Jon Kessler på Louisiana

Jon Kessler: ”The Palace at 4 A.M.”
Louisiana, Danmark
T o m 25.5



Först har jag rätt tråkigt på Jon Kesslers utställning på Louisiana. Mekaniska skulpturer av snurrande soldatdockor, flygplan, krigsbilder och blodstänk, som kombineras med hundratals TV-monitorer med filmklipp från 11:e september, Afghanistan och Irak.

Krig, Bush, media, reklam, konsumtion, olja – here we go again, gäsp… Men så ser jag plötsligt mig själv i en av monitorerna. Och i en till. Och så upptäcker jag den lilla kameran som filmar. Och att det finns kameror överallt. När jag slutligen blir varse att varenda video som visas i monitorerna de facto produceras och filmas i utställningsrummet, har jag definitivt inte tråkigt längre.

Kessler är född 1957 och verksam i New York. På 80- och 90-talen bearbetade han den västerländska bilden av Asien, bland annat genom kitschiga skulpturer, lite som Anders A, fast med mekaniska inslag. Den 11 september 2001 ändrade han dock konstens inriktning till det vi ser idag.

Utställningstiteln är snodd från en Alberto Giacometti-skulptur från 1931, vilket förstås passar bra, eftersom Louisiana samtidigt visar en stor utställning med just Giacometti (och Paul Cézanne). Originalskulpturen är ett avskalat husskelett med förvridna gestalter på insidan, och handlar om ”galenskapen som uppstår vid tidpunkten då ingen tittar”, alltså fyra på morgonen. Det var för övrigt samma tidpunkt som Ingmar Bergman avsåg med Vargtimmen – den tid på dygnet då flest föds och dör.

Och visst är det ett vansinne man träder in i på Louisiana. Man ”föds” in i utställningen genom ett hål uppsågat i ett gigantiskt foto av ett kvinnligt sköte. Mekaniken som styr kamerorna rasslar som när man laddar gevär, och det snurrar och flimrar överallt.

Filmerna som visas på monitorerna består egentligen inte av rörliga bilder. Det man tolkar som ”film” är effekter som uppstår av att antingen kameran, eller föremål framför fotografier rör sig. Som i One hour photo; en maskin som bläddrar fram vykort med Twin Towers. Ett efter ett förs bilderna mot kameralinsen, och i monitorn skapas känslan av att man rör sig mot tornen. Terroristpiloternas sista syn, om och om igen. Här finns förresten också en parallell till videobilderna från ”de smarta bomberna”, som blev ett signum för Gulfkriget i början av 90-talet.

Med dessa lysande bildalstringsskulpturer bearbetar Kessler inte bara sitt raseri över den amerikanska utrikespolitiken, utan demonstrerar också hur ihåligt begreppet verklighet kan vara. Ofta är verkligheten inte större än vad som ryms framför ett kameraobjektiv.

Enda invändningen är att utställningen känns en smula daterad. Den visades första gången i New York 2005, och har även varit på turné i Tyskland. Det politiska läget är förstås fortfarande ytterst allvarligt (och på en del sätt värre) – men det är ändå inte samma som det Kessler gestaltar. Då, kring 2005 hade Abu Ghraib-skandalen just avslöjats, Donald Rumsfeld var fortfarande försvarsminister och Bush hade precis blivit omvald. Nu är han på väg av scenen och känns nästan redan som en figur ur det förflutna. Ett konstverk som talar med masskommunikationens språk och använder nyheternas estetik fastnar tydligen lätt i sin specifika tid.

Självklart kan denna invändning också ses som en poäng, eftersom det ju är rätt sjukt att man som betraktare kan vara blasé på ett krig, bara för att bilderna har repeterats tillräckligt många gånger.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 april 2008)

Le Corbusier och Cité Radieuse

På The Jet Set Junta skriver jag en betraktelse över Le Corbusiers klassiska bostadskomplex Cité Radieuse i Marseille.

Joakim Allgulander på Galleri 21

Ibland kan man fortfarande få en glimt av dem, företrädesvis vid kiosker på bortglömda campingplatser och minigolfbanor. Jag talar om de klassiska färgerna som GB Glace-gubben var målad med fram till 1998 – en fulländad kombination av blått, rosa och orange som i alla fall hos mig alltid framkallar välbefinnande och en idealiserad och trygg bild av barndomens somrar. Så när jag ser Joakim Allgulander använda dessa färger i en litografi på utställningen på Galleri 21 (t o m 27.4), går de rakt in i reptilhjärnan. Om någon i samma ögonblick hade försökt sälja en glass för 200 kronor, hade jag köpt den på stubben. Och eftersom utställningstiteln är Trust me, är det inte varumärkesnostalgi det handlar om i första hand, utan just om hur man genom att använda positiva och förtroendegivande associationer kan påverka och manipulera. På utställningen hänger också porträtt av två personer som är kända för att ägna sig åt just detta – Tomten och Gud. Men av bilderna att döma är förtroendekapitalet sedan länge förbrukat – som två bohemiska suputer tittar de frånvarande in i polisens brottsregisterkamera. Spelet är över, mina herrar…

(Publicerad i Sydsvenskan den 23 april 2008)

Duchamp, Man Ray, Picabia på Tate Modern i London

Francis Picabia: Conversation I, 1922. Vattenfärg och penna på papper. Tate Collection.


Man Ray: Anatomies, 1929


Marcel Duchamp: Nude Descending a Staircase (No2), 1912. Museum of art Philadelphia, PA, USA

R a d i o m a n u s

Påannons
I vår lyfter många stora konstinstitutioner fram modernismens och 1900-talets centralgestalter i stora specialutställningar. På Moderna Museet i Stockholm visas Andy Warhol. Louisiana i Danmark visar en samutställning med Paul Cézanne och Alberto Giacometti. Och på Tate Modern i London har man satt ihop en utställning med de tre vännerna Marcel Duchamp, Man Ray och Francis Picabia. Tor Billgren har sett den:

Recension
Ja och det är just vänskapen mellan dom tre som står i fokus. Utställningen är ordnad i rum efter teman som ”glas”, ”objekt” och ”erotik”, och verken är placerade så att man får en uppfattning om hur de tre skulle kunna ha influerat varandra under ateljébesök, gemensamma resor, schackdueller och vilda partynätter.

Det var i Paris 1911 som den 24-årige Marcel Duchamp träffade den 32-årige Francis Picabia för första gången. 1915, när dom båda hade flyttat till New York på grund av första världskriget, träffade dom Man Ray, som var några år yngre än Duchamp.

Dom uppenbaraste parallellerna finns mellan Duchamp och Man Ray. Dom började ungefär samtidigt att använda objekt i sin konst. Duchamp med sina readymades – den mest kända är förstås Fontän från 1917, det vill säga pissoaren som liksom ligger på rygg. Man Ray gjorde assamblage och skulpturer av bråte som han hittade i sin ateljé. New York från samma år, består av några trästavar som hålls ihop av en skruvtving, vilket blir en utsökt skulptur av en skyline.

Francis Picabia lämnade aldrig måleriet, men kan ha påverkat sina unga vänner på andra sätt. När dom möttes var han var sedan länge ekonomiskt oberoende efter ett stort arv, och kunde vända gallerister och kritiker ryggen och måla på sina egna villkor. Denna självständighet och respektlösa hållning kan mycket väl ha inspirerat Duchamp och Man Ray att våga ta steget att revolutionera konsten.

Det område där dom förenas tydligast alla tre, är erotiken. Här märks också den grabbiga gemenskapen dom emellan som mest. Ibland är linjen mellan infantilt logementpruttande och avancerade pionjärinsatser hårfin, särskilt i Duchamps verkstitlar, som ofta är ordvitsar på samma nivå som Göteborgshumor. Men erotiken är också det område där dom briljerar som allra mest – särskilt gillar jag Man Rays fotografier. Verket Anatomier från 1929 är en närbild av ett kvinnohuvud framifrån – tillbakakastat som i sexuell extas. Men konturen av käklinjen påminner om något – och javisst, den är ju identisk med konturen av Duchamps liggande pissoar. Det är när man hittar sådana visuella ekon mellan konstnärskapen, som man får energi att ta ett extra varv på den mycket omfattande utställningen.

