Simon Möller på KHM

När allt har gått åt skogen för Major Tom i David Bowies Space Oddity, får vi en nästan romantisk bild av den förlorade astronautens öde – sorglöst flyter han omkring i sitt rymdskepp och beundrar jordens blåhet. Men i Simon Möllers tvådelade filminstallation på KHM i Malmö får vi en mer trolig bild av vad som skulle kunna vara Major Toms sista timmar (t o m 21.6). I en kapsel, bokstavligen talat den konservburk Bowie sjunger om, sitter en rymdfarare med panikartad blick. Det surrar av flugor inne i hjälmen och genom två slangar pulserar blod som långsamt läcker ut och sölar ner rymddräkten. Visiret immar igen.

Associationerna till Aniara är uppenbara och blir ännu tydligare av den andra filmen: ett storslaget landskap där rymdskeppen långsamt stiger mot skyn. Den stora skillnaden från Aniara – och som gör verket högaktuellt, är att det förmodligen INTE handlar om en evakuering av mänskligheten – utan snarare ett högmodigt pionjärprojekt i ballongfararen Andrées anda. Förvånat ser sig människan omkring i sin självförvållade misär. Tekniken, religionen och vetenskapen stod ju nyss på vår sida. Hur kunde då allting gå så fel?

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 juni 2008)

Isis Meander på KHM

Isis Meander är den ena av säsongens sista examensutställare på konsthögskolans galleri KHM (t o m 21.6). Utställningen kretsar kring den välmående stadsdelen Fredriksberg i Köpenhamn, dit hon nyligen flyttat. I en videoinstallation beskriver hon den alienation hon upplever på de rena gatorna, och berättelsen är bildsatt av detaljer av husfasadernas överdådiga ornamentering.

Som pendang till filmen står en fotobok som skildrar en annan sida av stadsdelen: ett övergivet lekplatsområde – en typisk nattlig mötesplats för homosexuella män. Bilderna är mycket bra, och söker sig fram mellan buskage och nerklottrade väggar. Det är hit herrarna bakom fasaderna smyger när fruarna ligger och snarkar i sina särkar och papiljotter.

Det finns dock något lätt slitet i kritiken av borgerligheten och dess förljugenhet. Vi vet liksom redan allt det där. Vad hade hänt om man hade flyttat perspektivet till t.ex. Rosengård, och låtit berättelsen ackompanjeras av bilder av paraboler? Känslan av alienation hade förmodligen varit densamma, men frågan är om den fortfarande hade skyllts på invånarna – eller om den plötsligt hade varit den alienerades fel?

(Publicerad i Sydsvenskan den 14 juni 2008)

The Hamsterwheel på Malmö Konsthall

R a d i o m a n u s

Påannons
De senaste åren har det blivit allt vanligare med konstutställningar där det inte är en curator eller intendent som står för urvalet, utan slumpen eller olika konstaktörers nätverk av kollegor och kompisar. De så kallade Malm-utställningarna som äger rum på Malmö konsthall vartannat år sedan 2004 har varit sådana. Den nu aktuella Tipsa en vän-utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm är ett annat exempel.

Nu har Malmö Konsthall återigen anammat konceptet, genom att inhysa utställningen The Hamsterwheel – Ekorrhjulet – som visades första gången på konstbiennalen i Venedig i somras. Det är en grupputställning med 31 konstnärer, som alla på ett eller annat sätt ingår i den österrikiske konstnären Franz Wests nätverk av kollegor och kompisar. Tor Billgren har sett utställningen.

Recension
Precis innan Tintin, Kapten Haddock och professor Kalkyl ska ge sig iväg på sin månresa, tillönskas de lycka till av raketbaschefen herr Baxter. Han tar Haddock i hand, och uttrycker sin glädje över att det finns en riktig sjöman bland de första månresenärerna. ”Det kunde lika gärna varit en klarinettist”, utbrister den föga entusiastiske Haddock.

Det är en replik som jag tänker flera gånger när jag ser The Hamsterwheel – många av verken känns utbytbara. Ibland kan de mycket svagt kopplas till företeelsen ”ekorrhjul”, men oftast saknar dom sammanhang.

En positiv sak med den här typen av nätverksbaserade utställningar är att de på ett sätt blir lite ärligare, jämfört med utställningar där en curator med stark hand och teoretiskt förankring står för urvalet. På sådana kan nämligen de dåliga och svaga verken hjälpas upp av just sammanhanget och alltså luras på publiken genom att de presenteras som en kugge i det totala utställningsmaskineriet. Men när det inte finns någon sådan kraft bakom utställningen – som på The Hamsterwheel, framstår de svaga verken bara som… svaga – utbytbara, umbärliga.

Utställningens oumbärliga verk hittar jag framförallt bland filmerna. Och runt filmerna. Det är mycket spännande att sitta i de sköna sofforna och studera människorna som kommer fram och tittar på filmen Fingerfuck av Douglas Gordon och Franz West. Filmen skildrar i närbild hur ett finger gång på gång sticks in i en knuten näve. Till en början skrattar man åt den barnsliga samlagsleken, men efter nån halvminut stelnar skrattet och övergår i en grimas. Den simulerade sexakten känns allt mer autentisk och grotesk. Fingret och handen förvandlas till gravt vanställda könsorgan, mitt i en erotisk och halvsadistisk akt – och då är det genast inte lika roligt längre.

Mycket bra är också det enda svenska bidraget, Annika Ströms film Svensk resenär från 1995, där hon ringar in självgodhet och provinsialism på ett träffande och roligt sätt. Och i Hämndens änglar har den tyske konstnären Christian Jankowsky utgått från ett femtontal personers korta berättelser om svartsjuka, långsinthet och ömma tår. En efter en går de förorättade mot kameran som maskerade psykopatmördare i B-skräckfilmer och uttalar sitt gnäll med yxan eller motorsågen i högsta hugg. Vardagens futtiga motgångar och orättvisor dramatiserade till skräckopera på liv och död.

Avannons
Tor Billgren hade sett Malmö Konsthalls sommarutställning Hamsterwheel, som pågår fram till den 17 augusti.

(Sänt i Kulturnytt, P1 den 11 juni 2008)

Karl Valve m.fl. på Rönnquist & Rönnquist

Bilden stulen från Karl Valves blogg.

Fem av de sex konstnärerna på Rönnquist & Rönnquists sommarutställning förenas av någon sorts gatuestetik – skateboarddesign, mode och graffiti (t o m 20.7). Men den som verkligen sticker ut är den sjätte: malmökonstnären Karl Valve. Och han gör något helt annat.

I sitt sätt att stryka ut färger i olika lager är det svårt att komma ifrån en referens som Ola Billgren, och sättet att använda text i målningarna har lite av marinmålaren Gösta Werner över sig. När jag såg Valves konst förra gången i vintras tyckte jag att referenserna stod ivägen något. Men nu känns konstnärskapet betydligt självständigare.

