fredag 30 november 2007

Anna Wessman på CirkulationsCentralen

Som så ofta i Anna Wessmans konst handlar det om nödvändigheten och behovet av att göra sig hörd och verka för förändring. Ett av verken i utställningen på CirkulationsCentralen (t.o.m. 2.12) består av en pocketutgåva av Malmös modistförenings protokollbok för några månader 1918-1919. (En modist tillverkar damhattar.)

Det är rätt spännande att utifrån de knapphändiga och formella paragraferna försöka skapa sig en bild av verkligheten när de skrevs – som att läsa poesi där det författaren egentligen vill berätta ligger alldeles utanför det orden beskriver.

Men ur protokollen stiger det inte fram några rafflande historier – boken är snarare riktigt tråkig. Berättelserna kan handla om allt eller inget – facklig framgång lika gärna som fackligt fiasko. Men allra troligast högst ordinär facklig lunk.

Och det är väl knappast heller detta som Anna Wessman vill fästa uppmärksamheten vid, utan snarare det faktum att debatten om kvinnors rättigheter var högaktuell just vid den här tiden. Frågan om kvinnlig rösträtt hade stötts och blötts under hela 1900-talet, och inte röstats igenom i Riksdagen förrän just 1919. Kvinnor fick även rätt till vissa ämbeten. Det demokratiska arbetet kvinnorna bedriver i modistföreningen blir en symbol för det större demokratiska sammanhang de släpptes in i samtidigt.

(Publicerad i Sydsvenskan 28 november 2007)

onsdag 21 november 2007

Teater Terrier bemöter kritiken

Igår publicerade upphovsmännen bakom Best of Dallas ett pressmeddelande där de kommenterar de överlag dåliga recensionerna (se t.ex. min här nedan). Det är lite fånigt att de spelar överraskade, men samtidigt är det bra att de bemöter kritiken. Inte för att jag får några nya insikter eller ingångar genom pressmeddelandet, utan för att det är bra med diskussion.

Konstnären Markus Öhrn frågar sig varför recensenterna inte har intresserat sig för orsakerna bakom de konstnärliga valen. Han säger att det känns som om de konstnärliga motiven avsiktligt har missförståtts.

Regissören Anders Carlsson beklagar att recensenterna har missat vilken tradition föreställningen "placerar sig i teaterhistoriskt och i relation till samtida teater".
Vi sysslar inte med dramatisk teater, det har vi lämnat för att undersöka något annat och okänt för oss. Det är beklämmande att svenska recensenter är så eniga i underkännandet av den undersökningen. De uppfattar våra konstnärliga val som misstag, som om vi skulle ha slarvat oss igenom processen. Det blir extra märkligt eftersom Best of Dallas är ett projekt där de teoretiska och konceptuella motiven genomförts med ovanlig precision och konsekvens.

Grundfrågan är om bristen sitter i recensenternas (och publikens) uppfattningsförmåga, eller i Teater Terriers förmåga att kommunicera sina idéer. Man kan självklart vara hur konceptuellt konsekvent som helst, men om detta inte når fram kanske man ska överväga möjligheten att det finns brister i presentationen?

Markus Öhrn konstaterar att det hittills bara har varit män över 40 som har recenserat föreställningen, och efterlyser yngre och kvinnliga röster. Jag håller med, det hade varit intressant att ta del av. Jag har hittills bara hittat två: Thérese Hammarnummer.se och bloggen Slackers View. Hammar är inne på samma linje som sina manliga kollegor, medan bloggaren känner sig lite mer omtumlad och positiv.

Jag väntar med spänning på fler röster om föreställningen. Förhoppningsvis kan det leda till en diskussion om konst, som för en gångs skull tar avstamp i ett konkret verk och inte i principer och teorier.


Uppdatering den 22 november

Idag skrev Barbro Westling i Aftonbladet: Fånigt, men det fastnar

Krönika: Urvattnat språk och dålig självinsikt

Jämställdheten i kulturlivet var temat för säsongens sista SPIK-samtal som ägde rum på ett fullsatt Jeriko i måndags. I panelen satt Birgitta Englin, VD för Riksteatern, konstarbetaren Sune Nordgren, genusvetaren Vanja Hermele och filmaren Anna Hylander. Vanja Hermele konstaterade att det råder ett apartheidsystem i kulturlivet, där mansdominerade konstarter gynnas på bekostnad av kvinnliga, och att kvinnor har svårare att slå sig fram.