Tor Billgren, för Kulturnytt, i London.

Avannons
Utställningen med de tre vännerna Duchamp, Man Ray och Picabia pågår till den 26 maj, och den äger alltså rum på Tate Modern i London.

(Sänt i Kulturnytt den 22 april 2008)

Peter Jönsson på Galleri Gamla Väster

Peter Jönsson: Mors Nostalgia

Peter Jönssons tidigare måleri har präglats av mycket starka känslor. Människorna i bilderna har vrålat ut smärta, ångest och ensamhet, och färgerna har varit blodiga och köttaktiga. I de senaste målningarna som just nu visas på Galleri Gamla Väster, förmedlas stämningen och berättelserna på ett långt mer raffinerat sätt (t o m 20.4). Färgerna och de explicita känslorna är borta, och kvar finns ett avskalat, svartvitt måleri där dramat byggs upp av den gåtfulla relationen mellan en naken kvinna, en ung pojke – och inte minst betraktaren.

Spänningen utvecklas i en serie målningar där kvinnan provar utmanande poser i förgrunden. Men vem är det hon visar upp sig för? Och varför? Det finns något i blicken och de valhänta försöken att verka sexig som antyder att situationen inte är helt lustfylld och frivillig.

Pojken, som kommer närmare och närmare för varje målning, kan självklart vara en nyfiken åskådare eller till och med en son. Men den suggestiva och oroliga situationen gör snarare att han påminner om pojken som attackerar den stillsamt fiskande Max von Sydow i Bergmans Vargtimmen. En ”dämon”, rätt och slätt.

Marie Andersson på Galleri Magnus Åklundh

Konstskribenten och akademiledamoten Ulf Linde, har inte mycket till övers för fotot som konstnärligt medium. I essän Mot fotografiet förklarar han att det delvis beror på att ett foto dör mitt framför ögonen på honom så fort han identifierat vad det föreställer. Men då har han nog inte sett Marie Anderssons bilder – för de börjar leva just i det ögonblicket (Galleri Magnus Åklundh, t o m 19.4).

Till exempel när man inser att bildserien över några hastigt övergivna hotellkorridorer i själva verket består av diabilder med ramar och allt, uppförstorade till kolossalformat. Den hisnande känslan förstärker associationerna till Stanley Kubricks The Shining. Eller när man betraktar bildserien över ett gammalt sjukhus: brutalt ihopklippta detaljer och fragment – som om det inte fanns utrymme bakom fotografen att backa tillräckligt långt för en helbild. Husväggarna sluter sig kring oss, klaustrofobin kommer smygande.

En mer diffus obehagskänsla ger diptyken Klocka, där man tvingas spekulera kring vad en lufttyckshöjning på 0,4 hektopascal har med fyra avgnagna ben som ligger på ett bord att göra. Och varför fokus tycks ligga under bordet istället för på knotorna…

Examensutställningar: Lindahl och Henricson

Examensutställningar: EvaMarie Lindahl och Jens Henricson
KHM, Ystadvägen 22, Malmö
T o m 19.4


Till höger: detalj ur Jens Henricsons Efterklang. Till vänster: medaljonger ur EvaMarie Lindahls utställning.


1728 anlitade greve von Hessen-Kassel konstnären J.M. Roos att måla av sitt imponerande menageri. 2007 lade EvaMarie Lindahl sju månader på att teckna av samma målning, bland annat för att undersöka hur imponerande menageriet egentligen var. Detta är inte helt lätt att veta, eftersom en av poängerna med den här typen av dokumentationsmåleri var att skapa en positiv bild av den välborne beställaren.

Genom att utelämna vissa detaljer så att andra förstärks, lyckas Lindahl belysa ett antal frågor. Hur troligt är det t.ex. att greven verkligen hade ett lejon? Djuret som Roos har målat liknar nämligen mer ett sagovidunder – med anatomiskt omöjliga bakben, dessutom. Och sångsvanens näbb tycks ha transplanterats från en albatross. Är det Roos oförmåga vi ser här? Eller hans konstnärliga självständighet? Eller måhända grevens vilja att framstå som mäktigare än vad han egentligen var?

Originalen finns inte att tillgå i galleriet, så det är svårt se vad mer Lindahl kan har kommit fram till under processen, men eftersom hon själv är närvarande går det ju bra att fråga. Teckningarna är bara början på en betydligt större berättelse.

I rummet bredvid har Jens Henricson återskapat en bild av sin barndom. Med kameran i hand han har besökt skådeplatserna för de sorglösa strövtågen och lekarna i skogarna kring slottet Kulla Gunnarstorp utanför Helsingborg. Fotografierna av barndomens gömställen ackompanjeras av textremsor med minnesfragment och tranströmerska naturskildringar där ”trädens gröna lockar fladdrar i vinden”… Nostalgin värmer ända in i märgen.

Filmsekvensen Speglingar är en stillbild av en höstskog, över vilken det då och då singlar ett animerat löv. Verket är som en kommentar till hur minnet fungerar. Man lägger till och drar ifrån, skeendena går in i varandra och blir som djuren i Lindahls teckning. De kanske fanns, men inte samtidigt, och såg förmodligen inte ut precis så som de framställs i verket. Men det är bilden som räknas.

(Publicerad i Sydsvenskan den 14 april 2008)

Teater: Jag äger Malmö

Jag äger Malmö
Teater Foratt, 11.4
Manus: Vanja Isacson
Regi: Karim Rashed
Medverkande: Isidor Torkar, Petra Hultberg, Rafael Pettersson

I en flashback sitter Abibti (Petra Hultberg) tillsammans med sin älskade – den krullhårige – på ett hustak i Bagdad och gissar på skottlossning. Pistol eller k-pist? Amerikansk eller irakisk? Shia eller sunni? Med humor, distans och kärlek hanterar de kaoset och den sönderfallande staden runtomkring sig. Men lyckan blev kort, för egentligen sitter Abibti i en gillestuga i Malmö – den bästa bostaden hennes far (Isidor Torkar) lyckats ordna under uppehållstillståndsprocessen i det nya landet. Där sitter de båda och väntar. Fadern på hustrun som dröjt kvar i Bagdad, och Abibti på att den krullhårige ska ringa. In i gillestugan flyttar också familjens svarta får, farbrodern (Rafael Pettersson), som redan levt i Malmö ett tag och gjort sig ett namn som människosmugglare och fixare.

Jag äger Malmö är en kort, rättfram och rätt enkel pjäs om drömmar som går isär, anpassning, och rötter. Skådespelarna gör ett bra jobb, särskilt Petra Hultberg, som genom det ständiga sniffandet på sin sjal gör både hemlandet och den krullhårige konkret närvarande på scenen. Man riktigt ser myrorna av rastlöshet och vantrivsel krypa över hennes kropp.

Att använda skådespelare som talar utan brytning är ett genidrag. Det finns nämligen en beklaglig tendens att förklara vissa beteenden hos Den Andre med kultur. Men nu när den viktigaste kulturmarkören är borta neutraliseras den möjligheten. Fokus flyttas från skillnaderna till likheterna människor emellan.

Hade fadern spelats av en skådespelare med brytning, så hade han i enlighet med det gängse fördomsschemat hamnat i stereotypen av maktfullkomlig patriark – men med Isidor Torkars kansliskånska blir han istället en sävlig och välmenande fadersgestalt. På samma sätt hade en brytande farbroder blivit en gangster, men stockholmskan gör honom ”bara” till en slyngel; en lömsk men fryntlig Åke Söderblom-typ. Och istället för offer, blir Abibti en stark och självständig kvinna.

På detta sätt blottlägger ”Jag äger Malmö” stereotyper och föreställningar som skapas och upprätthålls av media, populistiska politiker och fördomar. Här blir Den Andre Den Samme.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 april 2008)

Charlotte Eliasson och Cajsa Eklund på Aura

Charlotte Eliasson
Cajsa Eklund
Konstföreningen Aura, Lund
Till den 13.4


Charlotte Eliasson: Vernoica. Ur Candy Mohair.

