Radioporträtt av Lena Cronqvist

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen…


"Självporträtt, sax" 2004

Ljudfil (mp3, 44 minuter).

På nyårsafton fyllde konstnären Lena Cronqvist 70 år. Sedan sextiotalet har hon behandlat personliga och känsliga frågor med sitt måleri. Sjukdom, död och saknad går som röda trådar genom konstnärskapet - men också frigörelse, humor och kärlek. 2006 såldes hennes målning ”Trolovningen” från 1974 för fyra miljoner kronor på auktion. Bilden är en parafras på en berömd målning av renässanskonstnären Jan Van Eyck, där det förälskade 1400-talsparet är utbytta mot Lena Cronqvist själv och maken Göran Tunström, som avled år 2000. Programmet tar oss tillbaka till sommaren 2008, då Tor Billgren åkte till Sydkoster i Bohuslän för att träffa konstnären. Det blir ett samtal om konst, havet och antika skulpturer. Programmet sändes första gången den 15 januari.

Odell gjorde en Costanza

– George, havet ringde – de har slut på räkor.
Gapskratt. George Costanza, som slängt i sig räkor under jobbmötet är svarslös och förödmjukad. I bilen hem drabbas han av den försmädliga känslan av esprit d’escalier; han kommer på repliken som han skulle ha returnerat till den näbbige kollegan. För att få upprättelse gör han allt för att iscensätta exakt samma möte igen. Han köper extra mycket räkor, som han glupskt slänger i sig. Och så kommer det:
– George, havet ringde – de har slut på räkor.
Han får äntligen chans att leverera sin replik – som genast blir söndersmulad...

När Anna Odell ställde sig på Liljeholmsbron i Stockholm och spelade psykotisk, använde hon samma metod som George i ”Seinfeld”. Hon iscensatte en tidigare erfarenhet, för att leverera en poäng. Därmed torde ytterligare en synd vara begången i dagens ängsliga konstklimat: intrång i det amerikanska tv-bolaget NBC:s upphovsrätt. Jag utgår från att Konstfacks jurister har granskat saken noggrant. Det finns ju antipiratspioner bakom varje knut.

Konstfiasko som speglar naivitet

Ett skuggspel i magnifika Company Gardens i Kapstaden invigde den andra biennalen för afrikansk konst och kultur som pågår just nu. Konstnären Marlon Griffith från Trinidad hade tillverkat hundra figurer av kartong som skulle hållas upp mot vita skärmar och kasta skuggor i skymningen.

Som konstverkshållare hade arrangörerna engagerat barn från fattiga kåkstaden Manenberg, men när startsignalen ljöd, började de uttråkade ungarna fäktas med verken istället. Samtliga fördärvades och skadorna beräknas till fyrahundratusen kronor. Fiaskot är en bra illustration av konstvärldens tvångstankar om att ”nå ut” och ett naivt förnekande av att samtidskonsten ofta är ett elitistiskt projekt.

Konstnären Griffith är naturligtvis förkrossad och lägger skulden på arrangörerna, eftersom han hade bett om tonåringar – inte barn. Men jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om man låtit förfördelade och hormonstinna ungdomar agera statister i kulturfolkets förljugna skådespel om Konsten som universell brobyggare.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 maj 2009)

Censur ska synas

I mars censurerades kvinnliga bröstvårtor med postitlappar på konstbiennalen i Dubai. Den här månaden har galenskapen nått Paris tunnelbanesystem, där affischerna för den nyligen öppnade Jacques Tati-utställningen på Cinemateket (t o m 2.8) förklarats strida mot landets förbud mot tobaksreklam. Tati-karaktären Monsieur Hulot hade nämligen en pipa i munnen på affischen. Eftersom det inte fanns tid till att göra nya, valde utställningsarrangörerna att klistra över piporna istället – med vindsnurror, lika gula som postitlapparna i Dubai.

Detta smärtar inte bara principiellt och kulturhistoriskt, utan även estetiskt. Karaktären Hulot är mycket noggrant utformad: de korta byxorna, hatten, den framåtlutade gången – hela uppenbarelsen är som gjord för att avslutas med just en rak pipa. Att ersätta den med en vindsnurra, är som att sätta lökkupol på Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm.

Men utställningsarrangörerna agerade förstås helt rätt. Tvingas man till censur, ska man göra det så iögonfallande och dumt som möjligt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 april 2009)

Zuma i konsten: Intervju med Lawrence Lemaoana

Lawrence Lemaoana: Future tellers #6 (2008)

Radiomanus. Reportaget sändes i Kulturnytt den 22 april 2009

Påannons
Idag går Sydafrika till val. Valdagen markerar höjdpunkten på flera år av politisk oro – förra året avsattes t.ex. förre presidenten Thabo Mbeki av sitt eget parti ANC. Och i centrum av turbulensen står Jacob Zuma, mannen blir president i och med dagens val.

Hur märks denna invecklade politiska verklighet i den sydafrikanska konsten? Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg i början av månaden för att undersöka hur det förestående valet och Zuma-eran bearbetas av landets konstnärer.

Reportage
Två stora löpsedlar, ihopsydda av rött, rosa och mönstrat tyg hänger på väggen, den ena har chockrubriken ”Things fall apart”, på den andra ser man konturerna av en vilt dansande man. Och det råder det inga som helst tvivel om vem det föreställer: Jacob Zuma.

Konstnären bakom verken heter Lawrence Lemaoana och arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst – och främst utifrån bilden av Jacob Zuma. När jag träffar Lemaoana på konstmässan i Johannesburg frågar jag honom om han inte är lite väl pessimistisk, när han kombinerar bilden av den dansande Zuma med texten ”Saker och ting rasar samman”.

Lawrence Lemaoana:
In a way I'm question his ability to lead the country. And also, within the ANC it is being denied that there is a rift, a separation. But there is, we all know this, we are all aware of it. It's kind of a comment on that, on the looking to the future, how do we get there? Does mean that we magically is going to make everything fine? Or do things have to go to their worse in order for us to build up again?

Hur tar vi oss till framtiden? Kommer allt på något magiskt sätt att bli bra? Eller måste vi först nå botten för att kunna börja bygga igen? Frågor som Lawrence Lemaoana tar upp i sin konst. Men den här skepsisen riktar sig inte bara mot Zuma och ANC – utan också i hög grad mot medierna, som är dom som sprider den här typen av domedagsstämning. För verkligheten är förstå betydligt mer komplex, säger Lemaoana. Zuma har också många positiva sidor, och har gjort mycket bra för landet. Det finns inga raka eller enkla svar när det gäller Zuma.

De senaste årens publicitet kring Jacob Zuma har handlat mycket om de korruptionsmisstankar som har hängt över honom sedan 2003. Den juridiska följetongen fick något av ett slut för två veckor sen, när åklagarmyndigheten beslutade att lägga ned åtalet helt av tekniska skäl. Detta gav förstås upphov till både jubel och raseri – men också ett stort mått av likgiltighet. Många verkar inte bry sig inte längre. Detta var tydligt när Lawrence Lemaoana höll ett föredrag om sin konst på mässan i Johannesburg. Många åhörare ställde frågor om olika aspekter av hans konst, men inte en enda tog upp Jacob Zuma – trots att han spelar en stor roll i konstnärskapet – och trots att han är landets näste president.

Lawrence Lemaoana:
He hasn't been in office yet, but we're tired of him. We know his image, it's plastered all over the place, we're familiar with him.

Tor Billgren:
I also feel that the public is kind of avoiding the question.

Lawrence Lemaoana:
Yes, very much, very much. There's a lot of avoidance, but I think we are at a boiling point when things are supposed to happen. Another thing that is kind of negative is that there isn't a proper structured opposition. So it is almost an element of not hoping.

Avannons
Många undviker frågan om Zuma, samtidigt som landet kommit till något av en kokpunkt, för att det inte finns någon ordentlig opposition, sa Lawrence Lemaoana sist i Tor Billgrens reportage från konstmässan i Johannesburg.