Jag gillar särskilt målningarna som utgår från gamla poststämplar. Ibland skymtar en adressat förbi, ibland ser man datumet och andra detaljer. Flera är stämplade den 20 maj 1915. Vad hände då? Kombinationen av de murriga färgsjoken och dessa stämplar från det förgångna skapar en underbart gåtfull stämning. De tjocka lagren döljer något – minnen, hopp, förväntningar och framförallt tid. Det är det förflutnas ridåer, som både stänger oss ute, och ger oss något att spegla oss i.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 juni 2008)

Maria Hedlund på Elastic

Mitt enda bestående minne från grupputställningen Tourist Class på Malmö Konstmuseum 2005, är Maria Hedlunds safaribilder. Någonstans i bakgrunden skymtade man en mikroskopisk giraff. Bakom en buske stack ändan av en antilop fram, och där till höger ett vårtsvin. Eller kanske en sten? Med humor och värme uttrycket verket samma snopna erfarenhet som delas av alla som någonsin försökt fota saker på avstånd med kompaktkamera utan zoom.

På den nu aktuella utställningen The Whitness of the Whale på Elastic (t o m 14.6) står också djur i centrum, närmare bestämt vitvalar. I fotoserier och en film syns de simma i sitt akvarium bakom den tjocka rutan. En speakerröst läser kapitlet Valens vithet ur Moby Dick, där bokens berättare Ismael försvarar hetsjakten på den vita kaskeloten genom att peka på det ohyggliga med själva vitheten, och jämför med allt från isbjörnar till likblekhet.

På ett sätt står den paranoida uppräkningen av färgens vederstyggliga aspekter i komisk kontrast till de beskedliga och vackra djuren i akvariet. Men eftersom världen utanför speglas i akvarieglaset, smälter den liksom ihop med undervattensvärlden. Och om man uppfattar valarna på samma sida som åskådarna, förvandlas de genast just till sådana skräckvidunder Ismael talar om. Vita demoner som susar mellan människorna i sin jakt efter någon att anfäkta.

(Publicerad i Sydsvenskan den 1 juni 2008)

Cecilia Edefalk på Lunds Konsthall

Cecilia Edefalk: ceci
Lunds Konsthall
T o m 24.8


Ur sviten Dykbilder, samt fragment av Nike Samothrake. Bild: Terje Östling

Jag vaknar av att anteckningsboken faller i golvet och ser mig generat omkring. Har jag sovit en sekund eller en kvart? På TV-monitorn pågår replikskiftningarna mellan Cecilia Edefalk och August Strindberg som om inget hade hänt. Hon säger att hon ska göra ett ljudkonstverk av deras samtal och han har synpunkter på vilken typ av röst som ska användas för att gestalta honom.

Dialogen äger enligt utställningstexten rum på en parkbänk i Tegnérlunden i Stockholm, men känns mer som en chatt, där meddelandena dyker upp på skärmen ett efter ett. Och det är sövande – men absolut inte på något negativt sätt. Cecilia Edefalks utställning är som gjord för att ses i ett omtöcknat och nymornat tillstånd, som förstärks av den svaga men suggestiva doften från citronträden som står här och där i konsthallen. Många av målningarna är dessutom nästan monokromt vita och reflekterar solljuset så att man bokstavligen bländas av dem. Det går inte att studera dem för länge – de glider undan och skanderar retfullt ”Du kan inte ta mig!”. Men det kanske inte är meningen heller.

Cecilia Edefalk är född 1954 och är en av Sveriges internationellt mest kända och högst prissatta nu levande konstnärer. Hon fäster särskilt avseende vid slumpen, ödet och tillfälligheter och låter sig ofta ledas av dessa faktorer i sitt arbete. Måleriserien Dykbilder baseras t.ex. på ett fotografi som hon hittade i vattenbrynet vid sin ateljé i Stockholm 2001.

I utställningen i Lund visas foton, skulpturer och målningar som på olika sätt anknyter till hennes intresse för den antika bildvärlden och verken ackompanjeras av gamla slitna gipsavgjutningar av klassiska grekiska skulpturer, som Nike från Samothrake och Körsvennen.

Grejen med utställningen är dock inte själva motiven eller de omständigheter under vilka konstnären funnit dem – utan det som uppstår mellan verken. Det är framför, bakom och bredvid dem som den verkliga dramatiken uppstår. Dykbilder består av fem stora målningar av en naken kvinna som dyker från kanten ner i en pool. I en av målningarna är hon spegelvänd, i en annan upp och ned, i en tredje vänd nittio grader medsols, och så vidare. Om man tänker sig vad som händer när hon dykt i, kanske man ser hur hon planar ut under vattnet och kommer upp till ytan. Men om man istället tänker sig att hon är lika stel och orörlig som de antika skulpturerna i utställningen, upphör rörelsen ner i vattnet. Kvinnan blir stillastående i luften och tvingar istället själva målningarna i rörelse. Om de hade varit bildrutor i en animation, hade de slitit sig loss från väggen, vänt sig runt sin egen axel i olika plan och slungats runt i rummet, för att slutligen åter ta plats på väggen med en ljudlig klatsch. Vinddraget från saltomortalerna hade fläktat betraktaren i ansiktet och fått spindelväven på Nikes bröst att vaja.

I bildserien To View the Painting from Within har Edefalk målat av den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius ansikte i ett dussintal olika vinklar. Målningarna sitter uppradade på väggen, och från första till sista målningen har ansiktet roterat ett helt varv runt sin egen axel. Men man kan också se det som att ansiktena tillsammans beskriver en horisontell cirkel – att de liksom sitter på ytterväggen av ett imaginärt runt rum, där galleriväggen utgör diametern. Dukens bildplan är konstant, medan ansiktets varierar för varje målning.

Leken med de olika bildplanen för Edefalk till sin utsökta spets i det stora fotografiet Double White Venus, där en venusmålning skildras från tre olika vinklar med hjälp av en projektion som bryts av mot ett hörn. Det är mycket snyggt och otroligt belönande när man upptäcker hur bildplanen vecklas ut mitt framför ögonen. Med enkla medel och stor noggrannhet lyckas Cecilia Edefalk på ett mycket imponerande sätt att definiera alternativa rum i rummet och skapa en sorts osynlig arkitektur, där konstverken bara utgör konturer.

(Publicerad i Sydsvenskan den 30 maj 2008)

Per Svensson på Ystads Konstmuseum

Per Svensson
Intergalactic Transmission!
Verk 1982 – 2008
Ystads Konstmuseum
T o m 1.6


Per Svensson: Intergalactic Transmission, Ales Stenar. Bild: Ulf Gertz.

I de fyra första takterna av den inledande soluppgångssatsen av Richard Strauss Also sprach Zaratustra, som vi framförallt känner från Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr, mullrar ett lågt C på orgel, kontrabas och kontrafagott. En sorts urmuller, som sedan lämnar plats för trumpeterna och de dramatiska pukorna. På den tiden då jorden var öde och tom hördes detta ljud tydligt och klart, men idag är det förstås dränkt av allt annat som låter runt omkring oss. På konstnärlig väg kan man dock rekonstruera, och till och med hitta tillbaka till just detta urljud – ja, hela urtillståndet och urkaften, och en konstnär som jobbar med det är Per Svensson.

Han är född i Göteborg 1965. Som konstnär föddes han dock under en resa till Island i mitten av 80-talet, som intendenten Ýrr Jónasdóttir skriver i den mycket snygga katalogen. Ett påstående som känns helt rimligt när man ser de enkla fotografierna från de första mötena med den stelnade lavan, gejsrarna och glaciärerna på ön. Här har vi själva uvertyren till konstnärskapet, som sedan utvecklar sig till det som visas på resten av retrospektiven i Ystad: ritningarna av de snillrika energilösningarna, de enorma träkonstruktionerna med solpaneler, högtalare och element, de rostiga och brummande skulpturerna, och det dramatiska måleriet, som skapar en känsla av att konstnären inte använder pensel när han målar, utan högspänning.

