Ellipsis på Lunds Konsthall

Tre konstnärer förenas i Lund och konsthallen är vackrare än någonsin. De svartvita filmerna och fotografierna i kombination med den dunkla belysningen gör att hela lokalen badar i grått. Bara brandsläckaren vid entrén bryter av.

De tre konstnärerna överlappar och går in i varandra på ett häpnadsväckande sätt. De använder sig alla av sina egna kroppar i verken, ofta nakna i kala rum, med speglar och fönster som viktig scenografi. Stämningen är avvaktande, som om något ska hända men aldrig bryter ut. Utställningstiteln Ellipsis anknyter till denna känsla, men det är inte ordets geometriska betydelse som avses, utan den retoriska och grammatiska. Här betecknar ellips något som utesluts eller hoppas över av till exempel estetiska eller dramaturgiska skäl. Att avsluta en mening med tre punkter är också exempel på ellips. Ett kvardröjande, en oavslutad tanke.


Lili Dujourie: Stillbild ur “Passion de l´été pour l´hiver”, 1981


Chantal Akerman: Stillbild ur “Mirror”, 1971-2007


Francesca Woodman: “Space2″, Providence, Rhode Island, 1975-1976

Den belgiska konstnären Lili Dujouries (född 1941) filmer presenteras i ett dussin tv-monitorer som står i en rad på golvet i entréhallen. De är skapade mellan 1972 och 1978 och skildrar henne själv, liggande, stående eller sittande. Det enda som händer är att hon då och då byter ställning. Hon vänder och vrider på sig på ett sätt som för tankarna till bakfylleångestens febriga rastlöshet – när man vet att det verkligen är dags att stiga upp, men att det är omöjligt, för att man kommer att spy bara man tänker tanken tillräckligt länge. I en av filmerna poserar hon framför en spegel, i en annan står hon i ateljéns burspråk och blickar ut över havet. Utsikten över det stormande vattnet förekommer även i diabildsinstallationen Oostende (1974).

Spegeln återkommer i filmen Mirror från 1971 av Chantal Akerman (född 1950), också hon från Belgien. Hon står naken framför sin spegelbild och kommenterar olika detaljer på sin kropp. Näsan, hakan, höfterna – allt är fel, för stort eller för smått.

Av Akerman presenteras även filminstallation Je, tu, et, elle (ursprungligen gjord som långfilm 1974), som består av tre simultana projektioner där hon spelar olika roller i varje. I den första är hon ensam i ett kalt rum med en madrass och stämningen påminner mycket om väntandet och tristessen i Lili Dujouries filmer. I den mittersta är hon följeslagare till en lastbilschaufför och i den tredje är hon part i en lesbisk sexakt.

Här försöker utställningstexten inbilla betraktaren att något oerhört motsägelsefullt äger rum:

Kunde dessa tre rollfigurer rymmas i ett samlat subjekt? Visar framställningen ett mångfaldigt jag, ett jag utan centrum eller ett främmande jag på väg att fragmenteras?

Det är ungefär som att fråga sig om en och samma person kan gilla svartvinbärssorbet, ostbricka OCH panna cotta – trots ”de till synes oförenliga dragen” hos de tre desserterna. I stället för att fästa sig vid denna låtsasproblematik kan man till exempel lägga märke till hur ljudet från de tre filmerna går in i varandra och samverkar.

Det täta nät av teori som hänger över utställningen tar annars fasta på att konstnärerna, i sitt sätt att använda sig av sina egna kroppar i konsten, förekom såväl feministisk som postmodern konstteori med ett tiotal år. Detta är värt att notera, men annars är texterna i den grå katalogen mest intressanta om man på allvar behöver en konstvetenskaplig modell för att få ”paradoxen” med en kvinna som avbildar en kvinna att gå ihop.

Utställningens centrum är den tredje konstnären, amerikanskan Francesca Woodman (1958–1981). Bilderna föreställer henne själv i vad som liknar en rivningskåk. Ofta är de tagna med lång slutartid så att hon framträder ”likt en rök, en förbiilande vind”, som poeten Marie Lundquist skriver i sin pinfärska fotoessäsamling Drömmen om verkligheten.


Francesca Woodman: ur serien “Angel”, Rom, 1977.


Francesca Woodman: “Self-portrait at 13″, Boulder, Colorado, 1972-1975


Francesca Woodman: “A Woman; A Mirror; A Woman is a Mirror for a Man”, Providence, Rhode Island, 1975-1978

Samtidigt som bilderna är utsökta och rörande vackra, finns där också en klaustrofobisk känsla. Världen utanför finns ständigt med i form av fönster eller dagsljus mot en vägg – men den är helt otillgänglig för Woodman. Hon verkar inlåst eller mentalt oförmögen att ta sig ut. Denna känsla förstärks av att hon ibland dessutom poserar i akvarium eller vitrinskåp. Och av speglarna – dessa ständiga speglar…

Spegeln blir en symbol för det destruktiva ältandet och fönstret för utvägen och längtan. Det är som att laddningen som Akerman och Dujourie byggt upp kring dessa symboler genom sina självkritiska blickar och sitt trånande mot havet utanför, just syftar till att leda fram konsthallsbesökaren till Francesca Woodman. För henne blev nämligen fönstret slutligen också en bokstavlig utväg, när hon begick självmord den 19 januari 1981, 22 år gammal.

(Publicerad i Sydsvenskan och The Jet Set Junta den 15 februari 2008)

Lenke Rothman på Dunkers Kulturhus

Lenke Rothman: Gåvor
Dunkers Kulturhus, Helsingborg
Till den 11 maj 2008



R a d i o m a n u s

Påannons
Nu ska vi till Helsingborg där Dunkers Kulturhus visar en stor Lenke Rothman-retrospektiv. Hon föddes i Budapest 1929 och kom till Sverige som 16-åring efter att ha befriats från Bergen-Belsen. Utställningen har fått titeln Gåvor och omfattar 60 års konstnärlig verksamhet. Tor Billgren har sett den.

