten och den slarviga ytan upptäcker man ganska snart ett uppriktigt engagemang för just konstarten och hantverket måleri. Bilderna verkar först vara helt tvådimensionella, men med ytterst små medel skapar Shrigley en känsla av rum och 3D. En av bilderna föreställer en skylt med texten ”Please be quiet”. Fast i stället för att bara vara målad rakt upp och ned är den svagt förskjuten in i bildrummet så att man ser den i perspektiv. Samma sak med de små fåniga ansiktena som först liknar gröna, tillplattade ärter som ligger på ett bord. Ser man dem istället som mynt som singlar i luften slås tvådimensionalitetens bojor i spillror, och ett rum – en värld öppnas i bilden.

Fotnot:

David Shrigley är höstens stora utställare på Malmö Konsthall.

Kabusa Invited 2007

Hans Jörgen Johansen

Camilla Akraka blottar med sitt måleri den groteska natur som vi oftast lyckas dölja bakom fasaden av munspray, trosskydd och etikettsregler. En fasad som spricker så fort vi tappar kontrollen, om än bara för ett ögonblick – till exempel genom att råka fjärta på tebjudningen. Uuh, vidriga natur och våra fåfänga försöka att förfina den... Men vad spelar det för roll hur många karat det är i diamanten om guldringen ändå fullständigt begravs i kött och fett alstrat av årtionden av frosseri?

I en parafras på Da Vincis Nattvarden sitter två hyenor vid vardera bordsända. I mitten där Jesus brukar sitta ligger en styckad elefant. Tja, enligt den katolska kyrkans transsubstantiationslära övergår ju brödet och vinet bokstavligen till Kristi kött och blod vid nattvarden… Inte ens i våra mest upphöjda ögonblick kan vi avstå från att vara barbariska.

Akrakas målningar ingår i Kabusa Invited-utställningen på Kabusa Konsthall (t o m 4 augusti 2007), där det också visas suggestiv och kuslig datorgrafik av Niclas Malmström, samt landskapsfoto av Hans Jörgen Johansen. Fast det är inga vanliga landskap – de storslagna vyerna föreställer i själva verket bakterieodlingar, genialt fotograferade med horisont och allt.

Konst och monomani

Golvet på Neon Gallery i Brösarp är fullt av grälla tussar, rosa tårtunderlägg, turkosa gelépuddingar och miljoners miljoner bitar av skumgummi i olika topografiska formationer. Från taket hänger omsorgsfullt knutna girlanger och mjukt ljud strömmar ur högtalare.

Installationen är ett samarbete mellan Jennifer Vanderpool och Ellen Hedberg och handlar enligt utställningstexten om våra föreställningar om landskapet och dess olika möjligheter. Men jag drabbas istället av en känsla som jag känner igen från flera andra utställningar det senaste halvåret – nämligen monomanin. Landskapen överskuggas av den känsla av tvång som måste finnas i bakgrunden för att bygga upp något sånt här. Att bit efter bit riva skumgummi och omsorgsfullt placera dem så att det växer fram ett landskap.

Den närmaste parallellen är förstås Sarah Sze som visade samma typ av landskap på Malmö Konsthall i vintras, fast uppbyggda av häftstift, skruvar och askar – perfekt i varje detalj. Men det var oundvikligt att föreställa sig konstnären liggande på alla fyra med stripigt hår och maniskt limma plastpärlor på golvet veckorna före vernissagen.

En utställning som formligen dröp av tvångsbeteende var Bjarne Melgaards och Marie-Louise Ekmans samarbete på Malmö Konstmuseum. I centrum stod stora reproduktioner av klassiska Ekman-målningar, kompletterade av Melgaard. Med vad som verkade vara total brist på självkontroll hade han varit framme med sin svarta pensel och krafsat över kroppsöppningar och andra intima detaljer i tavlorna. Detta tourettesliknande tvångsbeteende blev tydligt även i Cindy Sherman-utställningen på Louisiana i våras. Får man bara se enstaka bilder ur hennes Film Stills-serie kan de onekligen handla om fiktion, glamour och könsroller. Men detta blir högst sekundärt när man ser dem samlade i ändlösa rader som på Louisiana. Ur de hundratals fotona utkristalliseras Shermans fixa idé om att till varje pris vara i bild. Att mekaniskt tvingas inta olika poser i olika kläder i olika scenerier.

Är detta fall där konsten fungerar terapeutiskt för konstnärerna? Är skumgummirivande, poserande och klottrande ett sätt att ta itu med behov som annars hade yttrat sig som Jack Vegas-spel eller hetsätning? Eller är det just själva missbrukarbeteendet konsten vill uttrycka och berätta något om? Eller är besattheten en förutsättning för att kunna jobba med något så underbetalt som konst? Eller skriver jag bara in vad jag känner igen från mig själv i konstverken? Mina privata tvångsbeteenden?