Veronica står lutad mot den blaskiga diskbänken i sitt kök. I kaffekokaren pyr det sura kaffet och på golvet står en hopknuten soppåse. Hon är ung och stolt, och är en av de kvinnor på gränsen till vuxenlivet som fotografen och filmaren Charlotte Eliasson har porträtterat till utställningen Candy Mohair, som just nu visas på Aura i Lund.

Eliasson är kanske mest känd för filmen Lönsboda Fox (2004), som handlar om hur bystdrottningen och 80-talsikonen Samantha Fox kom till Lönsboda i norra Skåne år 2002 för att sätta glans på någon typ av bygdefest. Historien slutar med att stjärnan lämnar konserten med buller och bång, efter att en bybo lyckats klämma henne på brösten. Fördomarna mot landsbygden staplas ovanpå varandra och uppfylls en efter en.

Candy Mohair rör sig i samma sociala och estetiska sfär – lågstatus, kitsch och byhåla. Jenny J poserar med sin katt utanför föräldrarnas radhus, Anna i rutschkanan på den övergivna lekplatsen, och Laila sitter i sin trappuppgång med son och kamphund.

Det känns om jag har sett liknande bilder en miljon gånger. Men de innehåller också något som känns annorlunda – signaler som verkar uppmana betraktaren att fråga sig hur pass dokumentära bilderna egentligen är. Som i porträttet av Maria, där hon sitter och röker i sitt vardagsrum. Istället för askfat, använder hon en colaflaska, full av brun ävja och fimpar – men golvet runtomkring är besynnerligt fritt från aska, och glasbordet skinande rent. Den här typen av motsägelser och tillrättalagda detaljer gör att utställningen snarare handlar om autenticitet, än om klass och kön. Finns tjejerna i verkligheten, eller är de statister i en konstruerad scenografi? Eller är den här känslan av fejk bara ett pinsamt resultat av mina privata fördomar och föreställningar om hur det ska se ut i vissa miljöer? Att en fimpflaska måste kombineras med ett nerkladdat och äckligt soffbord, och att Veronicas disktrasa borde ha varit sunkig…

På Auras kontor visas samtidigt Cajsa Eklunds utställning Utsaga från Herrgård, och även här kretsar det kring autenticitet, närmare bestämt gränsen mellan verklig upplevelse och inbillning. Bland annat visar hon (och säljer!) den magnifika kostym som hon använt vid sina suggestiva Svarta Frun- performances. I en monter ligger ett antal föremål som sägs vara knutna till berättelsen om den spökande kvinnan, och de botaniska skolplanscherna ”Flora Vertebrae” ger utställningen ytterligare en morbid underton, när man upptäcker att de perfekt klorofyllgröna växtdelarna i själva verket utgör detaljer av en mänsklig ryggrad.


Cajsa Eklund: Svarta frun

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 april 2008)

Teater: Folkets tyrann blir mördad (Även du min Brutus)

Institutet, den 5 april
Medverkande: Anders Carlsson, Elin Almered, Miriam Kaukosalo, Janina Frank Hemmingsson, m.fl
Text: Ludvig Uhlbors
Regi: Anders Carlsson


Anders Carlsson som Ceasar/Brutus. Bild: Elias Björn

Det vitkaklade golvet, som ligger kvar från de två första föreställningarna i serien om romarrikets uppgång och fall, har börjat spricka här och där. Den första delen handlade om rikets födelse, med paralleller till Mellanöstern. Den andra var Gladiatorernas uppror, där publiken utsattes för en så gränslös tristess, att den till slut (delvis regisserat) grep in i händelserna på scenen. Och i lördags handlade det om Julius Ceasar – kejsaren som förbättrade villkoren för rikets fattiga, och mördades p g a detta.

Scenen utgörs av en villaidyll med en påskliljerabatt och ett lusthus där en handfull unga kvinnor, vestaler, fixar och donar med te och pannkakssmet. Under långa stunder händer det inte så mycket. Det spelas bra musik, vestalerna bjuder på frukt och publiken sorlar uppsluppet. Institutets konstnärlige ledare Anders Carlsson sitter som Ceasar (och/eller Brutus) under en vit parasoll och ser sig spattigt omkring, kör gräsklippare och planterar påskliljor. Med jämna mellanrum skanderar han Ludvig Uhlbors kalejdoskopiska text, som framkallar samma töckenartade känsla som William S. Burroughs cut up-teknik, och William Faulkners och James Joyces ändlösa ordflöden och associationer. Den innehåller fragment om Shakespeare och teatern, och samplingar ur recensioner och Brutus berömda tal efter mordet.

Det spännande med föreställningen är att man som publik själv ansvarar för sin upplevelse. Man får inga plakat uppkörda i ansiktet med instruktioner om vad man ska känna och tänka, utan det står var och en fritt att lägga kvällen på den nivå man behagar.

Den öppna stämningen gör att man involveras på ett intressant sätt. Man rör sig över scenen för att köpa öl och besöka toaletten, och bjuds in att läsa högt ur böcker och dansa. Betyder detta att vi även kommer att kunna påverka handlingen och händelserna? Kommer vi till exempel att kunna förhindra mordet? Skulle vi våga ingripa? Eller vill vi rent av se det ske? Föreställningens udd är inte riktad mot själva makten, utan mot dem som utan protester ställer sina förmågor och kroppar till maktens förfogande, och verkställer dess diktat. Makten har aldrig varit beroende av dem som säger Ja, utan av dem som aldrig säger Nej.

”Real power is nothing which is given to you. Real power is somthing you take!” vrålar Brutus i slutmonologen, lånad ur “Dallas”, samtidigt som han med en brandyxa ger sig på rabatten och hugger sig ner i scengolvet så att jorden yr och påskliljorna krossas under hans foppatofflor. Förutom det utlovade mordet på Ceasar, blir detta yxraseri också ett mord på villaidyllen i radhusområdet – men framförallt ett mord på själva teatern. Och då är det inte längre Brutus som vi ser svinga sin yxa mot Ceasars bröst, utan Anders Carlsson som gör det han anser vara nödvändigt gentemot den traditionella teatern och dess konventioner.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 7 april 2008)

Houses of Memory på Malmö Museum

De fyra svarta männen är strängt taget nakna, mitt på den trafikerade vägen någonstans i Sydafrika. I famnen håller de varsitt stenblock som de en efter en kastar framför sig. De tar några steg, lägger sig på marken och vilar huvudet mot stenen några sekunder. Sen reser de sig, plockar upp bördan och slänger den igen. På detta sätt tar de sig fram, och människorna på trottoarerna och i de förbipasserande bilarna bara glor.

Filmen är gjord av stockholmskonstnären Loulou Cherinet och är det finaste jag har sett i videokonstväg på länge. Flisorna yr varje gång stenarna träffar marken, så bördan blir lättare ju längre männen kommer på sin vandring. Det är en grym men vacker och universell bild av emancipationskamp och befrielse – långsamt men framåt, och längs vägen spår av stenflisor, svett och förödmjukelse. Äntligen kan Sisyfosmyten få sitt lyckliga slut.

Filmen visas på en undanskymd plats på Malmö Museum och är en del av utställningen Houses of Memory, som är resultatet – eller snarare redovisningen – av ett akademiskt och konstnärligt utbyte mellan Durban och Malmö. Ett rätt flummigt projekt, av utställningen att döma. Den största ljusglimten är just Cherinets film, men även Clifford A. Charles måleri, Doung Anwar Jahangeers häftiga metallskulptur och Tova Mozards två videoverk gör promenaden till Malmöhus värd besväret.

Anders Kappel på Galerie Leger

Anders Kappel: Hope. Bild: Galerie Leger

Till och med vägmärkena har fått nog! De har gått in i väggen, mist förståndet – eller så är de bara sådär totalt likgiltiga som man kan bli efter att ha nonchalerats tillräckligt länge.

Det är ett samhälle där allting går för fort som Anders Kappel kommenterar i sin utställning Roadmarks på Galerie Leger (t o m 2.4). En samtid där det inte finns pengar, tid eller intresse för om- och eftertanke. Den åttakantiga stoppskylten har tagit sig texten ”GO” istället för ”STOP” – ingen bryr sig ju ändå. En ortsskylt nynnar katatoniskt på signaturmelodin till klassiska barnprogrammet Boktipset. Andra skyltar innehåller ord som ”Hope” och ”Truth” – fast med pilar i andra riktningar. Just här finns varken hopp eller sanning, det får man söka någon annanstans.