Recension
Lenke Rothmans mest kända verk är nog Spår från 1995. Det står annars på hedersplats i trappan upp till skulpturhallen i Göteborgs Konstmuseum och är en avgjutning av en bit järnvägsräls, svart och sotig, på vilken det ligger en färgglad boll. Men det är samtidigt också hennes mest udda verk – på två sätt. Först för att det är så beständigt: gjutet i brons – annars har Lenke Rothman mest jobbat med ömtåliga material, som tunt papper, gammalt tyg och spröda loppmarknadsfynd. Men också udda för att det är så direkt: Auschwitzräls, barnboll – man förstår verkets hela vidd och djup på ett ögonblick. Så tydliga brukar inte hennes verk vara. Utan det handlar istället oftast om antydningar och stämningar. Dunkla och obehagliga associationer som uppstår när olika föremål kombineras. Fram till början av 70-talet uttryckte hon detta främst genom måleri, och därefter i form av collage och blandteknikskulpturer. En gammal sprucken fiol från Budapest, plus en blek docka, plus en tång, plus en porslinskontakt från ett elskåp. Här finns gott om utrymme för sadistiska tortyrassociationer – fast inget exakt, uttalat.

Utställningen är organiserad i strikt kronologisk ordning och börjar på allvar i det tidiga 60-talets mörka måleri som behandlar minnena från Bergen-Belsen och Auschwitz, där hon förlorade sina föräldrar och merparten av syskonen. Med åren utvecklas konsten till att kretsa mer allmänt kring förlust och minne, och man kan säga att konstnärskapet är en redovisning av hennes metod att hantera detta – en metod som går ut på att ta till vara på laddningen som föremål får genom att ha förknippats med, eller ägts av en viss person. Och trots att symbolerna och föremålen i Lenke Rothmans fall har med hennes privata minnen och associationer att göra, blir inte konsten smal eller störigt självrefererande. Man kan snarare se den som en uppmaning att ta vara på tiden som finns. Innan man vet ordet av är en trasig byxknapp det enda man har kvar från en älskad familjemedlem eller vän.

Här finns ett starkt släktskap till Jan Håfströms underbara 80-talskonst, som också är centrerad just kring laddningen hos det slitna, patinerade och skitiga. Men när jag söker efter Lenke Rothmans namn bland mina Håfströmböcker, hittar jag ingenting, trots att hon borde finnas med som en självklar referens. En mycket tydlig indikation på att på det är hög tid för en så omfattande retrospektiv som nu presenteras på Dunkers.

Avannons
Tor Billgren hade sett Lenke Rothman-retorspektiven Gåvor på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utställningen pågår till den 11 maj.

(Sänt i Kulturnytt i P1, den 20 februari 2008)

Lilibeth Cuenca Rasmussen på Lilith Performance Studio

Halvvägs in i föreställningen fryser jag till is. Den danskfilippinska konstnären Lilibeth Cuenca Rasmussen söker med blicken över publiken för att ta upp någon på scenen – ”A tall Swedish guy”. Jag är 193 cm och ljusblond. Shit, det är just av denna anledning jag alltid försöker hålla mig långt bak i lokaler. ”Tur att jag tog slips”, är min sista irrationella tanke – innan hon drar upp personen bredvid mig. Och när jag känner igen honom som Kristian Pehrsson från showgruppen Cabaret Moulin, förstår jag att han ingår i föreställningen. Skräcken var obefogad.

Mis United består av sex sångnummer som Lilibeth Cuenca Rasmussen framför tillsammans med en kör och två killar som med mikrofoner och dans eggar publiken att sjunga med i refrängerna. Som en slampig drottning skrider hon över scenen i majestätiska kreationer och viskar fram sina texter. Den mässande musiken har lite av Army of Lovers och Massive Attack över sig och skapar en skön, David Lynch-dekadent stämning, och man får känslan av att delta i något illegalt.

Mellan låtarna träder Lilibeth Cuenca Rasmussen ur sin majestätiska roll och visar sig sårbar och osäker, som en bortkommen och ofrivillig toastmaster. Detta ger föreställningen en prototypliknande känsla, men å andra sidan förstärker osäkerheten den varma och inkluderande stämningen. I retorikens värld kallas detta ”humiliatio”, det vill säga ödmjukhet, och är ett mycket effektivt sätt att skapa uppmärksamhet hos en publik. Nu tror jag inte att osäkerheten är inövad och kalkylerad i just det här fallet, men det spelar ingen roll, eftersom det funkar. Stämningen höjs. Och tydligare än vanligt när det gäller performance, upplever jag att det just är publiken och våra reaktioner som är själva föremålet för föreställningen – som är själva verket.

Att gå från att vara betraktare till att vara betraktad handlar det också om i föreställningens höjdpunkt, när ”mannen ur publiken”, Kristian Pehrsson, sjunger sitt bidrag: en U2-doftande rockhymn om längtan efter att bli sedd:

We're the nobodies
and we wanna be the somebodies.

Låten är hämtad ur Lilibeth Cuenca Rasmussens film Holy Wood, som handlar om påskfirande på Filippinerna, där flagellanter offentligt låter sig piskas och korsfästas. Att bryta sig ut ur massan för att bli sedd har alltid sitt pris. Men allra lömskast är det när man inte märker det, utan fortfarande tror sig tillhöra åskådarna.

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 februari 2008)

Destruktiv premiss på Kulturnyheterna

Ett av konstnärsyrkets största problem är dess låga status. Alltför ofta förväntas konstnärligt arbete vara gratis, och konstnärerna får hålla till godo med ynnesten att få presentera sitt arbete i en konsthall eller annan lokal som ser bra ut i stipendieansökningarna.