Sista stationen på Vanderpools och Hedbergs utställning på Neon Gallery är den stora sandsilon – en ihålig betongcylinder med enastående akustik. Ljuset är skumt och golvet är fullt av ballonger. Jag försäkrar mig om att jag är ensam, trampar lite lätt på en av ballongerna och känner hur den fjädrar. Jag ökar trycket. Och ökar – och POFF. Ljudet ringer i lokalen i tio underbara sekunder. Jag sätter foten på en ny ballong, en röd. Trampar hårdare och hårdare – en till, bara en till…

Utställningen pågår till den 26 augusti


(Publicerad i Sydsvenskan den 12 juli 2007)

Jag vill kunna se vad det är - Lunds Konsthall

Jag vill kunna se vad det är – Nyförvärv, Lunds Kommuns konstsamling
Lunds Konsthall
Till den 26 augusti

Mats Andersson, Alexander Gutke, Viktor Kopp, Runo Lagomarsino, Eva Larsson, Anna Ling, Sirous Namazi, Annika Ström, Astrid Svangren, Sophie Tottie


Astrid Svangren

För mig representerar Sophie Totties utställning Isolarion 2005 det som Lunds Konsthall med rätta har kunnat kritiseras för de senaste åren, det vill säga onödigt hög akademisk och teoretisk nivå kombinerad med svårtillgängligt pedagogiskt material.

Därför är det kul att det just är Sophie Tottie jag omedelbart fastnar för i den här utställningen som kretsar kring kommunens nyinköpta konstverk. Bildsviten Red Pilot består av tolv glasskivor med röda färgcirklar, ur vilka olika bildelement träder fram. Till exempel en anatomiskiss från eugenikens och tvångssteriliseringarnas dagar som i sista bilden vrålar av smärta. Ett annat återkommande element är två mycket gåtfulla, knappt synliga ovaler. Det skulle kunna vara två tredjedelar av en båtpropeller – eller Brancusis skulptur Den nyfödde som yrvaket lyfter huvudet från sin piedestal för första gången.

Som Jelena Zetterström påpekade i sin tänkvärda artikel förra veckan skulle utställningens titel kunna tolkas som ett ogint stick mot publiken i debatten om konsthallens inriktning, men jag ser den nog i så fall hellre som en vänskaplig pik. Mycket HAR blivit bättre på Lunds Konsthall den senaste tiden. Attityden har mjuknat och minikatalogerna som produceras till varje utställning är ett riktigt lyckokast. Behändiga, bildrika och med texter som är helt OK.

Det är inte bara kommunens nyförvärv som visas utan även ytterligare ett eller två verk av de tio representerade konstnärerna. Utställningen utvidgas således till att mer handla om de olika konstnärskapen, än vad kommunen lägger sina pengar på. Det blir ett utsnitt av Malmö/Lund-anknuten konst i samma kaliber som Malmö Konsthalls Malm-serie. Det känns befriande med den här typen av icke-curerade utställningar där konsten skonas från att pressas i teoretiska modeller med kofot, såg och skohorn.

I en klass helt för sig står Anna Lings tuschteckningar Observationer på öppet hav – en för varje snäpp på Beauforts tolvgradiga vindskala; oceanernas olika temperament. Ibland fantastiskt detaljerade med varje vattendroppe redovisad, ibland reducerade eller ihopflutna till abstrakt bludder. Tintin och kapten Haddock hade utan vidare kunnat befinna sig i en livbåt med uppeldade åror alldeles utanför ramen i Beaufort 10: ”höga vågberg med brottsjöar, havet nästan vitt av skum”…

Ett verk som jag hade stora förväntningar på var Mats Anderssons Anny & Erik. Det är en filmloop baserad på ett mycket gammalt fotografi där en flicka och pojke poserar i varandras kläder. Larsson har velat blåsa liv i det lite förbjudna ögonblicket framför kameran genom att animera in små rörelser hos ungdomarna. Tyvärr ger resultatet inte mycket större känsla av liv än vad en ojämn och svajande filmduk hade givit, men idén är så lysande och gripande att jag älskar verket ändå.

Utställningen är bra hängd med ett fatalt undantag: att Runo Lagomarsinos och Annika Ströms filmer visas alldeles bredvid varandra, helt utan hänsyn till att båda har ljud. Låt Lagomarsinos verk byta plats med Alexander Gutkes ljudlösa exkursion i en diaprojektor, och vips har Lund en alldeles utmärkt sommarutställning att svalka sig med.

(Publicerad i Sydsvenskan den 3 juni 2007)