Förutom ljud, kraft och energi, handlar utställningen också om konstnärens position och sårbarhet i övervakningssamhället. Ena sidan av en stor, tvådelad installation föreställer en konstnärs arbetsplats, som bevakas av en övervakningscentral som finns på den andra. På bordet framför monitorerna ligger lagböcker och en domarklubba. Här behövs varken juridiska ombud eller rättegång för att sätta dit den misstänkte. Och med kamerornas enögda blick ter sig förstås en konstnär som Per Svensson ytterst suspekt där han sitter och jobbar med kablar, elektroniska komponenter och kemikalier…

Med ett mycket enkelt och briljant grepp har han även gjort sin filmproduktion, som sträcker sig bak till 1986, till en kommentar till dagens paranoida övervakningsklimat. Filmerna presenteras i en projektion som är formad som en liggande åtta – det vill säga klichébilden av blicken från en kikare. Vi är alltså inte längre publik, utan spanare. Vi har förflyttats från auditoriet till ett undanskymt buskage. Per Svensson visar därmed också exempel på hur man kan återvinna konst. Det som är tjugo år gammalt, kan genom några få ingrepp göras högst dagsaktuellt.

(Publicerad i Sydvenskan den 26 maj 2008)

Kritiker i tjänst

Jag sitter och tragglar med en recension av utställningen Hamsterwheel på Malmö Konsthall, reserarchsurfar en smula, och hittar denna bild i Skånska Dagbladets inför-artikel om utställningen. Jag var alltså där. Nu återstår alltså bara att skriva själva recensionen.

Last Riot på Kulturhuset i Stockholm

På The Jet Set Junta skriver jag en text om den ryska konstnärsgruppen AES+F:s film Last Riot, som även visades på Venedigbiennalen i somras.

Aleksandra Kucharska på Pictura

Det brukar handla om minnena av barndomshemmet i Aleksandra Kucharskas konst. Hon famlar efter bilderna, dofterna, människorna och ljuden från höghuset där hon bodde i Gdansk på 1980-talet, och ibland lyckas hon gripa tag i något.I ett tidigare verk placerade hon t.ex. en gipsskulptur av sitt vuxna jag i en enkel modell av barndomslägenheten. Som ett spöklikt eko från framtiden stod hon där, mitt i minnesbilden. Tanken att kunna vandra omkring i barndomens miljöer och betrakta dem med vuxna ögon är något som både attraherar och griper mig starkt

I den aktuella utställningen på Pictura i Lund (t o m 17.5), har hon istället använt sig av barnets blick för att minnas. Två skulpturgrupper som består av modeller av höghus står mitt emot varandra. I den ena är husen avskalade och fyra-fem våningar höga. Ur några enstaka fönster lyser det ensamt – men man får också en känsla av värme och trygghet.

I den andra skulpturgruppen har hon klistrat fast hundratals fotografier av husfasader på modellerna, så de känns myllrande och myrstackslika. Jag uppfattar dem som ett barns upplevelse av massboendet. Tio våningar eller hundra, vad spelar det för roll? Det är ju jättehögt…

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 maj 2008)

Konst och verklighet på Ystads Konstmuseum

Ystads lasarett?

När jag besöker Ystads konstmuseum passar jag alltid på att titta in i hörsalen på andra våningen för att insupa den rofulla stämningen. Men i tisdags var det en annan typ av stämning som gällde. Rummet var omgjort till sjukhussal, med sängar i långa rader, draperier och hospitalskonst på väggarna. Aha, tänkte jag, det är så här kommunpolitikernas planer på att spara pengar på museet ser ut: de har sålt det till ett vårdföretag som håller på att bygga om det till långvårdsavdelning. Inte konstigt att museichefen Thomas Millroth begärt tjänstledigt från och med i höst. Jag beredde mig på att se honom rusa in i salen med ett bäcken i vardera hand och stetoskop runt halsen.

Sedan föreställde jag mig ett annat scenario: att sängarna var ett sätt att komma runt vårdstrejken. Att det inrättats en hemlig avdelning på konstmuseet där papperslösa sjuksystrar ska tvingas arbeta för att slippa bli utvisade.

Men så fick jag besked: det var filminspelning på gång. Nya Wallanderfilmen. Puh. Ystad har alltså fortfarande ett konstmuseum. Än så länge, vill säga.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 maj 2008)

Karolina Erlingsson och Linnéa Carlsson på KHM

Linnéa Carlsson: Skulpturen (som är ett vapen). Bilden snodd från The better you look, the more you see.

Långsamt och meditativt blinkar orden fram på den övergivna malmöoperans textmaskin, som Karolina Erlingsson har filmat till sin examensutställning på KHM (t o m 10.5). Orden bildar någon sorts repetitiv poesi, och det känns som att det stora huset försöker kommunicera – som en fyr, rakt ut i natten. Genom sex högtalare strömmar ”tystnaden”, d.v.s. bruset från husets livsupprätthållande funktioner och förstärker den meditativa känslan.

Samtidigt ställer Linnéa Carlsson ut Skulpturen (som är ett vapen) – en stor kastmaskin av medeltida snitt, som visas laddad och skjutklar. Visst hade man uppnått en liknande effekt av att ställa ut en laddad revolver, men det finns så mycket mer än lagrad energi och potentiell förstörelse i Carlssons skulptur. Genom att ha engagerat sin familj, historiker och hantverkare i arbetet, har hon också laddat verket med det privata, historia och arbetaretradition. Och den som hjälpt henne med de ballistiska beräkningarna är ingen mindre än Ingvar Bratt – mannen som avslöjade Boforsaffären. Därmed laddas Skulpturen (som är ett vapen) också med komprometterande svensk nutidshistoria. Det enda man behöver göra för att frigöra kraften i sanningen, är att dra i sprinten. Precis som Bratt gjorde 1985.

(Publicerad i Sydsvenskan den 6 maj 2008)

Teater Insite: Drömspelet

Drömspelet – 2374 steg närmare sanningen
efter August Strindberg
Teater InSite, 2.5
Regi: Ragna Weisteen
Scenografi: Anna Brag i samarbete med K3
Medverkande: Olivia Longo, Matthias Thorbjörnsson, Ellen Bredefeldt, Irma Jämhammar, Peder Holm, Cecilia Hjalmarsson, Federico Ferrando, Gabriel Flores Jair, Kristina Hahne, Peter Öberg



Det är solnedgång. Barsebäcks siluett mörknar och lysbojarnas blinkningar blir allt tydligare, publiken fäller upp sina kragar och tänker tillbaka på det sköna läet på innergården i Gamla Väster där Drömspelet började två timmar tidigare. Näst sista scenen äger rum längst ute på kajen vid Dockan – mittemot de nybyggda höghusen – bland vattenpölar, stora rör och rostigt bråte. Det finns fortfarande rester efter Kockumskranens räls och det ryker ur oljefat. Ur marken stiger mullrande ljud och ångestfyllda skrik. Längre ut, på en annan pir dansar den gamla Portvakterskan – hon som i början av föreställningen samlade all världens sorg i sin sjal – till en vals av Sjostakovitj.