Lawrence Lemaoana arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst, främst utifrån bilden av Jacob Zuma.

Rapport från Joburg ArtFair

Jake Aikman: Set Adrift

På onsdag är det val i Sydafrika. Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg och fann ett konstliv som delvis duckar för de mest brinnande politiska frågorna.

Av TOR BILLGREN

Mitt på den skissartat uppmålade oceanen hukar sig en man i en räddningsflotte. Han är frusen i sin gröna t-shirt och blickar otåligt mot räddningen som närmar sig. Konstnären bakom verket, Jake Aikman (född 1978) och är uppspelt när jag träffar honom; en av de tre spekulanterna som reserverat målningen är ingen mindre än lagkaptenen och hjälten från rugby-VM 1995 – Sydafrikas första och hittills största internationella triumf efter apartheidåren.

Och de gröna och röda lapparna som markerar reserverade respektive sålda verk är en mycket vanlig syn på Joburg ArtFair. Trots finanskrisen och trots att den totala försäljningen på mässan bara uppgick till hälften jämfört med förra året, mår den sydafrikanska konstbranschen fortfarande oförskämt bra. Enligt Scott Sargent, som driver konstsajten ArtVault, har omsättningen på landets konstauktioner ökat med 20 procent sedan 2005. På den senaste auktionen i Johannesburg såldes rubbet – till rekordpriser dessutom. Sargent förklarar detta med att landets ekonomi har förbättrats stadigt de senaste tio åren och det internationella intresset har ökat. I såväl Tyskland som Storbritannien hålls auktioner enbart för Sydafrikansk konst.

De dominerande konstformerna på mässan är måleri och foto, medan mindre säljbara medium som film och installationer lyser med sin frånvaro. Särskilt starkt står sig det dokumentära fotot med veteraner som David Goldblatt (som just visas på Malmö Konsthall), Santu Mofokeng och Jürgen Schadeberg. Överallt syns deras klassiska bilder från 60-, 70- och 80-talen – bilder som spelade en avgörande roll för omvärldens uppfattning om Sydafrika under de mörka åren. Och de har gott om värdiga arvtagare. Den mest intressante är Mikhael Subotzky (född 1981), som visar en fotosvit från Beaufort West, en eländig småstad med ett rosa fängelse på hedersplats i en rondell alldeles vid stadens infart. Att åka till en håla och göra socialrealistiska fotoreportage om folk som lever i slum och fattigdom är förstås inget nytt, och alla klichéer faller också snabbt på plats: ”sömnig”, ”incestuös”, ”inskränkt”, ”sorglös” och så vidare. Men Subotzky gör ändå något mer. Han går några steg närmare med kameran, det uppstår en alldeles särskild laddning i relationen mellan fotografen och de fotograferade. Vill de krama eller strypa honom?

En konstnär som marknadsförs hårt är Mbongeni Richman Buthelezi (född 1965), som gör enorma collage genom att smälta samman plast av olika kulörer. På avstånd ser det ut som storfläckigt oljemåleri, men går man närmare ser man EAN-koderna och varumärkena från förpackningarna som utgör verkens beståndsdelar. Tankarna går ibland till en färgglad Anselm Kiefer på gott humör, så det är förstås ingen slump att det är ett tyskt galleri som försöker få till ett genombrott. Vissa verk är enormt kraftfulla, som ”Child reading with a candle”, medan andra, särskilt en del porträtt, inte borde ha tagits en meter utanför ateljén.

Ett annat namn som säkert kommer att dyka upp i internationella sammanhang den närmaste tiden är Avant Car Guard, en konstnärstrio som tilltalar både konstvärlden och allmänheten med sin upptågskonst.

Men störst av dem alla är förstås William Kentridge – även han är välkänd för Malmöpubliken genom den formidabla utställningen på konsthallen sommaren 2007. Flera gallerister visar etsningar, teckningar och textila verk som kretsar kring det stora projekt han är mitt uppe i just nu – en uppsättning av Sjostakovitjs opera ”Näsan”, som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Han anländer själv till mässan sent på eftermiddagen, iförd sin sedvanliga pincené och vita skjorta, och gör en blandning av ärevarv och eriksgata mellan de olika gallerierna.

Samtidigt som suget efter dokumentärfoto tyder på att den sydafrikanske konstkonsumenten vill ha de brutala och skitiga aspekterna av landets segregerade baksida uppkörda i ansiktet, är intresset för andra och mer konkreta politiska problem betydligt mindre. Jag hittar t.ex. bara en konstnär som kommenterar den svåra hiv/aids-epidemin. Ingen som tar upp vågen av xenofobiskt våld som drog genom kåkstäderna för ett år sedan. Ytterst få som kommenterar dagspolitiken och den stundande Zuma-eran. Med lite god vilja kan man anstränga sig att se den ständigt återkommande kalashnikoven (AK47) som en släng mot Jacob Zuma; hans politiska signaturmelodi handlar just om maskingevär, och jag hittar spår av vapnet i sju av de 25 utställningsmontrarna. Men knappast i relevant Zuma- eller samtidskontext. Istället bidrar den obsoleta kampsymbolen som AK47:an utgör till den känsla av tillbakablickande och vilande vid det förflutna som tycks ligga över det sydafrikanska konstlivet. Nuet och framtiden däremot, behandlas snarare med axelryckningar och besvärat undvikande.

Fakta
Joburg ArtFair ägde rum i Johannesburg den 3-5 april och hade över 10000 besökare. Mässan grundades förra året och den enda i Afrika. 25 gallerier ställde ut och visade verk av sammanlagt 400 konstnärer från hela kontinenten. Sammanlagt såldes konst för 12 miljoner kronor.

(Publicerad i Sydsvenskan den 20 april 2009)

Uppför floden, in i Zonen

Torsdagen den 2 april sänds mitt program om Jan Håfström i repris i P1. Det sändes ursprungligen den 10 maj 2006 och har rubriken Uppför floden, in i Zonen.

I texten Fem tankar om två filmer och ett konstnärskap skriver jag ett försök till intro till programmet.

Sändningstider i P1
Torsdag 2 april kl 14.03
Måndag 5 april kl 18.15

Martin Jacobson till Venedigbiennalen

Martin Jacobson: Cathedral 1. Visades på Ping Pong 2007. Ingår ej i Venedigutställningen.

Bland de 24 konstnärer, musiker och formgivare som tagits ut till de sammanslagna nordiska paviljongerna på Venedigbiennalen i sommar finns endast två svenskar. En av dem är Malmökonstnären Martin Jacobson (född 1978), som därmed tar ett sensationellt kliv från Galleri Ping Pong, via Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, rakt ut på den mest internationella och prestigefyllda konstnärliga arenan man kan tänka sig.

Utställningen sätts samman av konstnärsparet Elmgreen & Dragset, välkända för malmöpubliken genom retrospektiven på konsthallen våren 2007, och kommer att handla om samlande – ett tema som passar Jacobsons konstnärskap som hand i handske. Eller snarare som ett antikt paraply med inbyggd värja och giftkapsel i ett ställ av elefantfot; Jacobson hämtar gärna motiv från belamrade, victorianska miljöer till sina detaljmättade och suggestiva teckningar. Mycket tyder på att man kommer att slippa skämmas över att vara svensk i Venedig i sommar. Det var på tiden.

(Publicerad i Sydsvenskan den 22 mars 2009)

- ...and then I realized - like I was shot... like I was shot with a diamond…a diamond bullet right through my forehead...

Det finns att avgörande ögonblick som får Walter E. Kurtz i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now” att gå från dekorerad överste till den djungelgalning som armén ser sig tvingad att eliminera. Nämligen när han får se en hög avhuggna barnarmar – armar som han och hans pluton någon timme tidigare vaccinerat, men som fienden sedan metodiskt hackat av. Först gråter han hejdlöst vid åsynen, sedan fylls han av insikt och beundran. Han kapitulerar inför viljan och styrkan att utföra ett sådant dåd.