Men hur kan läget vara så allvarligt inom just kulturlivet? Borde inte just kulturen med sin öppenhet och sitt radikala arv vara den bransch som kommit allra längst på jämställdhetsområdet? Tydligen inte. Panelen var överens om att grundproblemet är att kulturlivet lider av en gravt bristande självinsikt om sitt jämställdhetsproblem. Man TROR att man är förträfflig och radikal, och därför saknas incitament att vidta några åtgärder
– Man klappar varandra på ryggen för att man är så fina och duktiga, sa Vanja Hermele. Man talar om hur man ”ställer saker och ting på ända” – men gör det inte. Teatern ÄR inte radikal när det gäller jämställdhet.

Det kan finnas många orsaker till detta glapp mellan självbild och realitet. Själv tror jag att problemet delvis är språkligt. Tröskeln för att använda stora och omvälvande formuleringar är nämligen extremt låg inom kulturen – och kritiken. Teaterfolk, konstnärer och curatorer är mästare i att klä texterna till sina arrangemang med ord som ”utforskning”, ”ställa på ända” och ”utmana invanda förställningar” – och vi kritiker är ofta mästare i att repetera dem. Begrepp som i sin grundbetydelse har en stark innebörd har blivit slentrianmässig jargong – något man tar till, antingen för att alla andra gör det, eller för att man vill göra konsten eller teaterföreställningen märkvärdigare än vad den är.

Ta till exempel Marcel Duchamps verk L.H.O.O.Q (1919), där han har målat ett elegant pipskägg på Mona Lisa. Jag har inte svårt att föreställa mig att någon skulle kunna analysera detta verk som en ”utforskning av vad kön egentligen är” eller att ”verket ställer våra föreställningar om manligt och kvinnligt på ända”. Som läsare har man vant sig vid den här typen av formuleringar utan att fråga sig: Stämmer detta? Ställs mina föreställningar om manligt och kvinnligt på ända för att någon målar ett pipskägg på Mona Lisa? Kan man ens tänka sig att skägget gjorde folk förvirrade år 1919? Presenterar verkligen verket några nya insikter om kön? Förmodligen inte. Analysen saknar alltså täckning.

Överdrifter om vad ett verk representerar leder till devalvering av ordens egentliga innebörd, vilket på sikt gör att vi förlorar våra viktigaste verktyg för att beskriva och diskutera problemen i samhället och konstlivet. Ett hyss är ett hyss och inte omvälvande forskning. Och bristande jämställdhet på kulturområdet är ett problem, men inte apartheid.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 oktober)

Fotnot:

Notera att Ulf Ekman är inne på samma språkliga linje som jag i dagens Världen Idag. Gudomligt sammanträffande?

Mångfalden av ord och åsikter skapar en farlig inflation, en utspädning både av ordens egentliga innehåll, av åsikternas sakliga förankring och av den mer djupgående reflektionen över sanningen, som det borde ges mer utrymme för.

måndag 19 november 2007

Teater: Best of Dallas

Best of Dallas
Av Anders Carlsson och Markus Öhrn
Teater Terrier, 17.11
Med Elmer Bäck, Rasmus Slätis och Jakob Öhrman
Regi: Anders Carlsson




När houseduon The KLF 1992 skulle lämna musikbranschen efter att ha regerat världens dansgolv och hitlistor under 90-talets första år, bestämde de att de skulle bränna sina skepp ordentligt, och inte ha någon återvändo. Aktionen skulle ske på BRITS-galan, under framförandet av deras hit 3AM Eternal. Idén var att låta ett punkband mangla sönder låten, samtidigt som de själva skulle såga benen av en levande elefant med motorsåg. Detta blev praktiskt svårgenomförbart, varför de nöjde sig med att i slutet av framträdandet beskjuta publiken med kulspruta (lösa skott) och lämna den uppklädda galan med buller och bång efter skottlossningen.