Kappels målningar kommer knappast att få någon att ta bussen istället för SUV:en till jobbet, men jag tror och hoppas att civilisationskritik som framförs med en nypa humor har större potential att förändra på sikt, än den som skriver betraktaren på näsan med gråtande barn och smältande glaciärer.

Gun Holmström på Galleri 21

Ur bildserien Avatarer.

Det är photoshop-vaganza på Galleri 21 just nu med den finska konstnären Gun Holmström (t o m 30.3). Bildserien Veck består av ett antal interiörfoton, som hon dragit ut och förlängt på olika sätt, så att de förlorar kontakten med verkligheten och mer påminner om konstruktivistiskt måleri. Det är enkelt, knappast unikt, men ofta mycket snyggt.

I bildserien Avatarer har hon velat bättra på antika skulpturer, som ju ofta saknar olika lemmar. Genom att klippa bort den skadade delen av skulpturen och istället spegelvända den intakta, lyckas hon visserligen skapa en statistiskt normal figur med två ben och två armar – men på bekostnad av resten av utseendet. Resultatet är en samling groteska monster och aliens, som fungerar som en bra varning till dem som ständigt vill sminka över verkligheten och till varje pris manipulera det avvikande så att det harmonierar bättre med föreställningen om vad som är ”normalt”, ”attraktivt” eller ”överensstämmande med Skapelsen”.

Peter Doig på Tate Britain i London

Peter Doig: Retrospektiv
Tate Britain, London
Till den 27 april 2008


Ski Jacket, 1994. Olja på duk, 295 x 351 cm. Bild: Tate Photography

En sådär tjugo, trettio miljoner kan man få ge för en Peter Doig-målning på auktion. Det är inte dåligt för en nu levande konstnär, född 1959. Men så får man också mycket konst för pengarna. Målningarna mäter ofta flera meter och är alltid helt sanslöst genomarbetade – man kan förundrat studera hans skicklighet med färgen hur länge som helst. Ibland verkar den stötas bort från duken, ibland ser den ut som koagulerande blod.

Peter Doig är född i Skottland, men har bott mycket i Kanada och England. Sedan sex år lever han på den västindiska ön Trinidad. Berömmelsen kom i början av 90-talet och 1994 nominerades han till Turnerpriset. Han målar ofta enorma landskap med berg, skogar och vattendrag. Motiven växer gradvis fram genom färglagren och ibland känns det som att man har tittat in i solen precis innan man vänder blicken mot målningarna. Undertonerna är klart mörka, och jag kan inte bestämma mig för om de upptornande och lavinfarliga bergen hotar de små, små människorna i målningarna, eller om de tvärtom skapar en känsla av omfamnande och trygghet.

Doig har en mycket tydlig valfrände i Karin Mamma Andersson, som presenterades i en liknande mitt-i-karriären-utställning på Moderna museet i Stockholm förra året. De båda konstnärskapen har många paralleller, till exempel den unkna och tillbakahållna färgskalan, de obehagliga stämningarna och de ofta förekommande björkarna. Detta är ett släktskap som Andersson redovisar helt öppet i sin konst – i målningen Rörd av gudarna (2002) förekommer till och med en Doigmålning som rekvisita i ett rum.

Under 2000-talets första år händer det något märkligt med Peter Doigs måleri. Den lätta anstrykning av pekoral som ofta fanns med under 90-talet som en spännande och helt legitim komponent, blommar nu ut i full prakt. Vita hästar på gränsen till enhörningar, burleska sagokaraktärer och andeväsen befolkar målningarna. Och när han 2002 flyttar till Trinidad havererar måleriet i ogenerad exotism à la Gauguin, där öbor och excentriker skildras som sorglösa Kristusgestalter i djungeln och på stranden. Det blir till slut tämligen genant. Men sista utställningsrummet, där hans allra senaste alster visas, ger förnyat hopp om framtiden. Här finns några mycket fina verk där nyfikenheten på måleriets möjligheter åter märks tydligt. Black Curtain (2004) föreställer en nattlig utsikt över en bukt, kanske genom ett hotellfönster. På ett ganska brutalt sätt har han strukit över målningen med tunn, vit färg, vilket skapar en känsla av att det hänger en halvgenomskinlig gardin framför fönstret. Med spåren av penselstråna gestaltar han inte bara tygets struktur, utan även vindens stilla rörelser i natten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 mars 2008)

Karin Elmgren och Anita Paakkonen Ahl på Rostrum

Anita Paakkonen Ahl: Anställningsintervju. Bild: Galleri Rostrum

Galleri Rostrum firade internationella kvinnodagen genom att öppna en utställning med Karin Elmgren och Anita Paakkonen Ahl, båda med klart feministiska utgångspunkter i sin konst (t o m 30.3).

Karin Elmgren har en humoristisk ton i sina kolteckningar. I Blåblodig ser man en kvinna ligga på rygg, blödande ur underlivet. Men lugn – det är inte farligt, utan bara den där harmlösa, blåa variant av blod som vi lärt känna från tampongreklamen. Ibland slår dock de drastiska vändningarna över i onödig fördumning av kvinnor, som i Biosfär, där ett bi hålls instängt i ett uppochnedvänt glas. Tihi, liksom – en kvinnlig variant av det ”manliga” och heeemskt komplicerade naturvetenskapliga begreppet.

Då är Anita Paakkonen Ahl mer stringent. Bäst är Anställningsintervju – en parafras på en antik skulptur, som på sedvanligt sätt saknar huvud och armar. Fast här är även den gravida magen bortskuren. En konkret bild av den absurda verklighet som möter många kvinnor i arbetslivet.

Bengt Å Åkerlund på Galerie Holm

Bengt Å Åkerlund: Chet Bakers Place. Bild: Galerie Holm

Gerry Mulligan (1927-1996) är en av världens mest kända barytonsaxofonister. Han var med på Miles Davis’ The birth of the cool i slutet av 40-talet, och spelade senare även med Chet Baker och Dave Brubeck. När Bengt Å Åkerlund i sitt måleri föreställer sig vad som skulle kunna vara Gerry Mulligan’s place, blir det ett djupt lila hus, precis som saxens allra lägsta ton, i den iskalla, månupplysta natten.

Landskapen och stadsvyerna i utställningen på Galerie Holm (t o m 16.3) genomsyras av lugn och gåtfullhet. I en av målningarna står en resenär och väntar vid en busshållplats med resväskan bredvid sig på marken – men något säger mig att bussen aldrig kommer. Trots alla vägar och pilar som tydligt pekar på riktningen ut ur staden, finns det något som håller tillbaka alla som försöker ta sig ut. Den bitande kylan kanske? Oron för vad som kan finnas på andra sidan skylten med ortens namn? Eller den ensamma barytonmelodin som hörs från ett av fönstren?

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 mars 2008.)

Nya hiv-vågen börjar märkas i Londons konstliv

2007 anmäldes 541 fall av hiv i Sverige, vilket är rekord. Ökningar noterades i alla grupper jämfört med 2006, men allra störst var ökningen bland män som har sex med män, 72 %. I Region Skåne ökade fallen från 5 till 16, vilket ger den största procentuella förändringen i landet, 220 %.

Att hiv ökar så mycket i den grupp som borde ha störst beredskap och kunskap om viruset och dess smittvägar vittnar om en livsfarlig attitydförändring. Den helt nödvändiga avstigmatiseringen av de hivsmittade, verkar ha slagit över i en bekymmersam avdramatisering av viruset. I London, där läget är ännu värre, har kulturlivet börjat behandla problemet. När jag nyligen var där hamnade jag på kort tid på tre evenemang som på olika sätt skulle kunna ses som reaktioner på epidemin.

