Fuller och Gappah om "Mitt Zimbabwe"

av TOR BILLGREN

Temperaturen i aulan var alldeles över punkten då det börjar ryka ur munnen, men litteraturfestivalen i Franschhoek utanför Kapstaden förra veckan drog ändå fulla hus. Särskilt trångt var det under författarna Petina Gappahs och Alexandra Fullers panelsamtal på temat ”Mitt Zimbabwe”. Båda lever i exil sedan 90-talet – Gappah i Genève där hon dessutom verkar som advokat, och Fuller i Wyoming, USA.

Det gamla hemlandet är en ofrånkomlig ingrediens i bådas litteratur. Såväl som kärleks- som frustrationsobjekt.
- Zimbabwe är en daglig realitet i mitt liv, sa Gappah under samtalet. Varje gång det blir stopp i toaletten kommer jag att tänka på landet.

Hennes novellsamling ”An Elegy for Easterly” handlar bland annat om hyckleriet kring aids och otrohet. I novellen “The Cracked, Pink Lips of Rosie’s Bridegroom” noterar bröllopsgästerna de karaktäristiska tecknen på aids hos brudgummen; ”spruckna, rosa läppar”, men låtsas som ingenting inför den unga, ovetande bruden. Och båda författarna var överens om att det just är kvinnorna som får ta den värsta smällen av krisen som har härjat landet de senaste åren. Det såg förhållandevis ljust ut på 80- och 90-talet, men nu betraktas döttrar åter som ägodelar, som kan ge många användbara US-dollar i hemgift.

Både Fuller och Gappah har tillskrivits epitetet ”Zimbabwes nya röst” – en mantel de irriterat skakar av sig. Det är just den typen av förenklingar som marginaliserar landet – och hela afrikanska kontinenten i västerländsk media. Se bara hur Mugabe ständigt utropas till det stora problemet, när han i själva verket har ett helt parti bakom sig, Zanu-PF – en ”hård kärna som hellre ser landet i flammor än lämnar över makten”, som Petina Gappah formulerade det.

Och så har vi det här med enfrågementaliteten. Finns det t.ex. en Dawit Isaak i Eritrea och två kustkorvetter i havet utanför Somalia, är detta vad svenska tidningsläsare förväntas mäkta med innan de bläddrar vidare till sporten och serierna.

Alexandra Fuller illustrerar denna medielogik med en episod i sin bok ”Scribbling the Cat”, som utspelar sig i det gudsförgätna gränsområdet Sole Valley mellan Zimbabwe och Zambia. För några år sedan var det torka i regionen och nyhetsteam från hela världen reste dit för att filma svältande afrikaner. Problemet var att just Sole Valley inte hade drabbats särskilt hårt, tvärtom – det hade regnat ovanligt mycket. Så ”tv-producenterna var tvungna att be invånarna, som var ovana vid internationell uppmärksamhet, att sluta dansa och ululera framför kamerorna. Kunde de inte se kuvade ut istället?”

Samtidigt hade journalisterna inte behövt gå långt för att bevittna verklig misär, fortsätter hon. Bara några meter från vägen, i de närmaste hyddorna skulle de ha hittat män, kvinnor och barn, vars liv bokstavligen rann ur dem ”genom de fradgande tarmarna. Men HIV/AIDS ju är en dokumentär för sig”.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2009

Tystnaden efter Torsten A

Förbluffande lite har skrivits om Torsten Andersson i samband med hans död. Det är tragiskt att se hur landets främste konstnär trängs undan av Konstfacksnonsens, Bergmanfestivaler och pirathårklyverier. En minimal kortis i DN. Clemens Poellinger har ansträngt sig lite mer i SvD och kallar honom "konstnärernas konstnär". Expressen har publicerat ett intetsägande TT-telegram och Aftonbladet har inte skrivit ett ord (inte på webben i alla fall).

Ännu mer förbluffande är tystnaden i bloggosfären. Jag hittar ingenting... Förutom Johan Lundbergs utmärkta text på Axessbloggen. Utdrag:

Torsten Anderssons konstnärskap var uppbyggt kring det som är bildkonstens själva väsen: färg, form, fantasi och volym. Och Torsten Andersson visade likaledes som konstnär den sorts självständighet och originalitet som jag själv tror är nödvändig för att stor konst skall kunna skapas. Han var en benhård motståndare till den sorts epigoneri som dessvärre kommit att bli själva drivkraften i den svenska konst- och kulturhistoria, där man regelmässigt värdesatt den sorts konstnärer som i efterhand anslutit sig till vinnarsidan i konst- och litteraturhistorien. Och han var skoningslös i sin kritik mot den svenska inställningen att konstnärliga trender regelmässigt initieras av utländska aktörer, medan de som från ett svenskt perspektiv drivs av en attityd att ändra sakernas tillstånd i bästa fall uppfattades som halvtossiga rättshaverister.