August Strindbergs drama om hur guden Indras dotter stiger ner på jorden för att prova på människornas vedermödor och följa deras sökande efter svaret på livets gåta, gör sig väldigt bra som vandringsföreställning med Malmö som kuliss. I pjäsens förord från 1901 skriver författaren om karaktärerna, att de ”klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut”. Detta undanglidande har Teater InSite på ett underbart sätt utvecklat och applicerat även på rummet. De olika spelplatserna slår ut som blommor, för att sedan dras ihop igen som om inget hade hänt. Ett varuintag till en restaurang på Isak Slaktaregatan, blir entrén till Operan. Ett skyltfönster till en resebyrå några kvarter bort, blir Advokatens lägenhet och kontor.

Att förlägga utopin Fagervik till det övergivna kranområdet vid Dockan gör föreställningen till något av ett möte mellan Strindberg och filmregissören Andrej Tarkovskij. Den rostiga och leriga estetiken är samma som i Stalker (1979) – en film som också handlar om drömlika förflyttningar i tid och rum, och sökandet efter det utopiska. Och precis som i filmen, följer publiken sina vägvisare – skådespelarna – in i Zonen där det oerhörda förväntas kunna hända.

Jag är mycket förtjust i ljudarbetet (förutom vid Operan där mixningen är lite väl yxig). De strategiskt utplacerade högtalarna skapar surroundkänsla och effekterna smälter ihop med stadens ljud. Ångestskriken vid Dockan till exempel – kan man vara helt säker på att de i själva verket inte kommer från de lyckliga höghusen mittemot?

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 maj 2008)

Jon Kessler på Louisiana

Jon Kessler: ”The Palace at 4 A.M.”
Louisiana, Danmark
T o m 25.5



Först har jag rätt tråkigt på Jon Kesslers utställning på Louisiana. Mekaniska skulpturer av snurrande soldatdockor, flygplan, krigsbilder och blodstänk, som kombineras med hundratals TV-monitorer med filmklipp från 11:e september, Afghanistan och Irak.

Krig, Bush, media, reklam, konsumtion, olja – here we go again, gäsp… Men så ser jag plötsligt mig själv i en av monitorerna. Och i en till. Och så upptäcker jag den lilla kameran som filmar. Och att det finns kameror överallt. När jag slutligen blir varse att varenda video som visas i monitorerna de facto produceras och filmas i utställningsrummet, har jag definitivt inte tråkigt längre.

Kessler är född 1957 och verksam i New York. På 80- och 90-talen bearbetade han den västerländska bilden av Asien, bland annat genom kitschiga skulpturer, lite som Anders A, fast med mekaniska inslag. Den 11 september 2001 ändrade han dock konstens inriktning till det vi ser idag.

Utställningstiteln är snodd från en Alberto Giacometti-skulptur från 1931, vilket förstås passar bra, eftersom Louisiana samtidigt visar en stor utställning med just Giacometti (och Paul Cézanne). Originalskulpturen är ett avskalat husskelett med förvridna gestalter på insidan, och handlar om ”galenskapen som uppstår vid tidpunkten då ingen tittar”, alltså fyra på morgonen. Det var för övrigt samma tidpunkt som Ingmar Bergman avsåg med Vargtimmen – den tid på dygnet då flest föds och dör.

Och visst är det ett vansinne man träder in i på Louisiana. Man ”föds” in i utställningen genom ett hål uppsågat i ett gigantiskt foto av ett kvinnligt sköte. Mekaniken som styr kamerorna rasslar som när man laddar gevär, och det snurrar och flimrar överallt.

Filmerna som visas på monitorerna består egentligen inte av rörliga bilder. Det man tolkar som ”film” är effekter som uppstår av att antingen kameran, eller föremål framför fotografier rör sig. Som i One hour photo; en maskin som bläddrar fram vykort med Twin Towers. Ett efter ett förs bilderna mot kameralinsen, och i monitorn skapas känslan av att man rör sig mot tornen. Terroristpiloternas sista syn, om och om igen. Här finns förresten också en parallell till videobilderna från ”de smarta bomberna”, som blev ett signum för Gulfkriget i början av 90-talet.

Med dessa lysande bildalstringsskulpturer bearbetar Kessler inte bara sitt raseri över den amerikanska utrikespolitiken, utan demonstrerar också hur ihåligt begreppet verklighet kan vara. Ofta är verkligheten inte större än vad som ryms framför ett kameraobjektiv.

Enda invändningen är att utställningen känns en smula daterad. Den visades första gången i New York 2005, och har även varit på turné i Tyskland. Det politiska läget är förstås fortfarande ytterst allvarligt (och på en del sätt värre) – men det är ändå inte samma som det Kessler gestaltar. Då, kring 2005 hade Abu Ghraib-skandalen just avslöjats, Donald Rumsfeld var fortfarande försvarsminister och Bush hade precis blivit omvald. Nu är han på väg av scenen och känns nästan redan som en figur ur det förflutna. Ett konstverk som talar med masskommunikationens språk och använder nyheternas estetik fastnar tydligen lätt i sin specifika tid.

Självklart kan denna invändning också ses som en poäng, eftersom det ju är rätt sjukt att man som betraktare kan vara blasé på ett krig, bara för att bilderna har repeterats tillräckligt många gånger.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 april 2008)

Le Corbusier och Cité Radieuse

På The Jet Set Junta skriver jag en betraktelse över Le Corbusiers klassiska bostadskomplex Cité Radieuse i Marseille.

Joakim Allgulander på Galleri 21

Ibland kan man fortfarande få en glimt av dem, företrädesvis vid kiosker på bortglömda campingplatser och minigolfbanor. Jag talar om de klassiska färgerna som GB Glace-gubben var målad med fram till 1998 – en fulländad kombination av blått, rosa och orange som i alla fall hos mig alltid framkallar välbefinnande och en idealiserad och trygg bild av barndomens somrar. Så när jag ser Joakim Allgulander använda dessa färger i en litografi på utställningen på Galleri 21 (t o m 27.4), går de rakt in i reptilhjärnan. Om någon i samma ögonblick hade försökt sälja en glass för 200 kronor, hade jag köpt den på stubben. Och eftersom utställningstiteln är Trust me, är det inte varumärkesnostalgi det handlar om i första hand, utan just om hur man genom att använda positiva och förtroendegivande associationer kan påverka och manipulera. På utställningen hänger också porträtt av två personer som är kända för att ägna sig åt just detta – Tomten och Gud. Men av bilderna att döma är förtroendekapitalet sedan länge förbrukat – som två bohemiska suputer tittar de frånvarande in i polisens brottsregisterkamera. Spelet är över, mina herrar…

(Publicerad i Sydsvenskan den 23 april 2008)

Duchamp, Man Ray, Picabia på Tate Modern i London

Francis Picabia: Conversation I, 1922. Vattenfärg och penna på papper. Tate Collection.