Idag känns det som att det hade räckt för Kurtz att läsa veckans tidningar för få samma förvridna insikt. För de mest frapperande aspekterna av fallet Josef Fritzl är inte ondskan och perversiteten – utan just viljan. Beslutsamheten. Att bygga en bunker. Att dra in vatten, värme, avlopp. Ventilation. Att låta det pågå. Att våldta sin dotter under decennier. Att förlösa åtta barn. Att låta ett av dem dö.

Coppola lyckas inte förklara de bakomliggande mekanismerna fullt ut genom sin djupdykning i mörkrets hjärta, utan låter filmen istället explodera i ett blodbad och de rosslande orden ”The horror… The – horror…” Men det kanske räcker.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 mars 2009)

William Kentridge på SANG i Kapstaden

Den sydafrikanske konstnären William Kentridges utställning på Malmö Konsthall sommaren 2007 är en av de bästa jag sett. Hans sprudlande filmer bygger på den mest grundläggande animeringstekniken och man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av hans öppenhjärtiga fascination för den rörliga bildens magi.

Just nu arbetar han med en version av Sjostakovitjs opera ”Näsan” (1930), som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Redan nu visas ett smakprov på South African National Gallery i Kapstaden – en filminstallation som skildrar olika aspekter av historien, ackompanjerad av skrällande trumpeter och bensindunksgitarrer (t o m 8.3).

Operan baseras på en novell av Nikolaj Gogol som handlar en statsfunktionär som en morgon upptäcker att hans näsa har lämnat honom. När han återfinner den vägrar den befatta sig med honom, eftersom den stigit i hierarkin. I berättelsen väver Kentridge in det ryska avantgardets uppgång och fall, samt Stalins utrensningar på 30-talet – något Sjostakovitj själv ständigt fruktade, inte minst efter premiären av just ”Näsan”.

Kentridges naivistiska stil lämpar sig perfekt för att gestalta såväl operans absurda fiktion, som den paranoida stalinismens högst påtagliga verklighet. Samtidigt är det förstås ingen överraskning att en konstnär som själv levt under ett sinnessjukt system har särskilt goda förutsättningar att skildra andra system av samma kaliber.

Krönika: Den angelägna sydafrikanska konsten når inte fram

Överlastad med resväskor vadar dansaren Luthando Tsodo planlöst omkring i Adderly Street-fontänen i Kapstaden. Fontänen utgör spelplats för dans- och performanceverket ”Exile” och Tsodo gestaltar en verklig person, flyktingen Ernesto Alfabeto Nhamuave från Moçambique.

Det ”officiella” fotografiet av honom är inte särskilt känt i Sverige, men i stora delar av resten av världen kom det att utgöra symbolen för den främlingsfientliga våldsvåg som drog genom Sydafrika i maj förra året. Sjuttio människor mördades och 60 000 drevs från sina hem i de fattiga kåkstäderna i landets norra delar. På fotot står Ernesto Alfabeto på alla fyra med eldslågor flammande från sin förkolnande kropp. Gärningsmännen var sydafrikaner, förbannade över att utlänningar kommer och konkurrerar om jobben, maten och bostäderna.

Det är alltså mycket lätt att lista ut hur ”Exile” ska sluta, och det gör att det vatten som dansarna häller över sig och slösar ymnigt med under föreställningens gång, skär som rakblad genom betraktaren.

Föreställningen ingår i performancefestivalen ”Infecting the City”, som pågår på offentliga platser i Kapstaden under veckan. Festivalens logotyp är just en stiliserad bild av den brinnande Ernesto Alfabeto Nhamuave. Exploaterande och smaklöst, javisst. Men förmodligen helt nödvändigt. Tragedin borde ha satt akut strålkastarljus på en rad alarmerande problem i Sydafrika, framförallt den ihållande fattigdomen, situationen i kåkstäderna och bristen på utbildning bland färgade och svarta – men den glömdes ganska snart bort. Just därför måste den exploateras.

Särskilt också på grund av de oroande tendenserna i det politiska etablissemanget nu inför valet den 22 april. På ytan är det mycket prat om tolerans för politiska motståndare, men den faktiska retoriken är våldsförhärligande och rå. ANC:s presidentkandidat Jacob Zuma sjunger om sitt maskingevär vid varje framträdande och partiets ungdomsordförande Julius Malema är närmast att betrakta som en okontrollerbar huligan. Han har – utan reprimand från moderpartiet – klargjort att hans medlemmar inte bara är beredda att dö för Zuma, utan också att döda för Zuma. Han har varit provocerande och re­spektlös mot konkurrentpartiet Inkatha Freedom Party, något som mot bakgrund av det blodiga inbördeskrig som utkämpades mellan de båda grupperna i början av 90-talet, är fullkomligt livsfarligt.

Men det värsta är att Malema lyfter upp Zumas ”enkla” bakgrund utan utbildning som ett ideal. ”Vi vill inte ha det sofistikerade”, skanderar han vid partimöten och glorifierar därmed bristen på utbildning – den främsta ojämlikhetsfaktorn och fattigdomsskaparen i landet.

ANC och ungdomsförbundet spelar på just de populistiska, kollektivistiska och antiintellektuella strängar som utgör själva grogrunden för tragedier som fallet med Ernesto Alfabeto Nhamuave.

Visst kan konsten vara ett bra verktyg för att reagera mot allt detta, särskilt med så briljanta verk som ”Exile”. Frågan är dock vad det egentligen gör för nytta när det framförs inför ett hundratal välbärgade åskådare som hamnat vid fontänen i rusningen mellan lunchen och eftermiddagskaffet? Konsten är nog så angelägen och gripande, men visas – som så ofta – på helt fel plats, inför helt fel publik.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2009)

Kommentar om "Territorial Pissing"

Examensutställningarna på Konstfack förra våren var över lag rätt tråkiga och intetsägande. Mitt enda bestående intryck är just filmen Territorial pissing av signaturen NUG, som just nu skapar indignation på debattsidor och bloggar. Filmen visar hur en maskerad man ”bombar” en tunnelbanevagn – väggar och fönster målas fulla av nonsens inför ett fåtal, skräckslagna passagerare. Aggressiviteten och respektlösheten i aktionen skapade en stark känsla av illamående, men de insikter om havererad manlighet, patriarkala härskartekniker och meningslöst penismätande som filmen efterlämnar skiljer sig inte mycket från ett avsnitt av ”Jackass” eller vad som helst med Filip Hammar och Fredrik Vikingsson.

Det mest slående med de senaste veckornas konstfacksskandaler är att konstnärerna sjappar så fort det börjar hetta till. Det är obegripligt att man efter fem års utbildning inte är kapabel att ta ansvar för sig själv och sin konst. (Anna Odells halvhjärtade Newsmill-kommentar igår om sitt ”självmordsförsök” på Liljeholmsbron i Stockholm är mest att betrakta som en cliffhanger inför hennes examensutställning i vår.) Möjligen är det själva debatten de är intresserade av. Reaktionerna. Men exakt vad tror de sig kunna få ut av ytterligare en rond i den eviga matchen mellan lallande relativister och kulturkonservativa?

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 februari 2009)

Kommentar om nedläggningen av Signal i Malmö

Förra veckan kom nyheten om att Signal – center för samtidskonst, stängs. I januari nästa år går ridån ner på grund av uteblivna bidrag. Detta aktualiserar det mycket viktiga faktumet att det inte är Öresundsbron, Turning Torso eller några nybyggda arenor som utgör Malmös nationella (och internationella) särart – utan den helt unika konstscenen. Den rika blandningen av ett fåtal stora institutioner och många små gallerier, var och en med sin inriktning, skapar ett konstnärligt ekosystem, som ständigt attraherar nya aktörer.