Det känns som att Teater Terrier med sin sista föreställning Best of Dallas har tänkt sig en liknande sorti. Istället för att lösas upp i tysthet, eller med en grand final, gör de en föreställning som slutar i en (simulerad) buskisorgie i incestuös bögporr, och har därtill tangerat piss- och djursex under resans gång.

Själva konceptet är det inget fel på: att först visa en scen ur Dallas, som sedan återskapas på scenen under en ”filminspelning”, där man både kan se skådespelarna in action, och själva resultatet, som live-klipps på TV-skärmarna. Det är nyskapande och mycket väl genomfört.

Men handlingen och agerandet duger inte. Det hela ska väl vara nån sorts undersökning av manlighet och manligt maktspel – men exakt vari ligger själva undersökningen? Och vad är den bakomliggande teorin? Att machoideal egentligen är latent och tillbakatvingad homosexualitet? Gäsp… Det är som om Stefan och Krister skulle utforma en performance om genus tillsammans med konstnären och slafspellen Paul McCarthy.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 november 2007.)

söndag 18 november 2007

2 Norénpjäser på Intiman

Lars Norén: Distans & Om ljuset
Malmös dramatiska teater, Intiman, 16.11
Regi: Thomas Müller
Med Fredrik Gunnarson, Birte Heribertson, Karin Lithman, Eva Millberg, Erik Olsson, Håkan Paaske, Alfred Krantz/David Wangen



Erik Olsson i Efter ljuset.

Två par, isolerade i en sommarstuga i två veckor. Förutsättningarna i Distans är optimala för Lars Noréns sökande efter outhärdliga och tillspetsade situationer. Det är en njutning att se dem inta stugan efter den långa bilresan. Den sunkiga fukten och unkenheten går rätt ut i publiken genom Kirsten Thomsens scenografi – en diskbänk, några korgstolar och plastmöbler för terrassen.

Båda pjäserna handlar om oförmågan och oviljan att diskutera saker som verkligen betyder något. Karaktärerna håller sig desperat fast i det kallpratsformulär som mänskligheten arbetat sig fram till i fikarum och hissar under den ständiga rädslan för Den Pinsamma Tystnaden. Så fort någon trevar efter allvar, klipps det av med en slentrianmässig kommentar om vädret, eller hur vackert allt är. Det är ett samtalsklimat där man kommer varandra nära endast under gräl. Och då är det för sent. Och förstört.

I Om ljuset reser lärarstudenten Elias med sin flickvän Helen till mörkaste Norrland för att besöka hans föräldrar. Hon för att berätta att de väntar barn. Han för att tala om att han mött Gud och blivit frälst. I nästa scen sitter han på mentalsjukhus, insvept i en landstingsfilt. Visst kan han ha drabbats av en riktigt psykos, men det kan egentligen lika gärna vara övertrampet att diskutera existentiella ting i det utkylda föräldrahemmet som förpassar honom till dårhuset. Han förlorar kontakten med flickvännen och barnet, men några år senare möts de alla hos föräldrarna igen – och nu finns det en ny man i flickvännens liv. Återigen upplagt för tillspetsade situationer.

Stoffet i Om ljuset är betydligt tyngre och angelägnare i sitt kretsande kring liv, barn, psykisk sjukdom, tystnad och religion. Distans är mer ett socialt och språkligt experiment i isolerad miljö, kryddat med igenkänningshumor. Det är extremt välgjort, men samtidigt också ganska bagatellartat, även om Norén skapar eggande gåtor om vilka det egentligen är som sitter där i plaststolarna.

Skådespeleriet är genomgående på topp, särskilt Fredrik Gunnarsons förvandling från den Bosnientraumatiserade machopolisen i Distans, till den mjuke nye pojkvännen i Om ljuset. Och jag är mycket tacksam över att vi slipper se en vuxen skådespelare som barnet. David Wangen gör ett exemplariskt jobb, och får med sin blotta närvaro publiken att sitta som på nålar.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2007)

fredag 16 november 2007

Dans: MELO på Palladium

Livekonstkollektivet MELO: C/O
Palladium, Malmö
Louise Hultén, Anders Jacobsson, Olle Svensson, Josef Palm




Det finns ingen handling och inga karaktärer, men det är ganska lätt att läsa in en berättelse om några unga mäns stormiga vänskap under ett par förtrollade och festfyllda sommarnätter, förslagsvis precis efter studenten. Föreställningens enda kvinna finns med som en störning, en irriterad morsa som betraktar grabbarnas rumlande med tålmodig tolerans, men som till slut stormar in i pojkrummet och stänger av den skrålande musiken med ett brak.