Detta är en djupt rotad syn som tyvärr finns på alla plan i kulturlivet – hos konstnärerna själva, politikerna, publiken och media. SVT-programmet Kulturnyheternas försök att skandalisera dramatenchefen Staffan Valdemar Holm förra veckan är det senaste exemplet. ”Scoopet” var att han enligt sitt avtal med teatern får arvode när han regisserar föreställningar. ”Dubbla löner”, skränade Kulturnyheterna, eftersom han samtidigt får chefslön.

När de i veckan gjorde ett uppföljande reportage frågade de sig insinuant hur Holm orkar arbeta så förfärligt mycket, och gjorde raljanta anspelningar på myten om den självförbrännande konstnärshjälten. Det är oroande att Kulturnyheterna inte inser att de själva är nere och klafsar i en betydligt sunkigare konstnärsmyt, nämligen just denna om den osjälviske konstnären som skapar med lidande och rödvin som bränsle. Återigen tvingas man slå fast det självklara: det ÄR ett riktigt arbete att vara konstnär – ingen hobby. Och man SKA ta betalt för det arbete man lägger ner. Detta vet nog Kulturnyheterna – när de inte leker kvällstidning.

Grupputställning på Elastic

Grupputställning
Elastic, Bragegatan 15, Malmö
Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis, Magnus Thierfelder
T o m 1.3


Alexander Gutke: Wastebasket

Jag vet inte vilken färg Ola Gustafsson använder till Elastics väggar, men på något sätt känns galleriet bra mycket vitare än de andra utställningsrummen i Malmö, trots att golvet är grått. Förmodligen spelar den väldiga höjden upp till det böljande taket, samt belysningen också roll för den bländande alabasterkänslan därinne.

Och det är just förhållandet till vithet och papper som förenar verken i den nu aktuella grupputställningen – om än ganska löst. Magnus Thierfelders Outlook (2005) består av två ovala hål utskurna i en bit vit kartong. Hålens form skapar associationer till ögonen hos Walt Disney-karaktärer – fast skräckslaget uppspärrade. Det blir inte mindre ruggigt av att skuggornas spel på väggen gör att de tomma hålorna tycks följa en hur man än går.

Skuggor och illusioner är också vad veteranen Alexius Huber (född 1939) arbetar med i sina ”optiska koncept” från mitten av 60-talet. Verken är så utsökt utförda att man skulle vara tvungen att dissekera dem för att reda ut de gåtor de utsätter ögat för.

Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts upp på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid ”unga konstnärer” skapar en vanföreställning om att ”ung” per automatik innebär ”bra” eller ”intressant”. Dels för att påminna om att det egentligen är så mycket nytt under solen i konstvärlden.

Mest aktuellt känns den grekiske konstnären Efithis Patsourakis’ verk Skeleton (2008), som består av ett femtiotal fotokartor av samma typ som man får i automater eller hos passfotografen. Men själva bilderna är urplockade – endast ”skeletten” finns kvar. Ibland syns en rest av den fotograferade i nederkanten; någon hade blårutig skjorta på sig, en annan hade röd slips. Någonstans tycker jag mig ana ett dekolletage.

Verket laddas av att det just är passbilder det är fråga om med allt vad det innebär från långtråkigt köande vid flygplatsernas säkerhetskontroller, till lidande för flyktingar och papperslösa. Om man dessutom backar några steg påminner rutmönstret om den typ av gravnischer som är vanliga i katolska länder (”loculi” på italienska). Bakom varje hål finns en människa – såväl i graven, som på fotokartan. Och en människa är det oavsett om passet är tillverkat av polisen i Ystad, eller en förfalskare i Damaskus.

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 februari 2008)

Teaterrecension: Bortbytingen

Bortbytingen
Av Selma Lagerlöf
Mooms-teatern, 31.1
Med Gunilla Ericsson, Ronnie Larsson, Niclas Lendemar, Klas Malmberg, Lotten Roos
Musik: Anders Frostin, Robert Pettersson, Jan-Erik Sääf
Regi och bearbetning: Kjell Stjernholm


Niclas Lendemar och Gunilla Ericsson. Bild: Lisbeth Westerlund

Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen publicerades i boken Troll och människor 1915. Det är ingalunda någon sagosamling, utan innehåller texter av vitt skilda slag, som prosastycken och föredrag. Även Nobeltalet från 1909 finns med i boken. Detta kan man gott ha i åtanke när man ser Moomsteaterns föreställning. För egentligen kanske det inte ÄR en saga?

Det handlar om hur en trollkäring byter ut sin unge mot en bondfamiljs ”statistiskt normala” pojke, för att använda ett uttryck som ofta förekommer i Mooms-sammanhang. Bonden vill lämna kvar trollungen i skogen, men hans fru vägrar och bestämmer sig för att ta hand om honom.

Bortbytingen får det förstås inte lätt hemma på gården. Pigorna och drängarna spottar efter honom och han får skulden för alla olyckor. Men bondkvinnan skyddar honom från bondens rotting och hon låter honom äta den mat som är naturlig för honom, det vill säga möss, spindlar och ormar. Samtidigt är hon förstås ständigt olycklig eftersom hon saknar sitt eget barn. Men sorgen överskuggar inte hennes fasta princip att ett barns väl och ve är allas ansvar. Ett ansvar man inte kan avsvära sig för att barnet råkar ha svans, en extra kromosom, ofullständiga passhandlingar eller för att det lever i en familj där aga är en naturlig uppfostringsmetod.

Det är med andra ord en klockren historia för Moomsteatern att ta sig an, med sitt ständiga fokus på normalitet, utanförskap och majoritetssamhällets Prokrustesbäddar. Bearbetningen för scenen är mycket lyckad och innehåller många underhållande detaljer, där Klas Malmberg och Lotten Roos står för minst ett dussin med sina biroller. Gunilla Ericsson är som klippt och skuren för rollen som bondhustrun med sitt grovhuggna spelsätt och skapar gripande effekter av kontrasten som uppstår när hon tar fram sina mjukare sidor.