Man Ray: Anatomies, 1929


Marcel Duchamp: Nude Descending a Staircase (No2), 1912. Museum of art Philadelphia, PA, USA

R a d i o m a n u s

Påannons
I vår lyfter många stora konstinstitutioner fram modernismens och 1900-talets centralgestalter i stora specialutställningar. På Moderna Museet i Stockholm visas Andy Warhol. Louisiana i Danmark visar en samutställning med Paul Cézanne och Alberto Giacometti. Och på Tate Modern i London har man satt ihop en utställning med de tre vännerna Marcel Duchamp, Man Ray och Francis Picabia. Tor Billgren har sett den:

Recension
Ja och det är just vänskapen mellan dom tre som står i fokus. Utställningen är ordnad i rum efter teman som ”glas”, ”objekt” och ”erotik”, och verken är placerade så att man får en uppfattning om hur de tre skulle kunna ha influerat varandra under ateljébesök, gemensamma resor, schackdueller och vilda partynätter.

Det var i Paris 1911 som den 24-årige Marcel Duchamp träffade den 32-årige Francis Picabia för första gången. 1915, när dom båda hade flyttat till New York på grund av första världskriget, träffade dom Man Ray, som var några år yngre än Duchamp.

Dom uppenbaraste parallellerna finns mellan Duchamp och Man Ray. Dom började ungefär samtidigt att använda objekt i sin konst. Duchamp med sina readymades – den mest kända är förstås Fontän från 1917, det vill säga pissoaren som liksom ligger på rygg. Man Ray gjorde assamblage och skulpturer av bråte som han hittade i sin ateljé. New York från samma år, består av några trästavar som hålls ihop av en skruvtving, vilket blir en utsökt skulptur av en skyline.

Francis Picabia lämnade aldrig måleriet, men kan ha påverkat sina unga vänner på andra sätt. När dom möttes var han var sedan länge ekonomiskt oberoende efter ett stort arv, och kunde vända gallerister och kritiker ryggen och måla på sina egna villkor. Denna självständighet och respektlösa hållning kan mycket väl ha inspirerat Duchamp och Man Ray att våga ta steget att revolutionera konsten.

Det område där dom förenas tydligast alla tre, är erotiken. Här märks också den grabbiga gemenskapen dom emellan som mest. Ibland är linjen mellan infantilt logementpruttande och avancerade pionjärinsatser hårfin, särskilt i Duchamps verkstitlar, som ofta är ordvitsar på samma nivå som Göteborgshumor. Men erotiken är också det område där dom briljerar som allra mest – särskilt gillar jag Man Rays fotografier. Verket Anatomier från 1929 är en närbild av ett kvinnohuvud framifrån – tillbakakastat som i sexuell extas. Men konturen av käklinjen påminner om något – och javisst, den är ju identisk med konturen av Duchamps liggande pissoar. Det är när man hittar sådana visuella ekon mellan konstnärskapen, som man får energi att ta ett extra varv på den mycket omfattande utställningen.

Tor Billgren, för Kulturnytt, i London.

Avannons
Utställningen med de tre vännerna Duchamp, Man Ray och Picabia pågår till den 26 maj, och den äger alltså rum på Tate Modern i London.

(Sänt i Kulturnytt den 22 april 2008)

Peter Jönsson på Galleri Gamla Väster

Peter Jönsson: Mors Nostalgia

Peter Jönssons tidigare måleri har präglats av mycket starka känslor. Människorna i bilderna har vrålat ut smärta, ångest och ensamhet, och färgerna har varit blodiga och köttaktiga. I de senaste målningarna som just nu visas på Galleri Gamla Väster, förmedlas stämningen och berättelserna på ett långt mer raffinerat sätt (t o m 20.4). Färgerna och de explicita känslorna är borta, och kvar finns ett avskalat, svartvitt måleri där dramat byggs upp av den gåtfulla relationen mellan en naken kvinna, en ung pojke – och inte minst betraktaren.

Spänningen utvecklas i en serie målningar där kvinnan provar utmanande poser i förgrunden. Men vem är det hon visar upp sig för? Och varför? Det finns något i blicken och de valhänta försöken att verka sexig som antyder att situationen inte är helt lustfylld och frivillig.

Pojken, som kommer närmare och närmare för varje målning, kan självklart vara en nyfiken åskådare eller till och med en son. Men den suggestiva och oroliga situationen gör snarare att han påminner om pojken som attackerar den stillsamt fiskande Max von Sydow i Bergmans Vargtimmen. En ”dämon”, rätt och slätt.

Marie Andersson på Galleri Magnus Åklundh

Konstskribenten och akademiledamoten Ulf Linde, har inte mycket till övers för fotot som konstnärligt medium. I essän Mot fotografiet förklarar han att det delvis beror på att ett foto dör mitt framför ögonen på honom så fort han identifierat vad det föreställer. Men då har han nog inte sett Marie Anderssons bilder – för de börjar leva just i det ögonblicket (Galleri Magnus Åklundh, t o m 19.4).

Till exempel när man inser att bildserien över några hastigt övergivna hotellkorridorer i själva verket består av diabilder med ramar och allt, uppförstorade till kolossalformat. Den hisnande känslan förstärker associationerna till Stanley Kubricks The Shining. Eller när man betraktar bildserien över ett gammalt sjukhus: brutalt ihopklippta detaljer och fragment – som om det inte fanns utrymme bakom fotografen att backa tillräckligt långt för en helbild. Husväggarna sluter sig kring oss, klaustrofobin kommer smygande.

En mer diffus obehagskänsla ger diptyken Klocka, där man tvingas spekulera kring vad en lufttyckshöjning på 0,4 hektopascal har med fyra avgnagna ben som ligger på ett bord att göra. Och varför fokus tycks ligga under bordet istället för på knotorna…

Examensutställningar: Lindahl och Henricson

Examensutställningar: EvaMarie Lindahl och Jens Henricson
KHM, Ystadvägen 22, Malmö
T o m 19.4


Till höger: detalj ur Jens Henricsons Efterklang. Till vänster: medaljonger ur EvaMarie Lindahls utställning.


1728 anlitade greve von Hessen-Kassel konstnären J.M. Roos att måla av sitt imponerande menageri. 2007 lade EvaMarie Lindahl sju månader på att teckna av samma målning, bland annat för att undersöka hur imponerande menageriet egentligen var. Detta är inte helt lätt att veta, eftersom en av poängerna med den här typen av dokumentationsmåleri var att skapa en positiv bild av den välborne beställaren.

Genom att utelämna vissa detaljer så att andra förstärks, lyckas Lindahl belysa ett antal frågor. Hur troligt är det t.ex. att greven verkligen hade ett lejon? Djuret som Roos har målat liknar nämligen mer ett sagovidunder – med anatomiskt omöjliga bakben, dessutom. Och sångsvanens näbb tycks ha transplanterats från en albatross. Är det Roos oförmåga vi ser här? Eller hans konstnärliga självständighet? Eller måhända grevens vilja att framstå som mäktigare än vad han egentligen var?

Originalen finns inte att tillgå i galleriet, så det är svårt se vad mer Lindahl kan har kommit fram till under processen, men eftersom hon själv är närvarande går det ju bra att fråga. Teckningarna är bara början på en betydligt större berättelse.

I rummet bredvid har Jens Henricson återskapat en bild av sin barndom. Med kameran i hand han har besökt skådeplatserna för de sorglösa strövtågen och lekarna i skogarna kring slottet Kulla Gunnarstorp utanför Helsingborg. Fotografierna av barndomens gömställen ackompanjeras av textremsor med minnesfragment och tranströmerska naturskildringar där ”trädens gröna lockar fladdrar i vinden”… Nostalgin värmer ända in i märgen.