På Wilkingson Gallery i East End visas Jimmy de Sanas bildsvit 101 Nudes från 1972, där han på ett kärleksfullt sätt porträtterar några nära vänner i ett hus – naket, intimt och humoristiskt (t o m 30.3). Det tidiga sjuttiotalets naivitet och oskuldsfullhet står i stark kontrast till den oro och skräck som drabbade gaysamhället tio år senare, och den katastrof som var ett faktum efter ytterligare några år. En katastrof som även drabbade Jimmy de Sana, som avled 1990, 40 år gammal.


Jimmy de Sana: 101 Nudes


Ridiculusmus. Bild: Phil Tragen

Samma typ av underliggande stämningar finns i teaterduon Ridiculusmus föreställning Tough time, nice time, som visas på The Barbican (t o m 15.3). Två män sitter i ett badkar på en bastuklubb i Bangkok och berättar historier för varandra. Det handlar egentligen varken om sex eller aids, men den märkliga och spända stämningen mellan dem – liksom på liv och död, gör att man får en krypande känsla av att viruset på något sätt finns med i bilden ändå.

Det tredje och mest direkta exemplet är den stora utställningen med filmaren och konstnären Derek Jarman på Serpentine Gallery i Hyde Park (t o m 13.4). Här visas bland annat filmen Blue (1993), som skildrar hans sista tid, med otäcka mediciner, biverkningar och blindhet. Mest drabbande är dock skulpturerna från slutet av 80-talet, som Jarman gjorde efter att ha fått sin diagnos – i ursinne och förtvivlan, inte bara över dödsdomen, utan också över omvärldens fördömande reaktioner. Skulpturerna består av biblar, krossat glas, blommor och homoerotiska bilder – allt indränkt i tjära. Styrkan i den personliga vittnesbörden, uttryckt i klartext eller med konstens språk, framträder på ett mycket konkret sätt.

Fast ett av problemen med dagens attityder mot hiv/aids är att sjukdomen inte längre ser ut på det här sättet i Västeuropa. För att allvaret ska gå fram, måste det finnas möjligheter till identifikation. Därför är människor som artisten Andreas Lundstedt, som kom ut som hivpositiv i vintras, helt ovärderliga för kampen mot smittspridningen. Och därför tror jag att den spända och riskfyllda stämningen mellan männen i badkaret på The Barbican, och den ansvarslösa naiviteten i Jimmy de Sanas bilder, har större potential att tala till dem som lever farligt idag, än vad Derek Jarmans insjunkna ögonhålor och dödsångest har.

(Publicerad i Sydsvenskan den 10 mars 2008)

Ellipsis på Lunds Konsthall

Tre konstnärer förenas i Lund och konsthallen är vackrare än någonsin. De svartvita filmerna och fotografierna i kombination med den dunkla belysningen gör att hela lokalen badar i grått. Bara brandsläckaren vid entrén bryter av.

De tre konstnärerna överlappar och går in i varandra på ett häpnadsväckande sätt. De använder sig alla av sina egna kroppar i verken, ofta nakna i kala rum, med speglar och fönster som viktig scenografi. Stämningen är avvaktande, som om något ska hända men aldrig bryter ut. Utställningstiteln Ellipsis anknyter till denna känsla, men det är inte ordets geometriska betydelse som avses, utan den retoriska och grammatiska. Här betecknar ellips något som utesluts eller hoppas över av till exempel estetiska eller dramaturgiska skäl. Att avsluta en mening med tre punkter är också exempel på ellips. Ett kvardröjande, en oavslutad tanke.


Lili Dujourie: Stillbild ur “Passion de l´été pour l´hiver”, 1981


Chantal Akerman: Stillbild ur “Mirror”, 1971-2007


Francesca Woodman: “Space2″, Providence, Rhode Island, 1975-1976

Den belgiska konstnären Lili Dujouries (född 1941) filmer presenteras i ett dussin tv-monitorer som står i en rad på golvet i entréhallen. De är skapade mellan 1972 och 1978 och skildrar henne själv, liggande, stående eller sittande. Det enda som händer är att hon då och då byter ställning. Hon vänder och vrider på sig på ett sätt som för tankarna till bakfylleångestens febriga rastlöshet – när man vet att det verkligen är dags att stiga upp, men att det är omöjligt, för att man kommer att spy bara man tänker tanken tillräckligt länge. I en av filmerna poserar hon framför en spegel, i en annan står hon i ateljéns burspråk och blickar ut över havet. Utsikten över det stormande vattnet förekommer även i diabildsinstallationen Oostende (1974).

Spegeln återkommer i filmen Mirror från 1971 av Chantal Akerman (född 1950), också hon från Belgien. Hon står naken framför sin spegelbild och kommenterar olika detaljer på sin kropp. Näsan, hakan, höfterna – allt är fel, för stort eller för smått.

Av Akerman presenteras även filminstallation Je, tu, et, elle (ursprungligen gjord som långfilm 1974), som består av tre simultana projektioner där hon spelar olika roller i varje. I den första är hon ensam i ett kalt rum med en madrass och stämningen påminner mycket om väntandet och tristessen i Lili Dujouries filmer. I den mittersta är hon följeslagare till en lastbilschaufför och i den tredje är hon part i en lesbisk sexakt.

Här försöker utställningstexten inbilla betraktaren att något oerhört motsägelsefullt äger rum:

Kunde dessa tre rollfigurer rymmas i ett samlat subjekt? Visar framställningen ett mångfaldigt jag, ett jag utan centrum eller ett främmande jag på väg att fragmenteras?

Det är ungefär som att fråga sig om en och samma person kan gilla svartvinbärssorbet, ostbricka OCH panna cotta – trots ”de till synes oförenliga dragen” hos de tre desserterna. I stället för att fästa sig vid denna låtsasproblematik kan man till exempel lägga märke till hur ljudet från de tre filmerna går in i varandra och samverkar.

Det täta nät av teori som hänger över utställningen tar annars fasta på att konstnärerna, i sitt sätt att använda sig av sina egna kroppar i konsten, förekom såväl feministisk som postmodern konstteori med ett tiotal år. Detta är värt att notera, men annars är texterna i den grå katalogen mest intressanta om man på allvar behöver en konstvetenskaplig modell för att få ”paradoxen” med en kvinna som avbildar en kvinna att gå ihop.

Utställningens centrum är den tredje konstnären, amerikanskan Francesca Woodman (1958–1981). Bilderna föreställer henne själv i vad som liknar en rivningskåk. Ofta är de tagna med lång slutartid så att hon framträder ”likt en rök, en förbiilande vind”, som poeten Marie Lundquist skriver i sin pinfärska fotoessäsamling Drömmen om verkligheten.


Francesca Woodman: ur serien “Angel”, Rom, 1977.


Francesca Woodman: “Self-portrait at 13″, Boulder, Colorado, 1972-1975


Francesca Woodman: “A Woman; A Mirror; A Woman is a Mirror for a Man”, Providence, Rhode Island, 1975-1978

Samtidigt som bilderna är utsökta och rörande vackra, finns där också en klaustrofobisk känsla. Världen utanför finns ständigt med i form av fönster eller dagsljus mot en vägg – men den är helt otillgänglig för Woodman. Hon verkar inlåst eller mentalt oförmögen att ta sig ut. Denna känsla förstärks av att hon ibland dessutom poserar i akvarium eller vitrinskåp. Och av speglarna – dessa ständiga speglar…

Spegeln blir en symbol för det destruktiva ältandet och fönstret för utvägen och längtan. Det är som att laddningen som Akerman och Dujourie byggt upp kring dessa symboler genom sina självkritiska blickar och sitt trånande mot havet utanför, just syftar till att leda fram konsthallsbesökaren till Francesca Woodman. För henne blev nämligen fönstret slutligen också en bokstavlig utväg, när hon begick självmord den 19 januari 1981, 22 år gammal.

(Publicerad i Sydsvenskan och The Jet Set Junta den 15 februari 2008)

Lenke Rothman på Dunkers Kulturhus

Lenke Rothman: Gåvor
Dunkers Kulturhus, Helsingborg
Till den 11 maj 2008



R a d i o m a n u s

Påannons
Nu ska vi till Helsingborg där Dunkers Kulturhus visar en stor Lenke Rothman-retrospektiv. Hon föddes i Budapest 1929 och kom till Sverige som 16-åring efter att ha befriats från Bergen-Belsen. Utställningen har fått titeln Gåvor och omfattar 60 års konstnärlig verksamhet. Tor Billgren har sett den.