Berättelsen slutar lyckligt. Bondkvinnan får sin belöning för att hon älskat ett annat barn som sitt eget – sonen återvänder och bortbytingen försvinner. Men är detta ett lyckligt slut i dagens kontext? För nu fungerar ju trollungen mest som ett instrument för den statistiskt normala familjen att upptäcka sina fördomar och brister genom – ett osjälviskt verktyg med funktionen att göra det perfekta perfektare. Efteråt återställs ordningen. Människorna har fått känna sig goda och bortbytningen tvingas återvända till trollkäringen som valde bort honom för ett vackrare barn – ungefär som när flyktingfamiljen blir utvisad efter att ha givit invånarna i byn där de hållit sig gömda tillfälle att sola sig framför Rapportkameror med skyltar och namninsamlingar. Det finns en tragik här som jag inte tror blir helt tydlig för den yngre publiken.

(Publicerad i Sydsvenskan den 2 februari 2008.)

Breitholtz Björk och Ericsen på Skånes Konstförening

Måleri av Jessica Breitholtz Björks till vänster, stillbild ur film av Jon Eriksen till höger.

Den första duken i Jessica Breitholtz Björks utställning på Skånes Konstförening (t o m 16.2) är helt vit; det färgstarka mönstret har flytt från sin plats och klämt in sig i ett hörn i taket som ett skräckslaget djur – det vill under inga som helst omständigheter vara med i bild. I den andra tycks det suddiga och fragila måleriet (som är besläktat Astrid Svangrens) äga rum långt inne i duken. Och den tredje blöder. Färgerna rinner nerför duken och ut på golvet, och blandar sig till en rödbrun sörja som på sina ställen påminner just om koagulerat blod. Med tre enkla grepp demonstrerar Jessica Breitholtz Björk några av måleriets gränser och hur de kan överskridas utan att det blir torrt och akademiskt.

Samtidigt visar Jon Eriksen videoverket Sustain (Never Fade) – ett sjusekundersklipp av en bilexplosion som loopas i slowmotion. Titeln och utställningstexten antyder att han har velat skapa en känsla av utdragenhet, men jag tycker mig snarare se något organiskt, där det expanderande rökmolnet blir en pumpande hjärtmuskel med kammare och förmak, och de glödande eldflagorna som långsamt faller mot marken pulserande blodkärl. Motivet ändrar skepnad – fast det äger inte rum på filmduken, utan i betraktarens hjärna.

Niki Cervin på Estetica

Just nu slår Niki Cervin igenom med buller och bång på Galleri Estetica (t o m 30.1). Utställningen domineras av teckningar, men får lite färg och värme av några stora målningar som ekar en smula av Rolf Hanssons fläckiga måleri.

I teckningarna imponeras jag främst av vitheten. Hon vet exakt när det är dags att lägga ifrån sig pennan, och räds inte arkets tomhet. Ibland består de bara av några få streck, som – om man vill – kan representera ensliga popplar i ett översnöat vinterlandskap när det är så där kallt att snoret fryser till is när man andas in. Men de kan också tolkas abstrakt, och oavsett hur man väljer att se dem genomsyras de av samma fina känsla för balans och komposition.

Några verk är mer collageartade, med inslag av text och foto. Det är egentligen bara det fåtal teckningar där hon kombinerat den skissartade stilen med ett mer avbildande bildspråk som är mindre lyckade. Men att en utställning av en debutant spretar något ser jag snarare som ett sundhetstecken och ett löfte om en mycket spännande framtid.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 januari 2008)

Två utställningar med Helene Edgren i Malmö

Helene Edgren: av djävla ägg blir djävla ungar
Galleri Ping Pong, Rådmansgatan XX, Malmö
Till den 2 februari 2008

Helende Edgren
Biograf Spegeln, Stortorget, Malmö
Till den 14 februari 2008

Några medeltida träsnitt som skildrar kvinnor i samröre med Djävulen står i centrum på Helene Edgrens utställning på Galleri Ping Pong. En blir bortrövad, en annan knäböjer framför Den Ondes ändalykt, och i originalen utstrålar de stackars kvinnorna skräck och skam. ”Så kan det gå!”, var sensmoralen när det begav sig.

Men Helene Edgren har tipexat över de ångestfyllda ansiktsuttrycken och istället målat dit självsäkra ögon och njutande leenden. Från att ha varit offer, har kvinnorna blivit självständiga individer som handlar av fri vilja, äventyrslusta och njutning. Det är inte mycket som krävs för att vända underläge till överläge.
– Ja! Jag är häxa. Än sen? Are you talkin’ to me...?

Det handlar om den självklara rätten att få definiera sig själv och ignorera moraliskt, religiöst och politiskt förmynderi. Men också om det mänskliga behovet att tillerkännas ansvar för sina handlingar.

Samtidigt visas en annan Helene Edgren-utställning på biograf Spegeln. Huvudverket är filmen The Ballet Dancer, där hon i en tagning på 16 minuter filmat en dansare som utför piruetter tills han är helt slut. Det påminner en smula om Gillian Wearings 60 minutes of Silence som hon vann Turnerpriset med 1997. Wearing filmade en grupp statister utklädda till poliser under en timme, prydligt uppställda som på ett skolfoto. Bara efter någon minut börjar de klia sig, torka svetten och skruva på sig av tristess.