Om de som sitter på pengarna inte låter sig flirtas av Signal som enskild institution, kan det vara på sin plats att höja blicken och istället betrakta galleriet utifrån dess roll och position i detta ekosystem. Den nisch som nu försvinner från gallerikartan kommer troligtvis inte att ersättas av någon annan aktör, eftersom det krävs lång tid, stor kunskap och – under nuvarande omständigheter – självutplånande offervilja för att bygga upp något motsvarande.

(Publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2009)

Tintins tvättade byk

Jag undrar vad den ”postmoderne partypajare” som Fredrik Persson efterlyste i tisdagens tidning hade kunnat tillföra nu i samband med Tintins 80-årsfirande. Visst stämmer det att de första versionerna av de tidigaste Tintinberättelserna ibland innehåller stereotypa framställningar av såväl judar som svarta. I de senare, officiella versionerna är dock detta i stort sett bortrensat. Dessutom ägnade Hergé resten av sin karriär åt att försöka tvätta bort och kompensera för ungdomssynderna. Redan i ”Blå Lotus” (1936) gör han upp med förutfattade meningar om andra etniciteter. ”Kung Ottokars spira” (1939) är uppenbart antifascistisk med udden riktad mot Italien och Tyskland under 30-talet. I ”Solens tempel” (1949) läxar Tintin upp rasister som jävlas med en indianpojke. Och så vidare. Hur många gånger ska man behöva göra avbön för att slippa förknippas med något man tydligt tar avstånd från?

Visst hade Hergé kunnat gå längre i ansiktslyftningarna av sina album. Frågan är hur intressant det hade blivit – och om vi har råd att mista påminnelsen om att vi inte lever i en fullkomlig värld.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 januari 2009)

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen...

P1 den 15 januari kl 14.03.

Årets utställningar

Här kommer tre listor över konståret i Malmö. Det är inte riktigt samma som publicerades i Sydsvenskan den 28 december, som hade rubriken Årets konst. Dessa tre är mer utbenade och detaljerade.

1. Astrid Svangrens utställning Med örat mot snittytan som visades på Elastic i oktober var häpnadsväckande vacker och fängslande. Den starkt lysande lila färgen från gallerigolvet höll hennes sköra och historieberättande måleri svävande i rummet.

2. Att ställla ut Jonas Liveröd och Yvonne Larsson samtidigt, som Ystads Konstmuseum gjorde i november, var ett genidrag. Liveröd med sina myllrande teckningar och maximalistiska skulpturer, och Larsson med sitt nedtonade men ändå kraftfulla måleri.

3. Utställningen På plats mitt i det upplevda, också den på Ystads Konstmuseum, samlade några av de främsta målarna från trakten i april, bland annat Viktor Rosdahl, Astrid Svangren och Viktor Kopp. Starkast på näthinnan sitter fortfarande Nichlas Winmalms storslagna interiörer.

4. I sin examensutställning skildrade Simon Möller med två filmer hur mänskligheten evakuerar jorden inom en snar framtid. Aniara och Space Oddity i ett poetiskt och plågsamt möte.

5. Cecilia Edefalks stora utställning Ceci på Lunds Konsthall i somras var en kombination av skört måleri, antika skulpturer och doftande citronträd. Oerhört förföriskt.

6. Preben Holst uppvisade med sin examensutställning The last of summers en svårslagen förmåga att med foto och film skildra brytningspunkten mellan barndom och ungdom.

7. Med två utställningar i våras - samtidigt - demonstrerade Helene Edgren en imponerande konstnärlig bredd. På Ping Pong visade hon t.ex. medeltida träsnitt, där hon med ytterst enkla medel ändrade kvinnans position från hjälplös till självständig.

8. Hur hanterar man det faktum att ens föräldrar inte fotograferade en under uppväxten? Den tyska konstnären Claudia Reinhardts utställning No Place Like Home på Skånes Konstförening var ett rörande, enkelt och fint försök att rekonstruera en bildlös barndom.

9. I sin fotosvit Deutschland som visades på Aura i Lund i juli försökte Gerry Johansson utplåna centralperspektivet och rymdkänslan i bilderna. Och lyckades på ett häpnadsväckande sätt.

10. Visst har vi sett dem förut, men Fotogalleriet Format ska ha en stor eloge för att de i början av året tog hit Mary Ellen Marks klassiska fotografier av amerikanskt småstadsliv.

Årets...

Årets ögonblick

När Kristian Pehrsson tog mikrofonen och sjöng We're the nobodies and we wanna be the somebodies under Lilibeth Cuenca Rasmussens föreställning på Lilith Performance Studio i februari. Bono hade framstått som en blek tönt om han hade varit i närheten.

Årets ljudkonst

Mathias Kristerssons obehagligt upplysta installation på Ystads Konstmuseum i höstas, som bestod av en dialog mellan ett par som allt aggressivare diskuterar vad de ska bjuda kvällens middagsgäster på.

Årets fotografi

Finska konstnären Susanna Majuris Elskar fyr som under året både visades på Malmö Konstmuseum och Arken. Storslagen bildpoesi.

Årets glas

Fredrik Nielsens bidrag till utställningen Mixed emotions på Landskrona Konsthall var en rolig och smart protest mot konsthantverkets självpåtagna underlägsenhet gentemot konsten.

Årets film

Debora Elgeholms Suspension of Disbelief. En mycket snygg mix av bibliska undergångsmyter, Tjernobyl, Tarkovskis film Stalker och Mozart, men som tyvärr bara visades under en helg på Cirkulationscentralen. Jag kräver en repris!

Årets gräddbakelse

I höstas samlade Signal ett nittiotal konstnärer i en utmärkt presentation av den senaste konsten i regionen.

Årets veteran

Det var mycket Gerhard Nordström i år med både klassiska och nya verk på tre olika gallerier i Malmö.

Årets mest subtila

Magdalena Svenssons hypnotiska blyertscirklar på Galleri Ping Pong i november fick mig att hallucinera färger i allt det gråa.

Årets farligaste

Linnea Carlssons examensutställning bestod av en laddad kastmaskin, som även gjorde ett framträdande på Institutets föreställning Allting går under - civilisationens död.

Årets bästa idé

Att låta Jakob Simonson skapa minimalistiska och rumsliga skulpturer/målningar/installationer mellan utställningarna på Malmö Konsthall.

Årets intressantaste unga

1. Danilo Stankovic (f. 1981). Har bara synts vid ett fåtal tillfällen i år - men varhelst hans twistade och romantiska måleri dyker upp uppstår en helt magisk gravitation.

2. Lisa D. Manner (f. 1979). Visade en briljant utställning på Galleri Magnus Åklundh i höstas och var en av mycket få svenska konstnärer som deltog i Zoo Art Fair i London.

3. Per Johansson (f. 1984). Plötsligt fanns han bara där, mitt ibland oss med sina briljanta ljusmålningar.

4. Niki Cervin (f. 1985). Slog igenom med buller och bång och har hunnit med fyra, fem utställningar bara i år.

5. Ditte Ejlerskov (f.1982). Lånar friskt från olika målerigenrer och tillämpar dem efter sina egna behov.

6. Tuva Johansson. De gåtfulla och utsökta målningarna utspelar sig i en obestämd dåtid med mörka stråk och Bergmansk kyla mellan människorna.

7. John-Philip Edstrand (f. 1979). Utför coola experiment med rums- och volymuppfattning genom att låta målningar övergå i skulpturer.

8. Ida Thunström (f. 1979). Hennes kolteckningar dryper av svärta och dystopiskt mörker, och hotar att spränga både pappret och väggen de sitter upptejpade på.

9. Georg Krüger (f. 1983). Med humor och teknisk skicklighet skapar han vansinniga målningar med underliggande frågeställningar om miljön och mänskligheten.

