måndag 28 april 2014

Cullbergbaletten: Plateau effect


Att arbeta med segel i hårt väder kan vara tungt och riskabelt. Segelduken och skoten fladdrar våldsamt, om man inte passar sig kan man få en snärt av en förlupen tamp eller bommen i skallen. Ett stort segel som plötsligt fylls av vind kan utan vidare dra en vuxen person över bord.
I tredje tablån av Jefta van Dinthers ”Plateau Effect” far de nio dansarna runt på scenen som gastar på ett fartygsdäck i ett kritiskt läge. Seglet utgörs av enormt tygstycke som de försöker betvinga med rep, taljor och tyngder.
Kaoset och paniken tilltar, de drar i tamparna, ropar kommandon. Den mörka technomusiken blir intensivare, det är bråttom, ljuset blinkar till av rött, blått och grönt. Repen korsar varandra över scenen som ett spindelnät, seglet tornar upp sig monumentalt.
                                                     
Det där stora tyget är kvällens huvudrollsinnehavare. Jag har aldrig sett ett föremål få liv på ett så övertygande sätt. Dansarnas rörelser får det att bölja sig fram över scenen och inta olika karaktärer – ömsom älskare, ömsom fiende. Ibland beter det sig motspänstigt som ett djur i en fälla, ibland undergivet och medgörligt.
I första tablån är det uppspänt som en ridå, som dansarna står framför. En sång går igång, iskallt och melankoliskt. Dansarna mimar och rör sig förföriskt mot publiken och blir allt mer omfamnade av tyget. De har varsitt rep fäst i ryggen, som någon en bit in i sången börjar rycka i bakifrån. Dansarnas kroppar pulserar spastiskt på vartannat taktslag, rörelser som blir brutala av det att det inte är de själva som kontrollerar dem. Repet i ryggen gör också att de kan luta sig framåt på ett sätt som ger känslan av tyngdlöshet.

Jag skulle kunna fortsätta beskriva detaljer, men skulle också kunna nöja mig med att konstatera att ”Plateau Effect” är en sensation. De olika beståndsdelarna samverkar och flätar ihop helheten till ett briljant allkonstverk. Minna Tiikkainens hårda ljusdesign. David Kiers mullrande och suggestivt malande
ljudbild. Och så dansarna förstås – de arbetsamma operatörerna i van Dinthers mystiska gåshudsfabrik.

De intensiva delarna varvas av utdragna avsnitt där dansarna rör sig långsamt och omständligt, som slowmotionfigurer eller vajande sjögräs. Det är ett rörelsemönster som känns igen från van Dinthers ”This is Concrete” som dansades på Inkonst för ett år sedan. Precis som i den har han i ”Plateau Effect” en tendens att låta de olika delarna pågå lite för länge, så att det ibland uppstår en känsla av seghet. Fast givetvis inte utan avsikt.
För utan extravarven i versen hade refrängen till Elton Johns ”Tiny Dancer” inte varit så kraftfull. Om trummorna i Phil Collins ”In the air tonight” verkligen hade startat där de flesta försöker dirigera igång dem, hade låten varit bortglömd året efter den kom. Om Richard Wagner inte hade plågat sin publik med långa, sövande solon hade den musikaliska förlösningen inte verkat så omvälvande. van Dinther krattar manegen på motsvarande sätt.
När förlösningssekvensen väl satts igång finns ingen väg ut. En ensam dansare konfronterar publiken med ryckiga och åmiga musikvideo-poser. Hon får sällskap av resten av ensemblen och jag trycks bakåt i sätet av aggressiv erotik och motljus. Slutet känns som en smäll rakt i ansiktet. Måtte den blåtiran aldrig försvinna.