I Edgrens film är det den fysiska ansträngningen som är det plågsamma, och ljudet av hälens ständiga nedslag i golvet. Men också dansarens utlämnande situation. Trots att han är utmattad och har mjölksyra i benen, tvingar han sig att göra piruett efter piruett utan den graciösa mask av självkontroll som dansare annars kan gömma sig bakom. Rörelserna blir klumpiga och osköna, och han blottar sidor av sig själv som aldrig skulle tillåtas komma fram under en föreställning.

Verken på de båda gallerierna representerar helt olika sidor av Helene Edgrens ovanligt breda konstnärskap. De förenas vare sig av tematik, medium eller problemställningar – snarare av den eleganta enkelheten som de är utförda med.

Konstikoner i nytt ljus

Joanna Thede: Light Installations
Cirkulationscentralen, Nobelvägen 125 , Malmö.
T o m 27.1.

Ulf Hedetoft: Unwrapped Boxes & Backgrounds
Ateljén på Citadellsvägen, Malmö



Att en konstnär vänder och vrider på modernismen och 1900-talets ikoner är varken originellt eller ovanligt – men oftast intressant, eftersom de flesta (även de som är helt ointresserade av konst) har någon typ av förhållande till dessa verk; Duchamps pissoar, Picassos kubism, Mondrians rutor o.s.v. – var och en med sina associationer.

Just nu ägnar sig två konstnärer åt detta på varsitt håll i Malmö. På Cirkulationscentralen visar Joanna Thede Light Installations (t.o.m. 27.1) som bland annat består av ett verk där hon har stoppat lysrör i en rustik, trearmad ljusstake. Hon utgår här från Dan Flavins klassiska lysrörsinstallation Monument för V. Tatlin – som i sin tur utgår från den sovjetiske konstnären Vladimir Tatlins storslagna förslag till högkvarter för Komintern, även kallat Tatlins torn. I en konsthistoriskt humoristisk manöver korsar Joanna Thede Flavins minimalistiska tolkning av Tatlins futuristiska torn med bondsk allmoge, och skapar samtidigt något av en pedagogisk provkarta över två av 1900-talets centrala konstriktningar. Tre om man räknar med det postmodernistiska tilltaget att blanda högt och lågt.

Den andre konstnären är Ulf Hedetoft, som i sin ateljé på Citadellsvägen har ägnat sig åt Andy Warhols Brilloboxar sedan i somras. Det är ett trestegsprojekt, där han i första delen undersökte om boxarna är så pass inetsade i publikens medvetande att det räcker med att presentera deras dimensioner för att polletten ska ramla ner – och det gör det förstås.
I andra delen (som pågår just nu) visar han hundratals foton där mer eller mindre kända människor poserar med boxarna – som för att försöka vänja oss av med att associera dem till Warhol. Kan konsten laddas om med nytt innehåll? Kan den rentav laddas av? Kommer boxarna någonsin att ”bara” vara behållare för stålull igen?

Var projektet hamnar till slut är svårt att säga just nu, men hittills har Ulf Hedetoft ställt relevanta och spännande frågor kring uppfattningen av konstverk som nått ikonstatus. Tredje delen laseras i slutet av februari.



(Publicerad i Sydsvenskan den 22 januari 2008)

Tamar Guimaraes och José Luis Martinat på Konsthögskolans galleri

Tamar Guimaraes’ examensutställning på konsthögskolans galleri (t.o.m. 25.1) består av ett bildspel om Brasiliens mest kända medium – Francisco Candido Xavier (1910 - 2002), som nådde sin största berömmelse under militärdiktaturen 1964-85 och skrev över 400 böcker, dikterade av andar. Ganska snart blir det dock uppenbart att det inte är Xavier och spiritismen som är det viktiga i bildspelet – utan sättet på vilket historien berättas. Speakerrösten är helt nollställd och saknar massmedias sedvanliga vinklingar och patos. Som åhörare hamnar man således i ett Aspergerliknande tillstånd, där det är svårt att uppfatta att Xavier egentligen var en osympatisk figur som bland annat förmedlade andeutsagor om att urbefolkningen var lägre stående. Det är en raffinerad berättareffekt.

Den andre examensutställaren är Jose Luis Martinat som visar objekt och filmer. Jag gillar särskilt den inverterade modellen av ett podium byggt för George Bush – upphöjningarna blir till nedsänkningar och förvandlar scenen till en amfiteater eller gladiatorarena.

I ett av filmverken flyger en röd kvadrat över bilden i oändliga variationer, ljudsatt på ett sätt som för tankarna till vinjetterna i början av långfilmer, där filmbolagens logotyper presenteras i storslaget majestät. Fast i Martinats verk blir det inget. Vinjett efter vinjett påbörjas, men tycks liksom förkastas av en osynlig hand.

Kontrast på Dunkers i Helsingborg

Jag håller instinktivt andan när jag sticker in huvudet genom dörren till det idylliska utedasset, sniffar försiktigt till och upptäcker till min lättnad att Caroline Mårtensson givit visst avkall på autenticiteten. Men golvet är, precis som man kan vänta sig, fullt av porrtidningar.

Installationen ingår i utställningen Kontrast på Dunkers Kulturhus i Helsingborg (t o m 6.1), där nio konstnärer med lokal anknytning visas i mycket generösa presentationer. Urvalet är brett: unga, knappt färdigutbildade konstnärer samsas med veteraner och konsthantverkare.

Och det mesta är riktigt bra. Bisse Thofelts förryckta skulpturmaskiner, Marja Sikströms grovhuggna och mytiska träskulpturer, Gerry Johanssons fotografiska ensamvandringar genom Kvidinge, Hans Egede Scherers skumgummiteckningar, och så vidare.