10. Karl Valve (f. 1978). Gör målningar som känns som drömlika vykort från en annan tid. Små hälsningar, rop på hjälp, kärleksförklaringar.

Fotnot: Ovanstående beskrivningar förklarar kortfattat vad jag gillar hos dessa konstnärer. Jag hoppas dock inte att de fjättrar sig fast vid några manér, utan att de tvärtom fortsätter att experimentera och utvecklas i nya, oväntade riktningar.

Det kom ett brev till tidningen i signad juletid...

...och här är den kontroversiella texten:

Ulf Lundell är en helt OK musiker, en helt OK författare och en helt OK konstnär. Sammantaget är det förstås en rätt imponerande kombination. På fredag öppnar en utställning med hans alster på Rönnquist & Rönnquist, som för övrigt är något av stans kändisgalleri med personer som Peter Wahlbeck, Carolina Gynning och Birgitte Söndergaard bland utställarna.
Rönnquist & Rönnquist, Isak Slaktaregatan 3, Malmö
12.12 – 4.1

E. Rybska och W. Kazmierczak på Lilith Performance Studio

Ewa Rybska vid pianot. Bild: Elin Lundgren

Performancevärlden tycks ha ett speciellt förhållande till sin konstarts historia. På gallerinatten i Malmö i september framträdde Lilibeth Cuenca Rasmussen på Lilith Performance Studio med ett antal re-anactments av klassiska performances av Yoko Ono. Och igår framförde Ewa Rybska & Wladyslaw Kazmierczak sitt verk The Personal Definition i ett gigantiskt bussgarage i Sorgenfri, Malmö. På en filmduk projicerades intervjuer och klassiska performances av bland annat Marcel Duchamp, Salvador Dalí, Yves Klein, Jackson Pollock och John Cage.

Är detta en besatthet av sin egen historia? Eller är det ett pedagogiskt projekt för att orientera publiken om konstformen? Eller är det bara ett sätt att förhålla sig till, och använda sig av konsthistorien, på samma sätt som en målare kan referera till Monet med hjälp av en näckros?

I fallet med Rybska och Kazmierczak handlar det om alla dessa tre faktorer samtidigt. Verket kan beskrivas som genomgång av 1900-talets konsthistoria. Stommen utgörs av de historiska projektionerna, som under föreställningens gång på olika sätt kommenteras av Rybska, samtidigt som Kazmierczak långsamt och metodiskt skallar 60 stora glödlampor som hänger längs den långa väggen. Mörkret lägger sig sakta i lokalen.

Rybskas handlingar skapar linjer och ekon mellan rummet och filmduken, mellan konsthistorien och samtiden. Hon vräker ner vattenfyllda glasburkar på betonggolvet med ett brak på samma sätt som Cage välter ner lådor i en performance från ett amerikanskt tv-program. Under Yves Klein-filmen pudrar hon gult pigment på golvet. Hon imiterar Salvador Dalís sätt att banka på pianot.

I slutet utvecklas Cage-referenserna. Ljudet från projektionerna tonas sakta ner och när det är tyst börjar konstnärena krossa vinflaskor mot golvet. De slänger ut tomma ölburkar som skallrar metalliskt. Pappmuggar flyger i ett moln genom rummet och faller till golvet med ett klapprande ljud, liksom plastskedarna. Akustiken i det stora bussgaraget placerar ljudet i centrum och performancet utmynnar i något av en hyllning till Cage. Som sista händelse tömmer de en brandsläckare i ena änden av rummet med ett ljudligt pys. Den iskalla koldioxiden sprider sig som en dimma i rummet, samtidigt som en dörr öppnas i andra änden, genom vilken publiken kan ta sin tillflykt undan den ohälsosamma växthusgasen...

Samtal om utställningsersättningssystemet på Signal

Sedan 2006 har Malmö Kommun givit stans gallerister medel att betala så kallad utställningsersättning till konstnärerna som ställer ut. Beloppet är på 5200 kronor och ska anses vara hyra för konstverken som ingår i utställningarna. Systemet är unikt för Malmö.

Nu har det alltså rullat på i två år och i onsdags arrangerade Signal en offentlig utvärdering med bland annat gallerister, konstnärer och representanter för Malmös kulturstöd. Det var ett mycket intressant arrangemang där erfarenheter utbyttes, regler förtydligades och argument lades fram för förändringar.

Som vanligt när konstnärers ekonomiska villkor diskuteras utkristalliserades en fullständigt hopplös och grotesk bild. Konstnärer förväntas arbeta gratis eller för minimal ersättning. De eventuella pengarna kommer via bidrag och stipendium, som inte ger några poäng i det sociala systemet. ”Vi vill ha lön”, var en vanlig replik under kvällen. Och visst, vad kan vara självklarare än att få lön för utfört arbete? Men ingen gick in på den lika självklara följdfrågan ”Vem ska betala den?”

Jag begriper inte hur konstnärernas villkor ska kunna förbättras med ekonomiska smulor och duttande med lagar och regler. Branschen verkar snarare vara i behov av en omfattande Extreme makeover.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 december 2008)

Turnerpriset till Mark Leckey

Mark Leckey: Made in 'Eaven

I veckan delades Turnerpriset ut i London, och den av de fyra nominerade konstnärerna som kammade hem förstapriset på 25 000 pund var Mark Leckey. En konstnär som vi kunde stifta bekantskap med på grupputställningen The Hamsterwheel på Malmö Konsthall i somras. Leckey bidrog med filmen Made in ’Eaven, där en silverblänkande kaninskulptur av Jeff Koons betraktas ur olika vinklar. Rummet som speglas och förvrängs i de konvexa kaninytorna är konstnärens egen lägenhet. Verket är rätt typiskt för Leckey, som ofta jobbar med att vända och vrida på populärkulturen och dess ikoner.

Det häftiga med Turnerpriset är att det alltid ger upphov till livliga debatter och stor mediebevakning. Det har till och med förekommit demonstrationer utanför Tate Britain, där utställningarna med de nominerade brukar äga rum (den nu aktuella pågår till den 18.1). Jämför detta med hur det nordiska Carnegiepriset bemöts av medier och allmänhet. Penningmässigt är det tre gånger så stort – men vad blir det för bevakning? Blir det debatt? Är det överhuvudtaget någon som bryr sig? Carnegiefolket borde åka på studiebesök till London för att lära sig hur man skapar engagemang för samtidskonsten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 decemeber 2008)

Preben Holst på KHM

Preben Holst: The last of summers
Konsthögskolans galleri, KHM, Malmö
T o m 29.11.


Preben Holst: Johan with a snake

En koja i skogen. På ytan en oskuldsfull plats för lek och vänskap – en fristad från vuxenvärldens gnäll, pinsamma frågor och krav. Men också ett sätt att stänga ute de pestiga tjejerna och de mobbade och utstötta. En plats för de invigda där lekar leks och planer smids. Små plastgubbar strider mot varandra i löven och faller sårade till marken, leksaksbilar sprängs med smällare. En fjäril förlorar sina vingar långsamt och metodiskt, och en död kanin begravs under uppriktig sorg. Med åren övergår leken i andra aktiviteter. Plastgubbarna ligger solblekta och bortglömda under plankorna när den första ciggen hostas igenom. Sexualiteten utforskas, kanske genom porrtidningar som någon lämnat kvar i skogen. Kanske genom ett slagsmål eller en lek som övergår i något mer intimt.

Denna skogskojans och barndomens dubbelhet lyckas Preben Holst fånga på ett alldeles briljant sätt på sin examensutställning från Konsthögskolan i Malmö. Om man jämför med den amerikanske filmaren och fotografen Larry Clark, som tassar i samma marker, lyckas Holst behandla temat utan att vara det minsta explicit, tendentiös eller utlämnande. Med mycket stämningsfulla och välkomponerade fotografier skildrar han vad som skulle kunna vara ett återvändande till den gamla kojan och barndomen. Eller kanske sista besöket – utställningens titel är The last of summers. Kojan har så smått börjat förfalla och det finns oroande stråk av oförrätt och kuslighet i den höstgula skogen.

