Musikhistoriens modigaste ögonblick

av TOR BILLGREN

Jag har aldrig blivit så brutalt misshandlad av musik som när jag hörde finalen av Dmitri Sjostakovitjs femte symfoni för första gången. Det är tio år sedan nu. Jag skulle vara programledare för en sändning i P2 där symfonin skulle sändas från konserthuset och jag satt på biblioteket och lyssnade. Jag försökte förstå vad som menas med det som ofta sägs om Sjostakovitj; att han skrev in ironi och dold kritik mot sovjetsystemet i sin musik. Jag var ytterst skeptisk och helt säker på att det bara var fantasier av överanalyserande viktigpettrar.

Men så kom sista satsen och finalen. Och jag slogs till golvet.

I kväll framförs verket av Malmö Symfoniorkester under ledning av Nikolaj Znaider på Malmö Live. Rubriken är ”Politisk avbön?” – och det där frågetecknet är mycket viktigt.

För symfonin kom till under mycket speciella förhållanden. 1937 var Sjostakovitj i trettioårsåldern och hade hamnat i onåd på grund av sin senaste opera. Tidningen Pravda sågade den under rubriken ”Istället för musik: förvirring” och stämplade kompositören som statsfiende.

Det var extra dåligt läge för en sådan stämpel just då. Moskvarättegångarna och Stalins stora utrensningar pågick för fullt. Hur många hundratusen eller miljoner som avrättades lär vi aldrig att få veta. Folk i Sjostakovitjs närhet började försvinna. Och han hade precis fått sitt första barn.

– Att vänta på avrättningen är ett tema som har plågat mig hela livet, skrev han senare i sina memoarer.

Allt hängde nu på att hans nästa verk, den femte symfonin, skulle ta in honom i värmen igen. Och det funkade. Uruppförandet blev en succé. Symfonin låg i linje med den påbjudna socialistiska realismen och finalen höll på att spricka av triumfatoriska bleckblåsfanfarer.

Men är den en politisk avbön? Absolut, om man bara lyssnar till de där trumpeterna, visst! Men vad säger stråkarna som ligger i bakgrunden och filar på samma, eländiga, plågade ton? Hur mår de? Och vad får man för intryck av de sista dova trumslagen innan slutackordet?

Det är lätt att kolla själv. Ta fram fjärde satsen genom någon streamingtjänst och lyssna på de sista 1,5 minuterna (eller helst hela stycket förstås). Välj en inspelning med Gergijev eller Wigglesworth (Bernstein är för snabb och Rostropovitj för långsam). Håll andan.

Bilden jag fick i huvudet den där gången på biblioteket var så tydlig att jag inte kunde förstå varför kompositören inte hade släpats ut på Leningradfilharmonins bakgård efter premiären och skjutits på fläcken. Men dubbelspelet hade lyckats! Han hade gjort som Thomas Öberg sjunger i bob hund-låten som är uppkallad efter ovan nämnda pravdarubrik: 

Ännu en gång är det dags att dupera min samtid
träffar jag rätt har jag chans att få mer utav min framtid.

Bilden Sjostakovitj håller upp föreställer ett torterat folk och en brutal härskarklass som styr med våld. Men över bilden har han skrivit med spritpenna: ”Vad trevligt vi har det. Leve Kamrat Stalin!” Med detta patriotiska bländverk lurade han sina kritiker.

Det är musikhistoriens modigaste – och dumdristigaste – ögonblick. Så här komponerar man inte om man är rädd. Det är vredens musik.

publicerad i Sydsvenskan den 11 februari 2016