Mest fascinerande är Tomas Gilljams film, där en flygplansmodell gör sig redo för start i ett landskap som han byggt upp i sin lägenhet. Detaljerna är helt formidabla – hur lyckas han till exempel simulera luftdallret från de varma motorerna? Och när modellen rullar förbi lägenhetsfönstret är det som att träden på utsidan inte ruskas om av vinden, utan av draget från planet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 december 2007)

Eva Källman på Estetica

I en del målningar skulpterar Eva Källman fram sina motiv med palettkniven (Galleri Estetica i Malmö, t o m 19.12). Färgen ligger i tjocka lager, ibland blanka, ibland torra och gryniga, men alltid i utsökta kombinationer. Hennes behärskning av färgerna är total och hon tycks kunna göra vad som helst med dem utan att det känns krystat.

Som alltid i Källmans måleri står flickan i centrum. En enkel gestalt med klänning, ibland ansiktslös, ibland med enkelt skissade drag och ofta omgiven av symboler som fågeln, fönstret och den vuxna kvinnan. Hon håller om flickan, som för att presentera eller framhålla henne inför ett sällskap – eller kanske för att beskydda henne? Det kan vara en moder, någon annan kvinnlig släkting eller en älskad skolfröken.

Det finns mycket värme och trygghet i de enskilda bilderna, men sammantaget blir känslan en annan. Den ideliga repetitionen av motivet skapar snarare oro och frågor. För inte upprepar man väl ljusa minnen på det här sättet? Känslan blir snarare att måleriet beskriver en brist, en sorg, en frånvaro – något förlorat eller aldrig upplevt. Och då blir frågan om vilka flickan och den vuxna kvinnan i bilderna egentligen är nästan skamlöst privat och gripande.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 december.)

Lena Ignestam på CirkulationsCentralen

Det är oftast värt besväret att cykla ut till CirkulationsCentralen (och Wuthering Heights) på Nobelvägen. Årets höjdpunkt var Kristian Körners utställning i höstas, där en svagt belyst och mycket verklig vaxfigur satt och slumrade på en stol. Det uppstod en påträngande och kuslig stämning i rummet av detta mycket enkla grepp.

Året slutar i samma känsloläge med Lena Ignestams Morph Estate II (t o m 16.12). En enorm, smältande stuckatur breder ut sig i taket, där lampan liksom kämpar för sin existens i mitten av den överdimensionerade utsmyckningen. Ignestam har visat samma typ av rinnande stuckaturer förut, men då i normalstorlek. Upplösningen av materialet är en metafor för samhällsförändringar, och den groteska storleken tillför ett alarmerande och panikartat element.

Utställningen visar styrkan i det platsspecifika, och demonstrerar vilka möjligheter Cirkulationscentralen har som utställningsrum. Möjligheter som för övrigt utökas nästa år, då galleriet lanserar sitt On the Wall-projekt, där oetablerade konstnärer erbjuds plats på en alternativ vägg parallellt med de ordinarie utställningarna. Ytterligare en anledning att hålla cykeln välsmord och pumpad.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 december 2007)

Diskussionskväll på Teater Terrier

Teater Terriers diskussionskväll om deras genomsågade föreställning Best of Dallas ägde rum i tisdags, och foajén på Norra Vallgatan var fullstatt. Jag är mycket förtjust i initiativet; det diskuteras alldeles för lite om konst och kultur. Konstutövare förväntas tiga och svälja dålig kritik, att bemöta den är tabu och betraktas som en löjlighet. Men varför det, egentligen?

Tillställningen blev i mångt och mycket en möjlighet för de delar av publiken som gillade pjäsen att bedyra sin lojalitet, och i vittnens närvaro äntligen få tillfälle att redovisa alla teoretiska referenser de upptäckt. Författaren Albin Balthasar Lundmark berättade om sin upplevelse, som närmast kan liknas vid en postmodernistisk orgasm, och jämförde sitt långa filosofistudium med att traggla en tråkig spelmanual, och att Best of Dallas hade känts som det efterlängtade spelbrädet, men ställde också frågan om det är rimligt att begära den teoretiska kompetensen av publiken. Jag minns inte riktigt vad han fick för svar, men det märktes att detta var något av förställningens kärna. En fysisk manifestation av postmodern filosofi och dess föreställningar om kroppen och objekt/subjekt.

Men vari ligger egentligen det nyskapande och revolutionernade med att använda postmodern filosofi i konsten? Är det tvärtom inte rätt anakronistiskt?

Diskussionskvällen gav mig inte direkt några nya ingångar i föreställningen, det blev inte tydligare vad de ville undersöka med den och varför det språk de valt var nödvändig för denna undersökning. Men det var ett öppet och positivt samtal om konst som jag alla gånger vill se mer av. Måtte detta bara vara början.

Anders A på Leonard

Det har alltid varit kul att se Anders A ställa ut på Galerie Leger. Hans konst, ofta rosaglittrande och plastpärlebelamrad, har kontrasterat till Legers strama och högtidliga lokaler på ett sätt som givit upplevelsen ett klart mervärde.

Nu experimenterar Anders A emellertid med att närma sig ”sitt rätta element” genom att ställa ut i gallerian Leonard på Möllan (till den 15.12). Här – bland de bisarra möbelbutikerna med svanfåtöljer, förgyllda rokokotroner och sovrumsspeglar för jättar, och med krimskramsaffärerna med blinkande lampor, flamingos och bordsfontäner på armlängds avstånd – smälter hans konst inte oväntat in på ett annat sätt.

Med kärlek, tålamod och stort hantverkskunnande plockar han upp material som ofta slentrianmässigt avfärdas som ”kitsch” och sätter samman dem i nya konstellationer. Pärlorna slingrar sig runt rosa plastkorgar och asiatiska videospelsmotiv. De pagodliknande dockskåpen har utvecklats till rena fågelhus. På ett av dem glittrar taket så starkt att man inte borde titta på det utan en sotad glasskiva framför ögonen.

Det är ett spännande försök att nå en ny publik. Kommer inte människorna till konsten, får man ta ut konsten till människorna. Men projektet är dubbelt: det handlar förstås också om att få konstflanörerna och samlarna att våga sig ut ur Gamla Västers trygga famn.