På en bild står Josef och Teodor vid ett träd och blickar uppåt. De är definitivt för gamla för att vara där för att leka, utan tycks snarare vara just på återbesök. Men vad tittar de på? Ett raserat utkikstorn? Ett stort fågelbo? Eller platsen där den mobbade skolkamraten begick självmord? I en annan bild sitter Mathias på en presenning i kojan och blickar ut i skogen. Någonstans mellan trädstammarna skymtar kanske fienderna i krigsleken eller den rasande morfadern med käppen i högsta hugg – men också den ovissa framtiden. Det vita linnet är alldeles för stort, fötterna barnsligt nerskitade.

Den starkaste bilden föreställer Johan, som sitter blöt och hopkurad bland löven och stirrar tomt framför sig. I ena handen håller han slappt en leksaksorm. Det är som att han precis upptäckt att han inte längre roas av att leka med den och är sorgsen över detta. Samtidigt är blicken moget lugn och mediterande. Han skulle lika gärna kunna sitta och begrunda ett problem.

Utställningen är besläktad med Jens Henricsons fina examensutställning i april som också skildrade ett återbesök i barndomens trakter bland stenar och träd i ett försök att rekonstruera det förflutna. Fast där Henricson främst sökte sig till den renodlade barndomen och behandlade minnets krumbukter, intresserar sig Holst framförallt för övergångsstadiet mellan barn och ungdom. De unga i bilderna står i begrepp att resa sig och konfrontera framtiden. Bortom nästa trädstam ligger målbrottet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 26 november 2008)

Preben Holsts hemsida: www.prebenholst.com

Per Thörn och Universal Ghost Orchestra på Signal

Universal Ghost Orchestra: Shadowtheatre/Mummydance

Som helhet var Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans verk GGG & G på Lilith Performance Studio för ett år sedan en rätt tafatt och förvirrad tillställning. Men jag har ändå påfallande många positiva minnesbilder från kvällen: dansande mumier, arméer av småtroll och en femårig trollkarl i hög hatt och slängkappa. Framförallt gillade jag ljudet.

På Galleri Signal ikväll lanserar skivbolaget Treffpunkt en vinylsingel med två av låtarna som hördes under föreställningen. Det är skev, psykedelisk och cool musik, perfekt att ha i bakgrunden när gästerna anländer, för att invagga dem i förvissningen om att festen kommer att bli magisk.

Samtidigt presenteras också skivan Schöneberg/Stammheim/Gärdet/Rågsved av författaren och konstnären Per Thörn. Orterna är skådeplatser för centrala händelser i mytologin kring Rote Armee Fraktion, samt stockholmsförorten där Ebba Grön bildades. De fyra styckena på skivan består av Ebba Grön-musik som har mixats, mosats och centrifugerats till oigenkännlighet. Kvar finns brutala och dånande ljudmattor som uttrycker både ursinnet och skönheten i bandets musik på ett kongenialt sätt.

Kommentar om Bo Nilsson och Charlottenborg

Vad är grejen med kontroverserna kring utlandsrekryterade konsthallschefer? Sune Nordgren fick sluta i Oslo, Charles Esches sista tid på Rooseum präglades av sönderfall, och i går kom nyheten om att danska kulturdepartementet ger Bo Nilsson sparken från konsthallen Charlottenborg i Köpenhamn. Det kan väl inte vara så pinsamt ställt med kommunikationsförmågan i Skandinaviens konstetablissemang, att det är de så kallade kulturskillnaderna som orsakar friktion? Jag varken kan eller vill tro det.

Den lokala förankringen då? Spelar den någon roll? Konstkritikern Mårten Arndtzén myntade för några år sedan uttrycket "curator-hoppor" (som jag hänvisat till tidigare på dessa sidor), för att beskriva fenomenet med konsthallschefer och internationella stjärncuratorer som likt gräshoppor drar från stad till stad, från prestigejobb till prestigejobb, men egentligen är helt ointresserade av de lokala förutsättningarna och följdaktligen istället sprider ödeläggelse efter sig i jakten på poäng i den internationella konstbranschen.
Det är förstås ett raljant och orättvist begrepp i de allra flesta fall, och förmodligen inte heller adekvat när det gäller Bo Nilsson. Visserligen bröt han ordentligt med det lokala konstlivet genom att slänga ut de anrika konstföreningar som tidigare huserat i Charlottenborg - men det ingick mer eller mindre i uppdraget från kulturdepartementet. Han skulle skapa en internationell konsthall, och det är det han har gjort. Och han har gjort det bra. Hittills har två stora, utmärkta utställningar visats, och en mindre genomgång av ung, samtida dansk konst.

Som orsak till avskedandet anförs ett stort budgetunderskott, 3,4 miljoner, vilket motsvarar en tredjedel av den totala budgeten. Det är onekligen ett stort hål. Men om det beror på slarv, otydliga riktlinjer eller bristande kontroll är svårt att säga något om, framförallt för att Bo Nilsson hittills vägrat att uttala sig. Istället är det hans antagonister i konsthallsstyrelsen som kommer till tals i media, där de framträder som bedragna och vilseledda jungfrur. Det är emellertid tveksamt om de har rätt att ikläda sig den offerrollen. I tidningen Politiken i onsdags anklagar professor Morten Samuelson, som är expert på styrelsearbete, Charlottenborgs styrelse för svek och försumlighet. Och i en artikel från igår ger styrelseordföranden Sys Hindsbo ett intryck av att vara alarmerande ointresserad av verksamheten.
- Ordet internationell, som man slänger sig med är ju ett tomt begrepp. Ingen vet vad det betyder.
Här känns det som att det är de utkastade konstföreningarna som talar, och inte en styrelse som försöker fullgöra sitt uppdrag.

John Philip Edstrand på Galleri Gamla Väster

John Philip Edstrand
Galleri Gamla Väster, Malmö
T o m 9.11


John Philip Edstrand: Lila

En av mina favoritscener i Jacques Tatis Semestersabotören är när monsieur Hulot på avstånd betraktar en konfektyrförsäljningsvagn som för tillfället är obemannad. På en krok hänger seg och trögflytande sockermassa, sådan man gör polkagrisar av, och töjer sig allt längre mot marken. Hulot ser sig nervöst omkring efter sockerbagaren, samtidigt som massan når allt närmre bristningsgränsen. Precis innan den går av, rusar han fram och lyfter tillbaka den på kroken. Långsamt börjar den töja sig igen…

Jag vet inte om mekanismen som driver Hulot här är universell, men jag vet att jag hade gjort precis likadant. Dels i egenskap av vän av ordning, dels för att jag är så gränslöst attraherad av just denna typ av trögflytande material. Lava. Glasmassa. Aprikoskräm. Silikon.

Och kanske är det därför jag faller så handlöst för John Philip Edstrands konst, som just nu visas på Galleri Gamla Väster. Med noggrannhet, tålamod och stor skicklighet arbetar han kring frågeställningar om den trögflytande ävjans egenskaper och hur man på konstnärlig väg framställer dess volym och former.

En av metoderna han använder i utforskningen av detta är att måla fotorealistiska porträtt av svulstiga och färggranna glasskulpturer, som successivt och mycket snyggt övergår i en verklig form som väller ut ur bildytan. Någonstans på vägen förvandlas alltså målningen av skulpturen till skulpturen själv. Men det är inget simpelt trompe l'oeil-effektsökeri – snarare en fullt logisk konsekvens av valet att ägna sig åt den här typen av material. Det är en kongenial gestaltning av det trögflytande och hur det tar plats och breder ut sig i rummet.

Den väldiga skulpturen Besten är vad den heter. Ur en stor och tjock träram väller det fram en okontrollerbar konstamöba som tycks bestå av jord, kött, blomster, glasmassa och slem. Överst fladdrar tyg i en blå nyans som skulle kunna vara hämtad från en dräkt hos en madonna av Tizian.