Publicerad i Sydsvenskan 28 april 2014

torsdag 27 februari 2014

Bristfällig Holländare i Köpenhamn

av TOR BILLGREN

”Den flyvende hollænder” på Köpenhamnsoperan var en besvikelse (25 februari 2014, regi: Jonathan Kent). Mina förväntningar var höga efter de två senaste Wagneruppsättningarna i Köpenhamn. Jag gillade Keith Warners ”Parsifal” (2012), och kommer aldrig att glömma den magiska slutscenen. Kasper Holtens ”Tannhäuser” (2009/2013) var också mycket bra, med en smart och välgenomtänkt kringhistoria.
Jag tänker inte vara långrandig, bara peka på det jag upplevde som de huvudsakliga bristerna:
- Första akten var gränslöst tråkig. Den var tänkt att vara en dröm i huvudpersonen Sentas barndom, och jag kan intyga att många i publiken upplevde den just så. Det snarkades och sömnpruttades till höger och vänster på parkett. Oengagerat, ofokuserat.
- Holländaren artikulerade tyskan dåligt, som om tungan liksom satt fel i munnen. Någon sa att det berodde på förkylning.
- Projektioner, projektioner, projektioner. Ständigt dessa projektioner. Majoriteten av de stora uppsättningarna som jag sett i Malmö och Köpenhamn de senaste två åren har kännetecknats av scenografernas kärlek till projektorerna. Och visst, det kan vara fantastiskt snyggt och häftigt, men nu känns det mest som ett tvångsmässigt manér. Jag är trött på att uppleva långa föreställningar i det gråtrista dis som oundvikligen lägger sig över sångarna när scenljuset tvingas konkurrera med projektorerna.
- Kören kändes odisciplinerad och oregisserad. Det var som om de fått fria händer med enda instruktionen ”Spela teater!”. Resultatet kändes mer teatersport på temat buskis än professionell operakonst.
- Buttericksmaskeraden i slutscenen kan vara något av det mest misslyckade jag sett på en operascen.
- Jag har däremot inga invändningar på körens sånginsatser, tvärtom. Det kändes djupt in i magen när den fläskade på i slutet. MEN då upplevde jag ett visst skaller i rummet. Det var som om salen inte mäktade med ljudvolymen rent akustiskt. Jag hoppas att jag hörde fel.
- Oredan och missarna gjorde att föreställningen mest kändes som ett genrep, inte den näst sista i en månadslång spelperiod. Sista speldagen är i morgon, den 28 februari.

fredag 24 januari 2014

Strunta i vad populisterna tycker

av TOR BILLGREN

Vi lever i en ond tid. En våg av fascism sköljer över Europas gator ända in i parlamentsbyggnaderna. Därför är oron över den unge danske poeten Yahya Hassans framgångar i främlingsfientliga kretsar lättbegriplig. I sin storsäljande debutbok från i höstas vrålar han ut sin vrede över uppväxten på samhällets botten, över sin våldsamme far och den hycklande fromheten. Klart att Dansk Folkepari (DF) okritiskt har slickat i sig hans utfall mot islam med hull och hår. Det är lätt att bli mörkrädd när man föreställer sig var alla tiotusentals exemplar har tagit vägen och vilka slutsatser som dras av dikterna. Men, som Victor Malm skrev i sin recension på dessa sidor den 30 oktober förra året, just ”därför måste vi läsa och tala om dem”. 
Poeten Athena Farrokhzad är mer pessimistisk i sin recension i Aftonbladet i onsdags. Hon är uppgivet kritisk till Hassans förenklande förklaringsmodeller, och menar att hans bok ”matar den eld som vill förgöra oss”. Att muslimer i Norden inte äger ”bilden av sig själva”. Det är en lysande och välunderbyggd artikel, men likväl skulle jag vilja diskutera två argument som även är vanligt förekommande i den övriga debatten om rasism och främlingsfientliga partier. 
Det första är detta med att ge vatten på någons kvarn. Att man bör hålla inne med frågor, problematiseringar och berättelser som antas gynna partier som DF och Sverigedemokraterna. Jag tror det är feltänk. Att låta sådana hänsyn styra är att ge dessa partier verklig makt över agendan. Dessutom måste man fråga sig hur erfarenheter som Hassans annars skulle komma fram? Det borde vara värre att offer osynliggörs, än att några populister blir glada. Billiga politiska poänger är lätta att vederlägga i en intellektuellt hederlig debatt, men våld och hot är svårare att komma åt. 
Den andra synpunkten rör föreställningen om representation. Om Hassans bok var ”en av tio diktsamlingar skriven av en ickevit författare skulle det spela mindre roll”, skriver Farrokhzad. Men jag är inte säker på att det måste det måste finnas en kanon av skildringar om och av minoriteter innan allmänheten är mogen för de drastiska och spekulativa texterna. Vilken samhällelig status hade homosexuella när Jean Genet skrev sina romaner och pjäser om mördande, stjälande och kåkfarande bögar på 40- och 50-talet? Fanns det en uppsjö av positiva framställningar av homopar när Rainer Werner Fassbinders filmer hade premiär på 70- och 80-talet? I vilket intellektuella och politiska klimat publicerades William S. Burroughs ”Naked Lunch” 1959? Är det överhuvudtaget relevant att fråga sig om dessa konstnärer gav homofobiska krafter vatten på sin kvarn? 
Istället för att oroa oss för vad populister och deras väljare kan tänkas koka ihop av Yahya Hassans bok, borde vi låta dem ta konsekvenserna av sitt nyfunna intresse för poesi. Det sammanhang författaren verkar inom är förstås inte bara islam – utan lika mycket Danmark. Poesi är så mycket mer än ord på ett papper. 

Publicerad i Sydsvenskan den 24 januari 2014