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 december)

Sonia Delaunay på Skissernas Museum

Sonia Delaunay
Skissernas Museum, Lund
Till den 10.2 2008



1915 eller 1916 satt Sonia Delaunay (1885-1979) i husarrest i sex veckor, anklagad för spioneri. Hon bodde då i Portugal, dit hon och hennes man Robert Delaunay (1885-1945), också känd konstnär, hade sökt sig under världskriget. Hon arbetade ofta vid havet med att måla stora cirkelmönster och färgskivor av regnbågar och solar. Högst suspekt, tyckte militären när de fick syn på målningarna, och misstänkte att de var del i någon sorts signalsystem för främmande ubåtar. Det måste ha varit chockerande för Sonia Delaunay att anklagas och frihetsberövas för något sådant – men samtidigt tror jag också att hon måste ha känt ett visst mått av tillfredsställelse. Hon jobbade nämligen hela sitt liv med att på olika sätt föra ut och integrera konsten i verkligheten. Husarresten måste ha varit det mest konkreta kvittot på framgång i det avseendet.

Paret Delaunay tillhörde allt sedan de gifte sig 1910 eliten inom den framväxande modernismen i Paris. Deras gemensamma projekt var ”simultanismen”, som delvis just syftade till att sammansmälta konst och verklighet. Sonia Delaunays sätt att lösa detta var bland annat att sy kläder i starka och kontrasterande färger, mönstrade så att de skulle korrespondera med omgivningen. På utställningen på Skissernas Museum finns några exempel – jag hade gärna sett fler – på hur detta lyckades i praktiken. Allra bäst är fotografierna av kvinnor och bilar, där kvinnornas kappor och hattar förhåller sig till bilarnas lackering på ett otroligt läckert sätt.

Detta var delvis ett pedagogiskt projekt. Tygernas mönster var i praktiken abstrakt konst – denna nyligen introducerade och ofta missförstådda konstart. Men det var också ett feministiskt projekt, eftersom hon med de egensinniga mönstren gjorde kvinnan och hennes klädsel till företrädare för det moderna.

På utställningen visas förutom fotografier ett stort antal tygprover från Sonia Delaunays ateljé, målningar, återuppsydda kläder, dräktskisser till teater- och dansföreställningar och avbildningar av större offentliga verk. En referens som då och då gör sig påmind är den abstrakta pionjären Hilma af Klint (1862-1944). De båda konstnärerna kan knappast ha kommit i kontakt med varandra – af Klints konst skapades dessutom helt oberoende av dåtidens konstvärld och visades inte förrän 1986. Men de rent visuella (inte innehållsmässiga) släktskapen är påtagliga – särskilt i Skissernas Museums Delaunay-klenoder som hänger i den permanenta utställningen en våning ner: tre monumentalmålningar som gjordes till luftfartspaviljongen på världsutställningen i Paris 1937. De skildrar olika aspekter av ett flygplan: propellern, motorn och instrumentpanelen, och plockar på ett mycket elegant sätt fram skönheten och det sensuella hos maskinen och motordetaljerna. Det är slarvigt att det i själva Delaunayutställningen saknas exakta hänvisningar om var man kan hitta dessa mästerverk. Är man inte påläst om museets samlingar riskerar man att missa dem – hemska tanke…

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 december)

Teater: Det är lördag och alla har gjort fel

Det är lördag och alla har gjort fel
Teater Fortuna
Inkonst, 5.12
Manus: Anna Rosengren
Regi: Johanna Bång och Sofie Kuchler
Med: Linda Nordberg Evehammar, Moa Skimutis, Hanna Svensson, Jessica Droppe

Fyra systrar i trettioårsåldern återses efter att ha varit åtskiljda rekordlänge. Den äldsta av dem, Tom (Jessica Droppe) har varit i frånvarande i tre månader, och bjuder sina syskon på middag i sin lägenhet. En efter en anländer de. Den optimistiska rörmokaren Grettel (Linda Nordberg Evehammar). Den konservativa småbarnsmamman Jerri (Hanna Svensson), som bär inneskor och dyker ner med sina fingrar i krukväxterna så fort hon kommer innanför dörren för att kontrollera om de behöver vattnas. Och sist den labila och naiva Japan (Moa Skimutis), som dryper av självhat och rädsla för världen. Samtalet runt middagsbordet kommer ganska snart in på barndomen. Om pappans svek när han lämnade familjen, och om mamman som dog av cancer när de var små. Jag tänker faktiskt inte berätta mer om själva handlingen här, för detta är en föreställning som man ovillkorligen måste se, och jag vill inte förstöra upplevelsen för någon.

Tematiskt handlar pjäsen om att hantera döden, denna mest självklara, men orättvisa och extrema del av tillvaron. Och om vårt ohejdbara behov av ritualer kring livets slutskede i en sekulariserad tid. Det blir så starkt och angeläget att mina initiala invändningar mot det Spice Girls-liknande persongalleriet och det utslitna tjatet om att ”män är djur” fullkomligt neutraliseras och blir oviktiga.

Manusförfattaren Anna Rosengren har skrivit en text som är så fokuserad att man lika gärna hade kunnat sitta med ryggen mot scenen. Därmed inte sagt att den är övertydlig eller att det visuella är överflödigt. Tvärtom – skådespelarnas samspel är lysande och de är precis så integrerade i varandra som syskon kan vara – som delar av samma kropp. Manuset är en perfekt kombination av konstnärskap och hantverksskicklighet. Rosengren trycker på välkända knappar från Festen, Viskningar och rop och Vildanden, men står i slutändan på stadiga och självständiga ben. Mitt i den drabbande upplevelsen utstrålar ensemblen också en tydlig glädje över att ha något att berätta – och stolthet över förmågan att kunna göra det på ett bra sätt. Och resultatet känns i hela kroppen.