Filmsekvensen Speglingar är en stillbild av en höstskog, över vilken det då och då singlar ett animerat löv. Verket är som en kommentar till hur minnet fungerar. Man lägger till och drar ifrån, skeendena går in i varandra och blir som djuren i Lindahls teckning. De kanske fanns, men inte samtidigt, och såg förmodligen inte ut precis så som de framställs i verket. Men det är bilden som räknas.

(Publicerad i Sydsvenskan den 14 april 2008)

Teater: Jag äger Malmö

Jag äger Malmö
Teater Foratt, 11.4
Manus: Vanja Isacson
Regi: Karim Rashed
Medverkande: Isidor Torkar, Petra Hultberg, Rafael Pettersson

I en flashback sitter Abibti (Petra Hultberg) tillsammans med sin älskade – den krullhårige – på ett hustak i Bagdad och gissar på skottlossning. Pistol eller k-pist? Amerikansk eller irakisk? Shia eller sunni? Med humor, distans och kärlek hanterar de kaoset och den sönderfallande staden runtomkring sig. Men lyckan blev kort, för egentligen sitter Abibti i en gillestuga i Malmö – den bästa bostaden hennes far (Isidor Torkar) lyckats ordna under uppehållstillståndsprocessen i det nya landet. Där sitter de båda och väntar. Fadern på hustrun som dröjt kvar i Bagdad, och Abibti på att den krullhårige ska ringa. In i gillestugan flyttar också familjens svarta får, farbrodern (Rafael Pettersson), som redan levt i Malmö ett tag och gjort sig ett namn som människosmugglare och fixare.

Jag äger Malmö är en kort, rättfram och rätt enkel pjäs om drömmar som går isär, anpassning, och rötter. Skådespelarna gör ett bra jobb, särskilt Petra Hultberg, som genom det ständiga sniffandet på sin sjal gör både hemlandet och den krullhårige konkret närvarande på scenen. Man riktigt ser myrorna av rastlöshet och vantrivsel krypa över hennes kropp.

Att använda skådespelare som talar utan brytning är ett genidrag. Det finns nämligen en beklaglig tendens att förklara vissa beteenden hos Den Andre med kultur. Men nu när den viktigaste kulturmarkören är borta neutraliseras den möjligheten. Fokus flyttas från skillnaderna till likheterna människor emellan.

Hade fadern spelats av en skådespelare med brytning, så hade han i enlighet med det gängse fördomsschemat hamnat i stereotypen av maktfullkomlig patriark – men med Isidor Torkars kansliskånska blir han istället en sävlig och välmenande fadersgestalt. På samma sätt hade en brytande farbroder blivit en gangster, men stockholmskan gör honom ”bara” till en slyngel; en lömsk men fryntlig Åke Söderblom-typ. Och istället för offer, blir Abibti en stark och självständig kvinna.

På detta sätt blottlägger ”Jag äger Malmö” stereotyper och föreställningar som skapas och upprätthålls av media, populistiska politiker och fördomar. Här blir Den Andre Den Samme.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 april 2008)

Charlotte Eliasson och Cajsa Eklund på Aura

Charlotte Eliasson
Cajsa Eklund
Konstföreningen Aura, Lund
Till den 13.4


Charlotte Eliasson: Vernoica. Ur Candy Mohair.

Veronica står lutad mot den blaskiga diskbänken i sitt kök. I kaffekokaren pyr det sura kaffet och på golvet står en hopknuten soppåse. Hon är ung och stolt, och är en av de kvinnor på gränsen till vuxenlivet som fotografen och filmaren Charlotte Eliasson har porträtterat till utställningen Candy Mohair, som just nu visas på Aura i Lund.

Eliasson är kanske mest känd för filmen Lönsboda Fox (2004), som handlar om hur bystdrottningen och 80-talsikonen Samantha Fox kom till Lönsboda i norra Skåne år 2002 för att sätta glans på någon typ av bygdefest. Historien slutar med att stjärnan lämnar konserten med buller och bång, efter att en bybo lyckats klämma henne på brösten. Fördomarna mot landsbygden staplas ovanpå varandra och uppfylls en efter en.

Candy Mohair rör sig i samma sociala och estetiska sfär – lågstatus, kitsch och byhåla. Jenny J poserar med sin katt utanför föräldrarnas radhus, Anna i rutschkanan på den övergivna lekplatsen, och Laila sitter i sin trappuppgång med son och kamphund.

Det känns om jag har sett liknande bilder en miljon gånger. Men de innehåller också något som känns annorlunda – signaler som verkar uppmana betraktaren att fråga sig hur pass dokumentära bilderna egentligen är. Som i porträttet av Maria, där hon sitter och röker i sitt vardagsrum. Istället för askfat, använder hon en colaflaska, full av brun ävja och fimpar – men golvet runtomkring är besynnerligt fritt från aska, och glasbordet skinande rent. Den här typen av motsägelser och tillrättalagda detaljer gör att utställningen snarare handlar om autenticitet, än om klass och kön. Finns tjejerna i verkligheten, eller är de statister i en konstruerad scenografi? Eller är den här känslan av fejk bara ett pinsamt resultat av mina privata fördomar och föreställningar om hur det ska se ut i vissa miljöer? Att en fimpflaska måste kombineras med ett nerkladdat och äckligt soffbord, och att Veronicas disktrasa borde ha varit sunkig…

På Auras kontor visas samtidigt Cajsa Eklunds utställning Utsaga från Herrgård, och även här kretsar det kring autenticitet, närmare bestämt gränsen mellan verklig upplevelse och inbillning. Bland annat visar hon (och säljer!) den magnifika kostym som hon använt vid sina suggestiva Svarta Frun- performances. I en monter ligger ett antal föremål som sägs vara knutna till berättelsen om den spökande kvinnan, och de botaniska skolplanscherna ”Flora Vertebrae” ger utställningen ytterligare en morbid underton, när man upptäcker att de perfekt klorofyllgröna växtdelarna i själva verket utgör detaljer av en mänsklig ryggrad.


Cajsa Eklund: Svarta frun

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 april 2008)

Teater: Folkets tyrann blir mördad (Även du min Brutus)

Institutet, den 5 april
Medverkande: Anders Carlsson, Elin Almered, Miriam Kaukosalo, Janina Frank Hemmingsson, m.fl
Text: Ludvig Uhlbors
Regi: Anders Carlsson


Anders Carlsson som Ceasar/Brutus. Bild: Elias Björn

Det vitkaklade golvet, som ligger kvar från de två första föreställningarna i serien om romarrikets uppgång och fall, har börjat spricka här och där. Den första delen handlade om rikets födelse, med paralleller till Mellanöstern. Den andra var Gladiatorernas uppror, där publiken utsattes för en så gränslös tristess, att den till slut (delvis regisserat) grep in i händelserna på scenen. Och i lördags handlade det om Julius Ceasar – kejsaren som förbättrade villkoren för rikets fattiga, och mördades p g a detta.