Formerna skapas både skulpturalt och med hjälp av måleriet. Edstrand kombinerar verkliga oregelbundenheter i ytan med påmålade effekter och skapar konflikter mellan rummets faktiska ljuskällor och de ljuseffekter som skapas med färg, pensel och fernissa. Det är groteskt, motbjudande och oerhört fascinerande i sin motsägelsefullhet och detaljrikedom.

Bästa verket, målningen Blå, är en udda fågel i utställningen; en kometliknande blobba som fräser fram över det vita pappret. Ett hastverk, en impuls, som inte direkt behandlar de frågeställningar som är genomgående för resten av utställningen, utan mer är resultatet av ren och oförställd lust. Något som i högsta grad smittar av sig.

Om debatten om "Skönhetens tabu" i Axess

Steril konst? Francis Bacons Studie efter Velazquez's porträtt av påve Innocentius X, 1953.

Jag kanske borde kommentera diskussionen om tidningen Axess' artikelserie "Skönhetens tabu", där mitt namn har förekommit en del, särskilt på chefredaktören Johan Lundbergs blogg. Jag skrev en kort recension av numret i Sydsvenskan den 19 oktober, och DN:s Dan Jönsson ska också ha skrivit. Jag hittar tyvärr inte hans text på nätet, men här ligger i alla fall min:

Skönhet är sanning och sanningen är Gud. Det är därför den sekulära människan inte efterfrågar skön konst – hon är rädd för att konfronteras med det gudomliga, och vill undvika de skuldkänslor det för med sig.

Den typen av konservativa floskler haglar det av i senaste numret av tidskriften Axess (7:2008). ”Skönhetens tabu” är temat och redan där brister det. Det är visserligen sant att skönhet inte längre är en förutsättning för konsten – men att ur det dra slutsatsen att den skulle vara förbjuden är fel. Och att skönheten har försvunnit på sina håll beror sannerligen inte på rädsla för någon gud, utan på att konsten har förändrats i takt med samhället – industrialiseringen, världskrigen, massmedia, Internet, med mera. Renässansmåleri är inget universellt uttrycksmedel, och lämpar sig helt enkelt dåligt för att bearbeta många av dagens företeelser.

Tidningens ljusglimt är en intervju med författaren Umberto Eco, där han vederlägger många av de polariserade kulturskymningsantaganden som intervjuaren ställer upp i sina frågor. Därigenom neutraliseras också mycket av det konservativa gnäll som genomsyrar tidningen.

I det här inlägget kommenterar Lundberg min och Jönssons sågningar av tidningen, och det är fantastiskt att läsa vilka ord och åsikter han lägger i min mun. Han påstår t.ex. att jag har skrivit att urvalet är ensidigt, och börjar resonera om pluralism, något som jag över huvudtaget inte berörde i min text. Vidare påstår han att jag bara har retat upp mig på två artiklar i numret, trots att jag inte pekade ut några enskilda, utan resonerade på ett generellt plan. Jag talade om "konservativa floskler" och "konservativt gnäll" som genomsyrade tidningen. Kritiken gällde således samtliga artiklar:

Roger Scrutons bisarra antagande om att den moderna människan skyr skönheten i konsten på grund av rädsla för Gud, något som Muhammed Omar också framhärdar i sin text (mer om Omar nedan).

Roger Kimballs ur luften gripna påstående om att "konst som förlorar kontakten med skönhetens resurser är dömd att bli steril" (är Francis Bacons konst steril?).

Johan Lundbergs polariserade utgångspunkter om kulturskymning i sina frågor till författaren Umberto Eco, som dock parerar väl och nyanserar diskussionen.

Merete Sanderhoffs märkliga påstående om att en konstnär som Odd Nerdrum skulle representera en "alternativ och hittills ouppmärksammad strömning i samtidskonsten". Allvarligt talat - Odd Nerdrum ouppmärksammad?

Muhammed Omars text om skönhet, konst och islam står i en kategori för sig själv med påståenden som att "Europa före modernismen delade samma värderingar som resten av mänskligheten på vår jord (sic!), men att kontinenten sedan skiljde ut sig och gick en annan väg." Omar tycks vidare utgå från att religionen har monopol på etik och moral, samt att den sekulariserade människan är "tom". Mest skrämmande är redogörelserna för den islamska konstsynen, som av artikeln att döma inte ger utrymme för ifrågasättnade eller kritik.

Islam känner därmed inte heller till någon "fri konst" i betydelsen att konsten som sådan skulle kunna stå över etiska kriterier. Ingen har rätt att ställa sig över etiken, att bryta mot normer och regler i konstens namn. Inga brott, legala eller moraliska, kan rättfärdigas i konstens namn. Konsten är inget mål i sig, utan den är skönhetens underdånige tjänare. Konstens strävan är att försinnliga det sköna som i sin tur flödar fram ur en gudomlig källa.

Den islamska konstsynen skulle alltså innebära att konsten definitionsmässigt helt står i maktens tjänst. Har jag missförstått något? Eller ligger det till på det viset? I så fall är jag mycket tacksam över att Omar klargjorde detta.

Det jag framförallt var kritisk mot var själva utgångspunkten för temanumret: "Skönhetens tabu" inom samtidskonsten. Det är ett felaktigt antagande. Skönheten är inte tabu. Särskilt inte nu under de senaste åren, då högkonjunkturen i konstvärlden har skapat en stor efterfrågan på just skön konst. Att i ett sådant läge med buller och bång inleda en diskussion om att skönheten är tabu känns lätt utomjordiskt. Även Martin Aagård anmärker på detta i Aftonbladet: Mystiskt rop efter konsten som redan finns (och Lundberg bemöter här.)

Nedan ligger Johan Lundbergs replik på min anmälan i Sydsvenskan. Notera det bittra tonläget, behovet att förödmjuka och den barnsliga tolkningen av mitt konstaterande att skönheten inte är förbjuden inom samtidskonsten:

Det är ju alldeles utomordentligt att Tor Billgren informerar Sydsvenskans läsekrets om att man inte döms till fängelse för att man gillar skönhet. Det är också betryggande att han visar sig ha pluggat in den konstvetenskapliga läxan ordentligt om att den konst som vi har idag är det optimala estetiska uttrycket för vår tid.

Men det är samtidigt tur att konsthistorien inte bara rymmer människor som Tor Billgren, utan även konstnärer och konstteoretiker som gått emot och ifrågasatt sin tids estetiska värderingar och konstnärliga uttryck. Det är så konsthistorien först framåt - inte genom att man, som Billgren gör i sin kritik av det senaste numret av Axess magasin, instinktivt avfärdar alla som ifrågasätter sin samtid.

Av någon anledning har Lundberg inte publicerat mitt svar, som publicerades alldeles under repliken:

Inte "instinktivt" – men väl efter noggrann genomläsning.
Inte "alla" – men väl dem som gör det utifrån absurda premisser.

De absurda premisserna är bland annat dem jag redovisar i genomgången ovan.

Lundberg har inte fört diskussionen vidare i Sydsvenskan, men uppenbarligen i DN. Sista ordväxligen i debatten ligger här. Tyvärr har jag som sagt inte fått tag i Dan Jönssons texter, men av Lundbergs sprudlande och extatiska ton att döma, tycks Jönsson ha backat från en del av kritiken. Hm, varför ser jag Eric Cartman framför mig när jag läser Lundbergs svar...?

Reportage från Zoo Art Fair

Maria Hedlund: The whiteness of the whale

I helgen kulminerade konstveckan i London med flera stora konstmässor och auktioner. Det enda galleriet på plats från södra Sverige var Elastic, som deltog på alternativmässan Zoo Art Fair.
- Det är bra att konstvärlden får se att det finns gallerier i fler städer än i Stockholm, säger galleristen Ola Gustafsson.