De tre dansarna tumlar omkring varandra och flätar samman ben och armar i invecklade Capoeiraliknande system. De griper tag i varandra – ömsom för att fånga upp den som faller, ömsom för att hindra den som är på väg att mucka gräl eller skämma ut sig inför ett potentiellt ragg. Det är ömsom brutalt, ömsom kärleksfullt.

Föreställningen blir som en rituell uppvisning av olika aspekter av nymornad manlighet. Anders Jacobsson står i sitt solo för det djuriska, där han testar sina nästan fåfänga rörelser i olika delar av scenrummet som för att pinka revir. Josef Palm utför en ekvilibristisk misshandelsdans, där han tar emot spark efter spark från en osynlig antagonist. Olle Svenssons soloinsats är nästan uteslutande vokal; två små haschiga och gulligt filosoferande monologer, riktade mot stjärnorna – eller den osynliga flicka som storögt ligger bredvid och avgudar hans valpiga sårbarhet. Här skapar han också föreställningens humoristiska och konstnärliga klimax när han med tillbakadragen och Gösta-Ekmansk fumlighet undersöker sin kropp i ljuset av ett ensamt lysrör. Det är riktigt snyggt. På det hela taget är det en lättsam och underhållande föreställning i gränstrakterna mellan dans, nycirkus och performance.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 november 2007)

lördag 3 november 2007

Wolfgang Stifter på Galleri Gamla Väster



På ytan ser det ofta ut som att den österrikiske konstnären Wolfgang Stifter arbetar mycket snabbt. Den brunröda och beiga färgen tycks i det närmaste ha kastats på dukarna och de figurativa element som ändå finns där verkar ha uppstått av en slump. På en ses Cicero hålla låda, en annan föreställer en sportfiskare med röd luva, en tredje olika djur på ett zoo. Men i vissa målningar träder det fläckvis fram en färglyster som känns helt främmande och malplacerad. Det är den omisskännliga lystern av patina – föråldrad, dammig färg – dessutom i helt annan färgskala.

Färgfälten kommer från originalmålningarna – egna verk från 80-talet – som Stifter av olika anledningar målat över med dessa, nya motiv som nu visas på Galleri Gamla Väster (t.o.m. 4 november 2007). Genom att använda färg från de gamla målningarna, gör han på ett mycket intressant sätt tiden till medskapare av de nya verken. Den gamla färgen är som några flaskor champagne av mycket förnäm årgång, som han bjuder runt i sparsamma mängder. Och när man väl ser/smakar den blir man varse lagringens avgörande roll, och hur annorlunda och mindre intressant resultatet hade blivit utan dess inverkan.

(Publicerad i Sydsvenskan, oktober 2007)

torsdag 1 november 2007

Dans: Lunchdans

Lunchdans
Skånes Dansteater
Koreografi: Peder Nilsson, Melody Putu, Katarina Wallmo, Vidar Maggason, Lidia Wos


Skånes Dansteater bjuder på fem korta dansstycken med musik ur filmens värld och soppa. Först en abstrakt fantasi baserad på musik ur bland annat Wong Kar-Wais In the mood for love. Minnena och associationerna från filmen flätas samman med intrycken från dansen – en ofrånkomlig och spännande effekt med filmmusik som är genomgående för hela föreställningen.

Tre av verken rör sig i någon form av krigskontext. Melody Putu har skapat ett stycke om kvinnor i det krigsdrabbade Afrika. Här smälter dans, musik, ljus, scenografi och kostym ihop till en sanslöst vacker helhet, som inte uppstår med samma hundraprocentighet under de andra verken. Kvinnorna är utsatta, men rör sig med kraft och stolthet, och ger musiken ytterligare en stämma med fötternas stamp.