Torsten Andersson, tre bilder

- Se upp med dem som sprider myter om konstnärer. Enstöringen Much, den morbide Francis Bacon, den sinnessjuke Hill. Myterna sprids av dem som vill framställa sig själva som mer normala och intellektuella. Deras intellektualism är väsensskild från offrens intelligens. (T.A. SAK publikation nr 111)


- På dinosaurieutstälnningen står jag framför montern med åttio millioner år gammalt koprolit. Besökarna betraktar likgiltigt de skulpturliknande föremålen. Först när de slutar se och läser skylten, regagerar de chockartat. Det akademiska seendet är oändligt överskattat. Det som vi ser oss fram till hos konstnärer som Van Gogh, Picasso, Marcel Duchamp och Yves Klein förtjänar inte ens att kallas framgent av deras storhet. (T.A. Svensk nutidskonst 5)



- Det är ju aldrig mot MÄNNISKOR man kämpar, som dumbommarna har fått för sig. Det är mot KONSTEN man försöker hävda sig. Denna gåtfulla och obegripliga kraft. Det är ju den man vill förstå… (Intervju med T. Billgren 2005)

Torsten Andersson, tre målningar

Torsten Andersson är död

Under pingsthelgen avled Torsten Andersson. I söndags eftermiddag skrev jag nedanstående minnestext till Sydsvenskan. Det var ont om tid, men jag är nog nöjd. Kom dock i efterhand på att jag inte skrev att jag älskar hans konst, att han var den störste. Det är så självklart att jag glömde skriva det. Hoppas att det framgår ändå. I måndags sände SR det program som nämns i texten i repris. Det kan avlyssnas via länken.

Bakom den lilla stuga som Torsten Andersson brukade använda som sovrum när han arbetade låg rester av brända träramar. Pigment blandade sig med sot och färgflagor i den gnistrande snön. Tidigare på morgonen hade han bränt ett antal målningar, bland annat några som 1997 visats på Louisiana. Nu var det början av 2005 och han tyckte inte att de höll måttet längre.

Jag var där för att intervjua honom till ett radioprogram och kontrollerade noga att bandspelaren rullade och att vinden inte brummade för mycket i mikrofonen när han berättade hur han i sotet och färgresterna såg det nya måleriet resa sig. ”Ett nytt, explosivt måleri…”

Torsten Anderssons konst är inte helt enkel att ta till sig. Första gången jag själv kom i kontakt med den var just inför det där programmet. Jag googlade på hans namn och trodde att folket på radion drev med mig. Varför ville de ha ett program om det här…? Blaffiga och skissartade målningar som kändes slarviga på ett ointressant sätt. Men jag började fördjupa mig och det dröjde inte länge förrän målningarna började dra i mig. Det var en helt igenom fysisk känsla – som när man blir attraherad av en vacker kropp.

Han jobbade framförallt med att måla vad han kallade porträtt av fiktiva skulpturer. Former som inte liknar något eller har någon mening i sig, utom som motiv i just Torsten Anderssons konst. Färgen verkar vara pålagd på ett slumpmässigt och nonchalant sätt, men på något sätt lyckades han genom detta skapa en svåröverträffad känsla av volym i bilden. De avmålade skulpturerna har en oerhörd tyngd och sensuell utstrålning.

Och hans stora uppgift som konstnär var just att hitta fram till ett eget bildspråk – något som han såg som en demokratisk plikt för varje konstnär. Att vara en kugge i konsthistorien. Själv fann han detta språk under några stormiga år på 60-talet. 1960 blev han utsedd till professor på Konsthögskolan i Stockholm, en tjänst han lämnade med buller och bång 1966, då han flydde tillbaka till Skåne och Benarp utanför Hörby, inte långt från platsen där han föddes 1926. Och det var där han byggde sin ateljé och målade sina främsta verk.

En av hans sista bildsviter handlade om konsten och döden. Han återanvände bland annat ett motiv från ett av de avgörande verken som var med och formade hans språk på 60-talet, en T-form, som då möjligen kunde stå för ”Torsten”, men som nu fått en helt annan funktion: en stupstock. Han talade om de offer konsten kräver av sina utövare. En annan målning föreställde hans gravsten. Efter att radioprogrammet med honom sänts, skickade han ett fotografi av den målningen med en personlig hälsning.

Nu kommer inga fler av Torsten Anderssons målningar att brinna, men de fortsätter att bränna sig in i medvetandet hos oss med sin ogripbara tyngd och närvaro.