Recension
Lenke Rothmans mest kända verk är nog Spår från 1995. Det står annars på hedersplats i trappan upp till skulpturhallen i Göteborgs Konstmuseum och är en avgjutning av en bit järnvägsräls, svart och sotig, på vilken det ligger en färgglad boll. Men det är samtidigt också hennes mest udda verk – på två sätt. Först för att det är så beständigt: gjutet i brons – annars har Lenke Rothman mest jobbat med ömtåliga material, som tunt papper, gammalt tyg och spröda loppmarknadsfynd. Men också udda för att det är så direkt: Auschwitzräls, barnboll – man förstår verkets hela vidd och djup på ett ögonblick. Så tydliga brukar inte hennes verk vara. Utan det handlar istället oftast om antydningar och stämningar. Dunkla och obehagliga associationer som uppstår när olika föremål kombineras. Fram till början av 70-talet uttryckte hon detta främst genom måleri, och därefter i form av collage och blandteknikskulpturer. En gammal sprucken fiol från Budapest, plus en blek docka, plus en tång, plus en porslinskontakt från ett elskåp. Här finns gott om utrymme för sadistiska tortyrassociationer – fast inget exakt, uttalat.

Utställningen är organiserad i strikt kronologisk ordning och börjar på allvar i det tidiga 60-talets mörka måleri som behandlar minnena från Bergen-Belsen och Auschwitz, där hon förlorade sina föräldrar och merparten av syskonen. Med åren utvecklas konsten till att kretsa mer allmänt kring förlust och minne, och man kan säga att konstnärskapet är en redovisning av hennes metod att hantera detta – en metod som går ut på att ta till vara på laddningen som föremål får genom att ha förknippats med, eller ägts av en viss person. Och trots att symbolerna och föremålen i Lenke Rothmans fall har med hennes privata minnen och associationer att göra, blir inte konsten smal eller störigt självrefererande. Man kan snarare se den som en uppmaning att ta vara på tiden som finns. Innan man vet ordet av är en trasig byxknapp det enda man har kvar från en älskad familjemedlem eller vän.

Här finns ett starkt släktskap till Jan Håfströms underbara 80-talskonst, som också är centrerad just kring laddningen hos det slitna, patinerade och skitiga. Men när jag söker efter Lenke Rothmans namn bland mina Håfströmböcker, hittar jag ingenting, trots att hon borde finnas med som en självklar referens. En mycket tydlig indikation på att på det är hög tid för en så omfattande retrospektiv som nu presenteras på Dunkers.

Avannons
Tor Billgren hade sett Lenke Rothman-retorspektiven Gåvor på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utställningen pågår till den 11 maj.

(Sänt i Kulturnytt i P1, den 20 februari 2008)

Lilibeth Cuenca Rasmussen på Lilith Performance Studio

Halvvägs in i föreställningen fryser jag till is. Den danskfilippinska konstnären Lilibeth Cuenca Rasmussen söker med blicken över publiken för att ta upp någon på scenen – ”A tall Swedish guy”. Jag är 193 cm och ljusblond. Shit, det är just av denna anledning jag alltid försöker hålla mig långt bak i lokaler. ”Tur att jag tog slips”, är min sista irrationella tanke – innan hon drar upp personen bredvid mig. Och när jag känner igen honom som Kristian Pehrsson från showgruppen Cabaret Moulin, förstår jag att han ingår i föreställningen. Skräcken var obefogad.

Mis United består av sex sångnummer som Lilibeth Cuenca Rasmussen framför tillsammans med en kör och två killar som med mikrofoner och dans eggar publiken att sjunga med i refrängerna. Som en slampig drottning skrider hon över scenen i majestätiska kreationer och viskar fram sina texter. Den mässande musiken har lite av Army of Lovers och Massive Attack över sig och skapar en skön, David Lynch-dekadent stämning, och man får känslan av att delta i något illegalt.

Mellan låtarna träder Lilibeth Cuenca Rasmussen ur sin majestätiska roll och visar sig sårbar och osäker, som en bortkommen och ofrivillig toastmaster. Detta ger föreställningen en prototypliknande känsla, men å andra sidan förstärker osäkerheten den varma och inkluderande stämningen. I retorikens värld kallas detta ”humiliatio”, det vill säga ödmjukhet, och är ett mycket effektivt sätt att skapa uppmärksamhet hos en publik. Nu tror jag inte att osäkerheten är inövad och kalkylerad i just det här fallet, men det spelar ingen roll, eftersom det funkar. Stämningen höjs. Och tydligare än vanligt när det gäller performance, upplever jag att det just är publiken och våra reaktioner som är själva föremålet för föreställningen – som är själva verket.

Att gå från att vara betraktare till att vara betraktad handlar det också om i föreställningens höjdpunkt, när ”mannen ur publiken”, Kristian Pehrsson, sjunger sitt bidrag: en U2-doftande rockhymn om längtan efter att bli sedd:

We're the nobodies
and we wanna be the somebodies.

Låten är hämtad ur Lilibeth Cuenca Rasmussens film Holy Wood, som handlar om påskfirande på Filippinerna, där flagellanter offentligt låter sig piskas och korsfästas. Att bryta sig ut ur massan för att bli sedd har alltid sitt pris. Men allra lömskast är det när man inte märker det, utan fortfarande tror sig tillhöra åskådarna.

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 februari 2008)

Destruktiv premiss på Kulturnyheterna

Ett av konstnärsyrkets största problem är dess låga status. Alltför ofta förväntas konstnärligt arbete vara gratis, och konstnärerna får hålla till godo med ynnesten att få presentera sitt arbete i en konsthall eller annan lokal som ser bra ut i stipendieansökningarna.

Detta är en djupt rotad syn som tyvärr finns på alla plan i kulturlivet – hos konstnärerna själva, politikerna, publiken och media. SVT-programmet Kulturnyheternas försök att skandalisera dramatenchefen Staffan Valdemar Holm förra veckan är det senaste exemplet. ”Scoopet” var att han enligt sitt avtal med teatern får arvode när han regisserar föreställningar. ”Dubbla löner”, skränade Kulturnyheterna, eftersom han samtidigt får chefslön.

När de i veckan gjorde ett uppföljande reportage frågade de sig insinuant hur Holm orkar arbeta så förfärligt mycket, och gjorde raljanta anspelningar på myten om den självförbrännande konstnärshjälten. Det är oroande att Kulturnyheterna inte inser att de själva är nere och klafsar i en betydligt sunkigare konstnärsmyt, nämligen just denna om den osjälviske konstnären som skapar med lidande och rödvin som bränsle. Återigen tvingas man slå fast det självklara: det ÄR ett riktigt arbete att vara konstnär – ingen hobby. Och man SKA ta betalt för det arbete man lägger ner. Detta vet nog Kulturnyheterna – när de inte leker kvällstidning.

Grupputställning på Elastic

Grupputställning
Elastic, Bragegatan 15, Malmö
Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis, Magnus Thierfelder
T o m 1.3


Alexander Gutke: Wastebasket

Jag vet inte vilken färg Ola Gustafsson använder till Elastics väggar, men på något sätt känns galleriet bra mycket vitare än de andra utställningsrummen i Malmö, trots att golvet är grått. Förmodligen spelar den väldiga höjden upp till det böljande taket, samt belysningen också roll för den bländande alabasterkänslan därinne.

Och det är just förhållandet till vithet och papper som förenar verken i den nu aktuella grupputställningen – om än ganska löst. Magnus Thierfelders Outlook (2005) består av två ovala hål utskurna i en bit vit kartong. Hålens form skapar associationer till ögonen hos Walt Disney-karaktärer – fast skräckslaget uppspärrade. Det blir inte mindre ruggigt av att skuggornas spel på väggen gör att de tomma hålorna tycks följa en hur man än går.

Skuggor och illusioner är också vad veteranen Alexius Huber (född 1939) arbetar med i sina ”optiska koncept” från mitten av 60-talet. Verken är så utsökt utförda att man skulle vara tvungen att dissekera dem för att reda ut de gåtor de utsätter ögat för.

Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts upp på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid ”unga konstnärer” skapar en vanföreställning om att ”ung” per automatik innebär ”bra” eller ”intressant”. Dels för att påminna om att det egentligen är så mycket nytt under solen i konstvärlden.

Mest aktuellt känns den grekiske konstnären Efithis Patsourakis’ verk Skeleton (2008), som består av ett femtiotal fotokartor av samma typ som man får i automater eller hos passfotografen. Men själva bilderna är urplockade – endast ”skeletten” finns kvar. Ibland syns en rest av den fotograferade i nederkanten; någon hade blårutig skjorta på sig, en annan hade röd slips. Någonstans tycker jag mig ana ett dekolletage.

Verket laddas av att det just är passbilder det är fråga om med allt vad det innebär från långtråkigt köande vid flygplatsernas säkerhetskontroller, till lidande för flyktingar och papperslösa. Om man dessutom backar några steg påminner rutmönstret om den typ av gravnischer som är vanliga i katolska länder (”loculi” på italienska). Bakom varje hål finns en människa – såväl i graven, som på fotokartan. Och en människa är det oavsett om passet är tillverkat av polisen i Ystad, eller en förfalskare i Damaskus.

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 februari 2008)

Teaterrecension: Bortbytingen

Bortbytingen
Av Selma Lagerlöf
Mooms-teatern, 31.1
Med Gunilla Ericsson, Ronnie Larsson, Niclas Lendemar, Klas Malmberg, Lotten Roos
Musik: Anders Frostin, Robert Pettersson, Jan-Erik Sääf
Regi och bearbetning: Kjell Stjernholm


Niclas Lendemar och Gunilla Ericsson. Bild: Lisbeth Westerlund

Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen publicerades i boken Troll och människor 1915. Det är ingalunda någon sagosamling, utan innehåller texter av vitt skilda slag, som prosastycken och föredrag. Även Nobeltalet från 1909 finns med i boken. Detta kan man gott ha i åtanke när man ser Moomsteaterns föreställning. För egentligen kanske det inte ÄR en saga?

Det handlar om hur en trollkäring byter ut sin unge mot en bondfamiljs ”statistiskt normala” pojke, för att använda ett uttryck som ofta förekommer i Mooms-sammanhang. Bonden vill lämna kvar trollungen i skogen, men hans fru vägrar och bestämmer sig för att ta hand om honom.

Bortbytingen får det förstås inte lätt hemma på gården. Pigorna och drängarna spottar efter honom och han får skulden för alla olyckor. Men bondkvinnan skyddar honom från bondens rotting och hon låter honom äta den mat som är naturlig för honom, det vill säga möss, spindlar och ormar. Samtidigt är hon förstås ständigt olycklig eftersom hon saknar sitt eget barn. Men sorgen överskuggar inte hennes fasta princip att ett barns väl och ve är allas ansvar. Ett ansvar man inte kan avsvära sig för att barnet råkar ha svans, en extra kromosom, ofullständiga passhandlingar eller för att det lever i en familj där aga är en naturlig uppfostringsmetod.

Det är med andra ord en klockren historia för Moomsteatern att ta sig an, med sitt ständiga fokus på normalitet, utanförskap och majoritetssamhällets Prokrustesbäddar. Bearbetningen för scenen är mycket lyckad och innehåller många underhållande detaljer, där Klas Malmberg och Lotten Roos står för minst ett dussin med sina biroller. Gunilla Ericsson är som klippt och skuren för rollen som bondhustrun med sitt grovhuggna spelsätt och skapar gripande effekter av kontrasten som uppstår när hon tar fram sina mjukare sidor.

Berättelsen slutar lyckligt. Bondkvinnan får sin belöning för att hon älskat ett annat barn som sitt eget – sonen återvänder och bortbytingen försvinner. Men är detta ett lyckligt slut i dagens kontext? För nu fungerar ju trollungen mest som ett instrument för den statistiskt normala familjen att upptäcka sina fördomar och brister genom – ett osjälviskt verktyg med funktionen att göra det perfekta perfektare. Efteråt återställs ordningen. Människorna har fått känna sig goda och bortbytningen tvingas återvända till trollkäringen som valde bort honom för ett vackrare barn – ungefär som när flyktingfamiljen blir utvisad efter att ha givit invånarna i byn där de hållit sig gömda tillfälle att sola sig framför Rapportkameror med skyltar och namninsamlingar. Det finns en tragik här som jag inte tror blir helt tydlig för den yngre publiken.

(Publicerad i Sydsvenskan den 2 februari 2008.)

Breitholtz Björk och Ericsen på Skånes Konstförening

Måleri av Jessica Breitholtz Björks till vänster, stillbild ur film av Jon Eriksen till höger.

Den första duken i Jessica Breitholtz Björks utställning på Skånes Konstförening (t o m 16.2) är helt vit; det färgstarka mönstret har flytt från sin plats och klämt in sig i ett hörn i taket som ett skräckslaget djur – det vill under inga som helst omständigheter vara med i bild. I den andra tycks det suddiga och fragila måleriet (som är besläktat Astrid Svangrens) äga rum långt inne i duken. Och den tredje blöder. Färgerna rinner nerför duken och ut på golvet, och blandar sig till en rödbrun sörja som på sina ställen påminner just om koagulerat blod. Med tre enkla grepp demonstrerar Jessica Breitholtz Björk några av måleriets gränser och hur de kan överskridas utan att det blir torrt och akademiskt.

Samtidigt visar Jon Eriksen videoverket Sustain (Never Fade) – ett sjusekundersklipp av en bilexplosion som loopas i slowmotion. Titeln och utställningstexten antyder att han har velat skapa en känsla av utdragenhet, men jag tycker mig snarare se något organiskt, där det expanderande rökmolnet blir en pumpande hjärtmuskel med kammare och förmak, och de glödande eldflagorna som långsamt faller mot marken pulserande blodkärl. Motivet ändrar skepnad – fast det äger inte rum på filmduken, utan i betraktarens hjärna.

Niki Cervin på Estetica

Just nu slår Niki Cervin igenom med buller och bång på Galleri Estetica (t o m 30.1). Utställningen domineras av teckningar, men får lite färg och värme av några stora målningar som ekar en smula av Rolf Hanssons fläckiga måleri.

I teckningarna imponeras jag främst av vitheten. Hon vet exakt när det är dags att lägga ifrån sig pennan, och räds inte arkets tomhet. Ibland består de bara av några få streck, som – om man vill – kan representera ensliga popplar i ett översnöat vinterlandskap när det är så där kallt att snoret fryser till is när man andas in. Men de kan också tolkas abstrakt, och oavsett hur man väljer att se dem genomsyras de av samma fina känsla för balans och komposition.

Några verk är mer collageartade, med inslag av text och foto. Det är egentligen bara det fåtal teckningar där hon kombinerat den skissartade stilen med ett mer avbildande bildspråk som är mindre lyckade. Men att en utställning av en debutant spretar något ser jag snarare som ett sundhetstecken och ett löfte om en mycket spännande framtid.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 januari 2008)

Två utställningar med Helene Edgren i Malmö

Helene Edgren: av djävla ägg blir djävla ungar
Galleri Ping Pong, Rådmansgatan XX, Malmö
Till den 2 februari 2008

Helende Edgren
Biograf Spegeln, Stortorget, Malmö
Till den 14 februari 2008

Några medeltida träsnitt som skildrar kvinnor i samröre med Djävulen står i centrum på Helene Edgrens utställning på Galleri Ping Pong. En blir bortrövad, en annan knäböjer framför Den Ondes ändalykt, och i originalen utstrålar de stackars kvinnorna skräck och skam. ”Så kan det gå!”, var sensmoralen när det begav sig.

Men Helene Edgren har tipexat över de ångestfyllda ansiktsuttrycken och istället målat dit självsäkra ögon och njutande leenden. Från att ha varit offer, har kvinnorna blivit självständiga individer som handlar av fri vilja, äventyrslusta och njutning. Det är inte mycket som krävs för att vända underläge till överläge.
– Ja! Jag är häxa. Än sen? Are you talkin’ to me...?