Scenen utgörs av en villaidyll med en påskliljerabatt och ett lusthus där en handfull unga kvinnor, vestaler, fixar och donar med te och pannkakssmet. Under långa stunder händer det inte så mycket. Det spelas bra musik, vestalerna bjuder på frukt och publiken sorlar uppsluppet. Institutets konstnärlige ledare Anders Carlsson sitter som Ceasar (och/eller Brutus) under en vit parasoll och ser sig spattigt omkring, kör gräsklippare och planterar påskliljor. Med jämna mellanrum skanderar han Ludvig Uhlbors kalejdoskopiska text, som framkallar samma töckenartade känsla som William S. Burroughs cut up-teknik, och William Faulkners och James Joyces ändlösa ordflöden och associationer. Den innehåller fragment om Shakespeare och teatern, och samplingar ur recensioner och Brutus berömda tal efter mordet.

Det spännande med föreställningen är att man som publik själv ansvarar för sin upplevelse. Man får inga plakat uppkörda i ansiktet med instruktioner om vad man ska känna och tänka, utan det står var och en fritt att lägga kvällen på den nivå man behagar.

Den öppna stämningen gör att man involveras på ett intressant sätt. Man rör sig över scenen för att köpa öl och besöka toaletten, och bjuds in att läsa högt ur böcker och dansa. Betyder detta att vi även kommer att kunna påverka handlingen och händelserna? Kommer vi till exempel att kunna förhindra mordet? Skulle vi våga ingripa? Eller vill vi rent av se det ske? Föreställningens udd är inte riktad mot själva makten, utan mot dem som utan protester ställer sina förmågor och kroppar till maktens förfogande, och verkställer dess diktat. Makten har aldrig varit beroende av dem som säger Ja, utan av dem som aldrig säger Nej.

”Real power is nothing which is given to you. Real power is somthing you take!” vrålar Brutus i slutmonologen, lånad ur “Dallas”, samtidigt som han med en brandyxa ger sig på rabatten och hugger sig ner i scengolvet så att jorden yr och påskliljorna krossas under hans foppatofflor. Förutom det utlovade mordet på Ceasar, blir detta yxraseri också ett mord på villaidyllen i radhusområdet – men framförallt ett mord på själva teatern. Och då är det inte längre Brutus som vi ser svinga sin yxa mot Ceasars bröst, utan Anders Carlsson som gör det han anser vara nödvändigt gentemot den traditionella teatern och dess konventioner.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 7 april 2008)

Houses of Memory på Malmö Museum

De fyra svarta männen är strängt taget nakna, mitt på den trafikerade vägen någonstans i Sydafrika. I famnen håller de varsitt stenblock som de en efter en kastar framför sig. De tar några steg, lägger sig på marken och vilar huvudet mot stenen några sekunder. Sen reser de sig, plockar upp bördan och slänger den igen. På detta sätt tar de sig fram, och människorna på trottoarerna och i de förbipasserande bilarna bara glor.

Filmen är gjord av stockholmskonstnären Loulou Cherinet och är det finaste jag har sett i videokonstväg på länge. Flisorna yr varje gång stenarna träffar marken, så bördan blir lättare ju längre männen kommer på sin vandring. Det är en grym men vacker och universell bild av emancipationskamp och befrielse – långsamt men framåt, och längs vägen spår av stenflisor, svett och förödmjukelse. Äntligen kan Sisyfosmyten få sitt lyckliga slut.

Filmen visas på en undanskymd plats på Malmö Museum och är en del av utställningen Houses of Memory, som är resultatet – eller snarare redovisningen – av ett akademiskt och konstnärligt utbyte mellan Durban och Malmö. Ett rätt flummigt projekt, av utställningen att döma. Den största ljusglimten är just Cherinets film, men även Clifford A. Charles måleri, Doung Anwar Jahangeers häftiga metallskulptur och Tova Mozards två videoverk gör promenaden till Malmöhus värd besväret.

Anders Kappel på Galerie Leger

Anders Kappel: Hope. Bild: Galerie Leger

Till och med vägmärkena har fått nog! De har gått in i väggen, mist förståndet – eller så är de bara sådär totalt likgiltiga som man kan bli efter att ha nonchalerats tillräckligt länge.

Det är ett samhälle där allting går för fort som Anders Kappel kommenterar i sin utställning Roadmarks på Galerie Leger (t o m 2.4). En samtid där det inte finns pengar, tid eller intresse för om- och eftertanke. Den åttakantiga stoppskylten har tagit sig texten ”GO” istället för ”STOP” – ingen bryr sig ju ändå. En ortsskylt nynnar katatoniskt på signaturmelodin till klassiska barnprogrammet Boktipset. Andra skyltar innehåller ord som ”Hope” och ”Truth” – fast med pilar i andra riktningar. Just här finns varken hopp eller sanning, det får man söka någon annanstans.

Kappels målningar kommer knappast att få någon att ta bussen istället för SUV:en till jobbet, men jag tror och hoppas att civilisationskritik som framförs med en nypa humor har större potential att förändra på sikt, än den som skriver betraktaren på näsan med gråtande barn och smältande glaciärer.

Gun Holmström på Galleri 21

Ur bildserien Avatarer.

Det är photoshop-vaganza på Galleri 21 just nu med den finska konstnären Gun Holmström (t o m 30.3). Bildserien Veck består av ett antal interiörfoton, som hon dragit ut och förlängt på olika sätt, så att de förlorar kontakten med verkligheten och mer påminner om konstruktivistiskt måleri. Det är enkelt, knappast unikt, men ofta mycket snyggt.

I bildserien Avatarer har hon velat bättra på antika skulpturer, som ju ofta saknar olika lemmar. Genom att klippa bort den skadade delen av skulpturen och istället spegelvända den intakta, lyckas hon visserligen skapa en statistiskt normal figur med två ben och två armar – men på bekostnad av resten av utseendet. Resultatet är en samling groteska monster och aliens, som fungerar som en bra varning till dem som ständigt vill sminka över verkligheten och till varje pris manipulera det avvikande så att det harmonierar bättre med föreställningen om vad som är ”normalt”, ”attraktivt” eller ”överensstämmande med Skapelsen”.

Peter Doig på Tate Britain i London

Peter Doig: Retrospektiv
Tate Britain, London
Till den 27 april 2008


Ski Jacket, 1994. Olja på duk, 295 x 351 cm. Bild: Tate Photography

En sådär tjugo, trettio miljoner kan man få ge för en Peter Doig-målning på auktion. Det är inte dåligt för en nu levande konstnär, född 1959. Men så får man också mycket konst för pengarna. Målningarna mäter ofta flera meter och är alltid helt sanslöst genomarbetade – man kan förundrat studera hans skicklighet med färgen hur länge som helst. Ibland verkar den stötas bort från duken, ibland ser den ut som koagulerande blod.

Peter Doig är född i Skottland, men har bott mycket i Kanada och England. Sedan sex år lever han på den västindiska ön Trinidad. Berömmelsen kom i början av 90-talet och 1994 nominerades han till Turnerpriset. Han målar ofta enorma landskap med berg, skogar och vattendrag. Motiven växer gradvis fram genom färglagren och ibland känns det som att man har tittat in i solen precis innan man vänder blicken mot målningarna. Undertonerna är klart mörka, och jag kan inte bestämma mig för om de upptornande och lavinfarliga bergen hotar de små, små människorna i målningarna, eller om de tvärtom skapar en känsla av omfamnande och trygghet.

Doig har en mycket tydlig valfrände i Karin Mamma Andersson, som presenterades i en liknande mitt-i-karriären-utställning på Moderna museet i Stockholm förra året. De båda konstnärskapen har många paralleller, till exempel den unkna och tillbakahållna färgskalan, de obehagliga stämningarna och de ofta förekommande björkarna. Detta är ett släktskap som Andersson redovisar helt öppet i sin konst – i målningen Rörd av gudarna (2002) förekommer till och med en Doigmålning som rekvisita i ett rum.