Utanför Royal Academy of Arts, där Zoo Art Fair äger rum, står två mörkblå Rolls Royce med väntande chaufförer. En man som jag antar är paparazzifotograf står avvaktande och hänger mot ett räcke.

Konstmässor handlar om att synas och att sälja. Under konstveckan i London reser gallerister, konstsamlare och inköpare från hela världen till stan för att visa upp sig och göra affärer i det myller av konstmässor som uppstått kring Frieze Art Fair, som är den tredje största i världen. Och trots den ekonomiska oron har pengarna och sponsorchampagnen flödat – om än i lugnare takt än tidigare år.
- Det har gått lite trögare än det brukar, säger Ola Gustafsson när jag träffar honom i Elastics monter inne på mässan. Köparna är mer eftertänksamma. Men jag tror det kan vara hälsosamt också. Folk köper inte så mycket på impuls och hype, utan satsar mer långsiktigt.


Ola Gustafsson bakom datorn i Elastics monter.

Elastic är ett av 57 gallerier som kvalat in på Zoo-mässan. Ytterligare två av dem är från Sverige, båda från Stockholm. Montern mittemot Elastics är täckt av bladguld och på en piedestal ligger en uppstoppad svan med knut runt halsen. Det blir en mycket påtaglig kontrast till Ola Gustafssons mer minimalistiska monter, som domineras av ett finstämt videoverk av Maria Hedlund och två bastanta betongskulpturer av den norska konstnären Camlilla Løw. Det finns även verk av Dave Allen, och malmökonstnärerna Runo Lagomarsino och Per Mårtensson.

Ola Gustafsson är den av Malmös gallerister som lägger mest krut på att åka på mässor runt om i världen. I år har han förutom i London varit i Mexico City, Basel, Köpenhamn och Stockholm. Och i början av december är det dags igen – då går konstlasset till Miami.
- Galleriet i Malmö är kärnan i verksamheten. Men cirka 60 procent av tiden lägger jag på mässorna. Och runt 70 procent av intäkterna kommer från den delen av verksamheten.

Varför är det viktigt för ett galleri visa sin konst på mässor?
- I Sverige är det bara Stockholm som gäller, men här är det mer lika villkor, så det är väldigt uppfriskande att komma ut på det här sättet. Dessutom är många av konstnärerna jag samarbetar med internationellt aktiva. Och då måste galleriet också vara det.

Blir mässorna ett sätt att komma runt Stockholmsfixeringen i svenskt konstliv?
- Ja, mycket av konsten i Stockholm hypas på fel sätt. Det finns alldeles för många konstnärer som är ”världsberömda i Stockholm”, och det är mycket Följa John. När någon stor institution köper något följer alla efter. Men de har väldigt dålig koll på konstlivet i Malmö. Idag vet internationella institutioner mycket mer om konstnärer som Runo Lagomarsino och Camilla Løw, än vad institutionsfolk och samlare i Stockholm gör.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 22 oktober 2008)

Kommentar om senaste numret av Axess. Tema: "Skönhetens tabu"

Skönhet är sanning och sanningen är Gud. Det är därför den sekulära människan inte efterfrågar skön konst – hon är rädd för att konfronteras med det gudomliga, och vill undvika de skuldkänslor det för med sig.

Den typen av konservativa floskler haglar det av i senaste numret av tidskriften Axess (7:2008). ”Skönhetens tabu” är temat och redan där brister det. Det är visserligen sant att skönhet inte längre är en förutsättning för konsten – men att ur det dra slutsatsen att den skulle vara förbjuden är fel. Och att skönheten har försvunnit på sina håll beror sannerligen inte på rädsla för någon gud, utan på att konsten har förändrats i takt med samhället – industrialiseringen, världskrigen, massmedia, Internet, med mera. Renässansmåleri är inget universellt uttrycksmedel, och lämpar sig helt enkelt dåligt för att bearbeta många av dagens företeelser.

Tidningens ljusglimt är en intervju med författaren Umberto Eco, där han vederlägger många av de polariserade kulturskymningsantaganden som intervjuaren ställer upp i sina frågor. Därigenom neutraliseras också mycket av det konservativa gnäll som genomsyrar tidningen.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 19 oktober 2008)

Rapport från Frieze Art Fair i London

Radiomanus

Påannons
Att konstvärlden inte fungerar som den övriga världen fick vi ett bra exempel på när Damien Hirst sålde konst för 1,34 miljarder samtidigt som de stora bankerna i USA gick i konkurs förra månaden. Men det var då det. Har finanskrisen börjat märkas av i konstvärlden nu? Något som skulle kunna vara en mätare på detta är hur det går på de stora konstmässorna, dit samlare kommer från hela världen för att handla konst.

Världens tredje största konstmässa, efter Miami och Basel, är Frieze Art Fair i London, uppkallad efter tidskriften med samma namn. 150 gallerier från hela världen väljs ut och får visa – och sälja – sin konst i ett gigantiskt tält i Regents Park.

Mässan började igår, och på plats för Kulturnytts räkning finns Tor Billgren.

Rapport
Försäljningen är i full gång här på mässan, men det är ändå svårt att säga något om hur det egentligen går. Det sätts inte upp några röda lappar vid sålda konstverk, och affärerna görs upp lågmält eller i enrum. Frieze publicerar inte heller några siffror på omsättningen under mässan.

Men några gallerister jag har pratat med säger att stämningen är lite försiktigare i år än tidigare. Finanskrisen är närvarande så till vida att alla pratar om den. Och framförallt är det inte lika många amerikanska konstsamlare som tidigare år.

Syns krisen i konsten då? Ja, i alla fall i urvalet. Det är tydligt att galleristerna in i det sista har gjort ordentliga rockader i sina montrar, och bytt ut lite svårare och konceptuell konst mot mer säljbara och säkra kort. Det är till exempel mycket stort, blaffigt och färgsprakande måleri. Den konstnär som dyker upp oftast i montrarna är David Shrigley från Skottland, med sina dråpliga oneliners. Också mycket lätta och ta till sig, och ytterst populära just nu.

Den svenska konsten är rätt frånvarande. Den enda svenske utställaren är Magnus Karlsson från Stockholm, och han visar bland annat Karin Mamma Andersson och Jockum Norström. Annars är det bara enstaka svenska verk här och där. Under mina metodiska vandringar i de ändlösa korridorerna av konst, hittar jag ett verk av Alexander Gutke och några Annika Ström-målningar. Det ska även finnas verk av Natalie Djurberg och Felix Gmelin, men sen är det inte mycket mer svenskt.

Det jag fastnar allra mest är en liten filminstallation av Renata Lucas från Brasilien, som visas av ett galleri från Rio de Janeiro. Fyra monitorer med svartvita och korniga bilder från övervakningskameror visar interiörer från ett övergivet och utblåst byggnadskomplex. Men så syns plötsligt en babian strosa förbi vid en av hissarna. I en annan monitor travar en flodhäst fram och lämnar blöta fotspår efter sig i korridoren. På taket ligger en antilop och idisslar.

När jag frågar vad det är för lokal som filmas, får jag veta att det är en byggnad för konstmässor i Brasilien. Det vill säga precis samma typ av byggnad som jag befinner mig i just nu – fast övergiven av människorna och konsten, och övertagen av de vilda djuren. Så långt kommer ingen finanskris att tvinga konsten, men verket är ändå en rolig och avväpnande kommentar till den oro som genomsyrar världen just nu.

Tor Billgren, för Kulturnytt, i London.

Avannons
Frieze Art Fair i London pågår till på söndag, och den största begivenheten idag är ett föredrag av Yoko Ono, som börjar klockan fem lokal tid. Idag börjar också den alternativa konstmässan Zoo Art Fair på Royal Academy of Art på Picadilly.

(Sänt i Kulturnytt den 17 oktober 2008)