Det handlar om den självklara rätten att få definiera sig själv och ignorera moraliskt, religiöst och politiskt förmynderi. Men också om det mänskliga behovet att tillerkännas ansvar för sina handlingar.

Samtidigt visas en annan Helene Edgren-utställning på biograf Spegeln. Huvudverket är filmen The Ballet Dancer, där hon i en tagning på 16 minuter filmat en dansare som utför piruetter tills han är helt slut. Det påminner en smula om Gillian Wearings 60 minutes of Silence som hon vann Turnerpriset med 1997. Wearing filmade en grupp statister utklädda till poliser under en timme, prydligt uppställda som på ett skolfoto. Bara efter någon minut börjar de klia sig, torka svetten och skruva på sig av tristess.

I Edgrens film är det den fysiska ansträngningen som är det plågsamma, och ljudet av hälens ständiga nedslag i golvet. Men också dansarens utlämnande situation. Trots att han är utmattad och har mjölksyra i benen, tvingar han sig att göra piruett efter piruett utan den graciösa mask av självkontroll som dansare annars kan gömma sig bakom. Rörelserna blir klumpiga och osköna, och han blottar sidor av sig själv som aldrig skulle tillåtas komma fram under en föreställning.

Verken på de båda gallerierna representerar helt olika sidor av Helene Edgrens ovanligt breda konstnärskap. De förenas vare sig av tematik, medium eller problemställningar – snarare av den eleganta enkelheten som de är utförda med.

Konstikoner i nytt ljus

Joanna Thede: Light Installations
Cirkulationscentralen, Nobelvägen 125 , Malmö.
T o m 27.1.

Ulf Hedetoft: Unwrapped Boxes & Backgrounds
Ateljén på Citadellsvägen, Malmö



Att en konstnär vänder och vrider på modernismen och 1900-talets ikoner är varken originellt eller ovanligt – men oftast intressant, eftersom de flesta (även de som är helt ointresserade av konst) har någon typ av förhållande till dessa verk; Duchamps pissoar, Picassos kubism, Mondrians rutor o.s.v. – var och en med sina associationer.

Just nu ägnar sig två konstnärer åt detta på varsitt håll i Malmö. På Cirkulationscentralen visar Joanna Thede Light Installations (t.o.m. 27.1) som bland annat består av ett verk där hon har stoppat lysrör i en rustik, trearmad ljusstake. Hon utgår här från Dan Flavins klassiska lysrörsinstallation Monument för V. Tatlin – som i sin tur utgår från den sovjetiske konstnären Vladimir Tatlins storslagna förslag till högkvarter för Komintern, även kallat Tatlins torn. I en konsthistoriskt humoristisk manöver korsar Joanna Thede Flavins minimalistiska tolkning av Tatlins futuristiska torn med bondsk allmoge, och skapar samtidigt något av en pedagogisk provkarta över två av 1900-talets centrala konstriktningar. Tre om man räknar med det postmodernistiska tilltaget att blanda högt och lågt.

Den andre konstnären är Ulf Hedetoft, som i sin ateljé på Citadellsvägen har ägnat sig åt Andy Warhols Brilloboxar sedan i somras. Det är ett trestegsprojekt, där han i första delen undersökte om boxarna är så pass inetsade i publikens medvetande att det räcker med att presentera deras dimensioner för att polletten ska ramla ner – och det gör det förstås.
I andra delen (som pågår just nu) visar han hundratals foton där mer eller mindre kända människor poserar med boxarna – som för att försöka vänja oss av med att associera dem till Warhol. Kan konsten laddas om med nytt innehåll? Kan den rentav laddas av? Kommer boxarna någonsin att ”bara” vara behållare för stålull igen?

Var projektet hamnar till slut är svårt att säga just nu, men hittills har Ulf Hedetoft ställt relevanta och spännande frågor kring uppfattningen av konstverk som nått ikonstatus. Tredje delen laseras i slutet av februari.



(Publicerad i Sydsvenskan den 22 januari 2008)

Tamar Guimaraes och José Luis Martinat på Konsthögskolans galleri

Tamar Guimaraes’ examensutställning på konsthögskolans galleri (t.o.m. 25.1) består av ett bildspel om Brasiliens mest kända medium – Francisco Candido Xavier (1910 - 2002), som nådde sin största berömmelse under militärdiktaturen 1964-85 och skrev över 400 böcker, dikterade av andar. Ganska snart blir det dock uppenbart att det inte är Xavier och spiritismen som är det viktiga i bildspelet – utan sättet på vilket historien berättas. Speakerrösten är helt nollställd och saknar massmedias sedvanliga vinklingar och patos. Som åhörare hamnar man således i ett Aspergerliknande tillstånd, där det är svårt att uppfatta att Xavier egentligen var en osympatisk figur som bland annat förmedlade andeutsagor om att urbefolkningen var lägre stående. Det är en raffinerad berättareffekt.

Den andre examensutställaren är Jose Luis Martinat som visar objekt och filmer. Jag gillar särskilt den inverterade modellen av ett podium byggt för George Bush – upphöjningarna blir till nedsänkningar och förvandlar scenen till en amfiteater eller gladiatorarena.

I ett av filmverken flyger en röd kvadrat över bilden i oändliga variationer, ljudsatt på ett sätt som för tankarna till vinjetterna i början av långfilmer, där filmbolagens logotyper presenteras i storslaget majestät. Fast i Martinats verk blir det inget. Vinjett efter vinjett påbörjas, men tycks liksom förkastas av en osynlig hand.

Kontrast på Dunkers i Helsingborg

Jag håller instinktivt andan när jag sticker in huvudet genom dörren till det idylliska utedasset, sniffar försiktigt till och upptäcker till min lättnad att Caroline Mårtensson givit visst avkall på autenticiteten. Men golvet är, precis som man kan vänta sig, fullt av porrtidningar.

Installationen ingår i utställningen Kontrast på Dunkers Kulturhus i Helsingborg (t o m 6.1), där nio konstnärer med lokal anknytning visas i mycket generösa presentationer. Urvalet är brett: unga, knappt färdigutbildade konstnärer samsas med veteraner och konsthantverkare.

Och det mesta är riktigt bra. Bisse Thofelts förryckta skulpturmaskiner, Marja Sikströms grovhuggna och mytiska träskulpturer, Gerry Johanssons fotografiska ensamvandringar genom Kvidinge, Hans Egede Scherers skumgummiteckningar, och så vidare.

Mest fascinerande är Tomas Gilljams film, där en flygplansmodell gör sig redo för start i ett landskap som han byggt upp i sin lägenhet. Detaljerna är helt formidabla – hur lyckas han till exempel simulera luftdallret från de varma motorerna? Och när modellen rullar förbi lägenhetsfönstret är det som att träden på utsidan inte ruskas om av vinden, utan av draget från planet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 december 2007)

Eva Källman på Estetica

I en del målningar skulpterar Eva Källman fram sina motiv med palettkniven (Galleri Estetica i Malmö, t o m 19.12). Färgen ligger i tjocka lager, ibland blanka, ibland torra och gryniga, men alltid i utsökta kombinationer. Hennes behärskning av färgerna är total och hon tycks kunna göra vad som helst med dem utan att det känns krystat.

Som alltid i Källmans måleri står flickan i centrum. En enkel gestalt med klänning, ibland ansiktslös, ibland med enkelt skissade drag och ofta omgiven av symboler som fågeln, fönstret och den vuxna kvinnan. Hon håller om flickan, som för att presentera eller framhålla henne inför ett sällskap – eller kanske för att beskydda henne? Det kan vara en moder, någon annan kvinnlig släkting eller en älskad skolfröken.

Det finns mycket värme och trygghet i de enskilda bilderna, men sammantaget blir känslan en annan. Den ideliga repetitionen av motivet skapar snarare oro och frågor. För inte upprepar man väl ljusa minnen på det här sättet? Känslan blir snarare att måleriet beskriver en brist, en sorg, en frånvaro – något förlorat eller aldrig upplevt. Och då blir frågan om vilka flickan och den vuxna kvinnan i bilderna egentligen är nästan skamlöst privat och gripande.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 december.)