Under 2000-talets första år händer det något märkligt med Peter Doigs måleri. Den lätta anstrykning av pekoral som ofta fanns med under 90-talet som en spännande och helt legitim komponent, blommar nu ut i full prakt. Vita hästar på gränsen till enhörningar, burleska sagokaraktärer och andeväsen befolkar målningarna. Och när han 2002 flyttar till Trinidad havererar måleriet i ogenerad exotism à la Gauguin, där öbor och excentriker skildras som sorglösa Kristusgestalter i djungeln och på stranden. Det blir till slut tämligen genant. Men sista utställningsrummet, där hans allra senaste alster visas, ger förnyat hopp om framtiden. Här finns några mycket fina verk där nyfikenheten på måleriets möjligheter åter märks tydligt. Black Curtain (2004) föreställer en nattlig utsikt över en bukt, kanske genom ett hotellfönster. På ett ganska brutalt sätt har han strukit över målningen med tunn, vit färg, vilket skapar en känsla av att det hänger en halvgenomskinlig gardin framför fönstret. Med spåren av penselstråna gestaltar han inte bara tygets struktur, utan även vindens stilla rörelser i natten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 mars 2008)

Karin Elmgren och Anita Paakkonen Ahl på Rostrum

Anita Paakkonen Ahl: Anställningsintervju. Bild: Galleri Rostrum

Galleri Rostrum firade internationella kvinnodagen genom att öppna en utställning med Karin Elmgren och Anita Paakkonen Ahl, båda med klart feministiska utgångspunkter i sin konst (t o m 30.3).

Karin Elmgren har en humoristisk ton i sina kolteckningar. I Blåblodig ser man en kvinna ligga på rygg, blödande ur underlivet. Men lugn – det är inte farligt, utan bara den där harmlösa, blåa variant av blod som vi lärt känna från tampongreklamen. Ibland slår dock de drastiska vändningarna över i onödig fördumning av kvinnor, som i Biosfär, där ett bi hålls instängt i ett uppochnedvänt glas. Tihi, liksom – en kvinnlig variant av det ”manliga” och heeemskt komplicerade naturvetenskapliga begreppet.

Då är Anita Paakkonen Ahl mer stringent. Bäst är Anställningsintervju – en parafras på en antik skulptur, som på sedvanligt sätt saknar huvud och armar. Fast här är även den gravida magen bortskuren. En konkret bild av den absurda verklighet som möter många kvinnor i arbetslivet.

Bengt Å Åkerlund på Galerie Holm

Bengt Å Åkerlund: Chet Bakers Place. Bild: Galerie Holm

Gerry Mulligan (1927-1996) är en av världens mest kända barytonsaxofonister. Han var med på Miles Davis’ The birth of the cool i slutet av 40-talet, och spelade senare även med Chet Baker och Dave Brubeck. När Bengt Å Åkerlund i sitt måleri föreställer sig vad som skulle kunna vara Gerry Mulligan’s place, blir det ett djupt lila hus, precis som saxens allra lägsta ton, i den iskalla, månupplysta natten.

Landskapen och stadsvyerna i utställningen på Galerie Holm (t o m 16.3) genomsyras av lugn och gåtfullhet. I en av målningarna står en resenär och väntar vid en busshållplats med resväskan bredvid sig på marken – men något säger mig att bussen aldrig kommer. Trots alla vägar och pilar som tydligt pekar på riktningen ut ur staden, finns det något som håller tillbaka alla som försöker ta sig ut. Den bitande kylan kanske? Oron för vad som kan finnas på andra sidan skylten med ortens namn? Eller den ensamma barytonmelodin som hörs från ett av fönstren?

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 mars 2008.)

Nya hiv-vågen börjar märkas i Londons konstliv

2007 anmäldes 541 fall av hiv i Sverige, vilket är rekord. Ökningar noterades i alla grupper jämfört med 2006, men allra störst var ökningen bland män som har sex med män, 72 %. I Region Skåne ökade fallen från 5 till 16, vilket ger den största procentuella förändringen i landet, 220 %.

Att hiv ökar så mycket i den grupp som borde ha störst beredskap och kunskap om viruset och dess smittvägar vittnar om en livsfarlig attitydförändring. Den helt nödvändiga avstigmatiseringen av de hivsmittade, verkar ha slagit över i en bekymmersam avdramatisering av viruset. I London, där läget är ännu värre, har kulturlivet börjat behandla problemet. När jag nyligen var där hamnade jag på kort tid på tre evenemang som på olika sätt skulle kunna ses som reaktioner på epidemin.

På Wilkingson Gallery i East End visas Jimmy de Sanas bildsvit 101 Nudes från 1972, där han på ett kärleksfullt sätt porträtterar några nära vänner i ett hus – naket, intimt och humoristiskt (t o m 30.3). Det tidiga sjuttiotalets naivitet och oskuldsfullhet står i stark kontrast till den oro och skräck som drabbade gaysamhället tio år senare, och den katastrof som var ett faktum efter ytterligare några år. En katastrof som även drabbade Jimmy de Sana, som avled 1990, 40 år gammal.


Jimmy de Sana: 101 Nudes


Ridiculusmus. Bild: Phil Tragen

Samma typ av underliggande stämningar finns i teaterduon Ridiculusmus föreställning Tough time, nice time, som visas på The Barbican (t o m 15.3). Två män sitter i ett badkar på en bastuklubb i Bangkok och berättar historier för varandra. Det handlar egentligen varken om sex eller aids, men den märkliga och spända stämningen mellan dem – liksom på liv och död, gör att man får en krypande känsla av att viruset på något sätt finns med i bilden ändå.

Det tredje och mest direkta exemplet är den stora utställningen med filmaren och konstnären Derek Jarman på Serpentine Gallery i Hyde Park (t o m 13.4). Här visas bland annat filmen Blue (1993), som skildrar hans sista tid, med otäcka mediciner, biverkningar och blindhet. Mest drabbande är dock skulpturerna från slutet av 80-talet, som Jarman gjorde efter att ha fått sin diagnos – i ursinne och förtvivlan, inte bara över dödsdomen, utan också över omvärldens fördömande reaktioner. Skulpturerna består av biblar, krossat glas, blommor och homoerotiska bilder – allt indränkt i tjära. Styrkan i den personliga vittnesbörden, uttryckt i klartext eller med konstens språk, framträder på ett mycket konkret sätt.

Fast ett av problemen med dagens attityder mot hiv/aids är att sjukdomen inte längre ser ut på det här sättet i Västeuropa. För att allvaret ska gå fram, måste det finnas möjligheter till identifikation. Därför är människor som artisten Andreas Lundstedt, som kom ut som hivpositiv i vintras, helt ovärderliga för kampen mot smittspridningen. Och därför tror jag att den spända och riskfyllda stämningen mellan männen i badkaret på The Barbican, och den ansvarslösa naiviteten i Jimmy de Sanas bilder, har större potential att tala till dem som lever farligt idag, än vad Derek Jarmans insjunkna ögonhålor och dödsångest har.

(Publicerad i Sydsvenskan den 10 mars 2008)