Katarina Wallmos älskade är en het duett till Samuel Barbers skamlöst romantiska Adagio for strings hämtad ur Plutonen. Wallmo och Patrick Bragdell gestaltar ett kärlekspar som rör sig hetsigt och passionerat som för att hinna med så mycket som möjligt under sitt korta möte. Men är det ett verkligt återseende – eller en mikrodröm från en sekunds slummer i skyttegraven?

I Vidar Maggasons Lit dansar Peder Nilsson och Nathalie Nad-Abonji lite samma typ av duett, fast mindre passionerat och mer spefullt och humoristiskt. Samspelet är briljant och övertygar i varenda blick. Men att det inte är så lyckligt som det verkar, blir tydligt av Jonas Svenssons ångestfyllda karaktär som tycks röra sig på ett helt annat plan än de älskande. Kärleken och lyckan ligger i det oåterkalleligt förgångna.

Mot denna lite mörka bakgrund blir Smile av Lidia Wos en utmärkt final – en romantisk Chaplinfantasi med absurd humor som drar ner skratt från publiken och slutar i ett regn av rosenblad.

Föreställningen hade som helhet gärna fått vara lite mer dynamisk. Det hade till exempel varit spännande att få se någon jobba i det RIKTIGT korta formatet. Men man kan väl inte få allt under en timmes lunchrast…

(Publicerad i Sydsvenskan den 1 november 2007)

Doris Salcedo: Shibboleth på Tate Modern

Doris Salcedo: Shibboleth
Tate Modern, London
Till den 6 april 2008





En av de största konsthändelserna i London är när den årliga utställningen i turbinhallen på Tate Modern öppnar. Det är vanligen mycket spektakulära verk som installeras i det 180 meter långa och 38 meter höga rummet – som Anish Kapoors röda lurformade rör som sträckte sig genom hela hallen 2003, Olafur Eliassons artificiella sol 2004, och Carsten Höllers rutschbanor som fick köerna av åksugna londonbor att sträcka sig långt utanför byggnaden fram till i våras.

I jämförelse med sina föregångare talar den colombianska konstnären Doris Salcedo (född 1958) med betydligt mindre bokstäver i sitt verk Shibboleth som invigdes förra veckan (9.10). Själva hallen är tom, och verket består istället av en spricka som delar golvet i två delar. Nästan omärkligt börjar den vid entrégaveln och sicksackar sig genom hela lokalen, två decimeter som bredast och en meter som djupast.

Doris Salcedo jobbar i sin konst med att synliggöra de röstlösa, tystade och förtryckta – inte sällan med utgångspunkt i sitt hemlands stormiga nutidshistoria av gerillakrig och ”försvinnanden”. Tidigare har hon gestaltat lidande och förlust genom att utsätta intima och personliga föremål som skor och möbler för brutal behandling, till exempel genom att fylla en byrå med cement, eller stapla stolar i gigantiska högar (jämför med de outplånliga bilderna av högar av glasögon, löständer eller resväskor från Auschwitz).

Verkstiteln Shibboleth anspelar på det ord som det gammaltestamentliga folket gileaditerna använde för att identifiera och skilja ut flyende efraimiter vid ett vadställe. Den som uttalade ordet på ”efraimitiskt” vis dödades, och det ödet drabbade 42000 människor vid det tillfället, enligt Domarebokens tolfte kapitel.

Verket handlar alltså om segregation och sociala, politiska, kulturella och
ekonomiska sprickor - en fysisk gestaltning av begreppet vi-och-dom. Men det
är också en förebådelse om den västerländska civilisationens rämnande, till
följd av kolonialismen, kapitalismen och "vår" allmänna ondska, i kontrast
till de förtrampades genomgående godhet.

Personligen är jag ganska trött på socialkritisk konst som förenklar och förytligar komplicerade förhållanden på det här sättet, istället för att göra det som borde vara konstens specialitet och stora tillgång i samhällsdebatten, nämligen att nyansera, problematisera och fördjupa. Genom att välja de absolut enklaste förklaringarna till läget i världen reducerar Salcedo sitt verk till ett klyschigt och ytligt slagord som vi hört så oerhört många gånger förr.

(Publicerad i Sydsvenskan den 1 november 2007)