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 december 2007)

Konsttips 6 - 13 decemer 2007

1.
Clay Ketter har tidigare bl.a. visat otroligt snygga collage av byggmaterial – cement, spackel, trä, tapeter etc. När han nu visar foton av rester av hus som förstördes under Katrinakatastrofen 2006, skiljer sig dessa rent visuellt inte mycket från de abstrakta collagen, trots att innehållet är så radikalt annorlunda.

I projektrummet för unga konstnärer visar den konsthögskolestuderande Eric Length teckningar av anemiska och snoriga barn, som samtidigt utstrålar mystisk vishet. Utställningen har rubriken ”Fountainhead”, efter Ayn Rands geniala roman från 1943. Under senare delen av utställningsperioden tar målaren Viktor Rosdahl över i projektrummet.
Clay Ketter, Eric Length
Galleri Magnus Åklundh, Monbijougatan 17G, Malmö
7.12-26.1

2.
Att se Björn Wessmans färgsprakande målningar är som att sitta med John Lennon i båten i ”Lucy in the Sky with Diamonds” – with tangerine trees and marmelades skies…
Björn Wessman: ”Routes de Frances”
Galerie Leger, Engelbrektsgatan 5, Malmö
Till den 15.12

3.
Anna Petters tar teckningskonsten ett snäpp vidare genom att jobba med stora skuggprojektioner och otroligt snygga och otäcka ljud.
Anna Petters
Galleri Rostrum, Västergatan 21, Malmö
Till den 9.12

Grafik på Ystads Konstmuseum

Per Kirkeby, Asger Jorn, Antje Nilsson
Ystads Konstmuseum
Till den 20.1


Asger Jorn, litografi

Just nu är det fyrverkeri på översta våningen på Ystads Konstmuseum. Två av Danmarks riktiga tungviktare – Per Kirkeby (född 1938) och Asger Jorn (1914-1973) möts i en match där Kirkeby står för explosionerna med sina monumentala monotypier och Jorn för färgspraket med sina litografier och träsnitt. På våningen under visar malmökonstnären Antje Nilsson bland annat etsningar. Som helhet blir utställningen således något av en uppvisning i olika grafiska tekniker, där man får möjlighet att reflektera över vilken teknik som passar för vilket uttryck, och vad själva tekniken kan bidra med rent konstnärligt.

Monotypi går ut på att man gör en målning på en plåt, som man sedan trycker av på ett papper. Tekniken medger bara ett tryck, och förlagan görs ofta spontant, utan några skisser. Processen måste även vara relativt snabb, eftersom färgen annars torkar.

Kirkeby har hämtat motiven till sina monotypier från naturen. Raka furor som exploderar eller trycks ihop till vedträn, knotiga pilar som sträcker sig mot himlen som spökträd i en tecknad film och annan skissartad vegetation. Just det snabba handlaget märks tydligt och bidrar till den explosiva känslan i verken.

Litografier kan till skillnad från monotypier tryckas i obegränsad upplaga. Som underlag används en plan kalkstensyta. Motivet ritas i olika etapper på stenen som sedan behandlas och färgas in i en invecklad process. De olika färgerna trycks i omgångar, lager på lager, vilket ofta märks genom att färgerna överlappas och ligger ovanpå varann. Asger Jorns litografier är halvabstrakta och vilda, varje verk är en färgkaskad som formligen sprutar av otyglad energi.

Träsnitten från 1971 ger ett helt annat intryck, och här är det väldigt tydligt hur tekniken påverkar och blir en del av resultatet. Det krävs stor precision för att karva fram motivet i träskivan och utrymmet för krusiduller är begränsat, vilket ger ett reducerat och stramt uttryck. Ofta ser man träets ådringar i trycken – antingen bara för det är snyggt, eller för att de bidrar med effekter, till exempel vattenglitter. Dessa träsnitt är definitivt utställningens höjdpunkt och har klarat tidens tand betydligt bättre än de fullproppade litografierna.

Antje Nilsson visar också grafik, närmare bestämt etsningar. Det är väldigt enkla motiv, ofta med korta texter. Bokstäverna är spretiga och osäkra och det är tydligt att Nilsson vill visa att man måste rista in dem spegelvänt i plåten, vilket får verken att skrika ”Jag är ingen simpel teckning – jag är en etsning!”. Och vad är mest värt: en unik teckning, eller ett tryck i en exklusiv och traditionsrik teknik?

Just eftersom utställningens fokus så starkt ligger på olika grafiska tekniker, hade det gett mycket med någon form av pedagogiskt material kring detta. Thomas Millroths text i Kirkebykatalogen är en bit på vägen, men det hade inte skadat med en rejäl och informativ ”Grafik – så funkar det!”

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2007)

Dans: Helkväll med Helena

Helkväll med Helena
Koreograf: Helena Franzén
Gästspel på Skånes Dansteater, 1.12
Med Ian Butler, Danielle Dietz, Sylvie Géhin, Anna-Leena Järvelin, Morgan Karlsson, Lava Markusson, Nir Veledniger, Idan Yoav, Karen Margrethe Aunsholt, Annika Hyvärinen

Skånes Dansteater har haft besök av sin norrländska motsvarighet Norrdans i helgen. Och den Helena det handlar om är koreografen Helena Franzén, som på senaste tiden bland annat uppmärksammats för verket Apart, där hon samarbetade med rockbandet Silverbullit och instruerade dansarna via e-post.

Det första av helkvällens två verk är Delicious Liquids från 2005. Fyra kvinnor har tebjudning i en mysigt inredd lägenhet. De rör i kopparna med spretande lillfingrar medan lättsmält jazz strömmar ur radion. Rörelsemönstret känns igen från det parodiskt kvinnliga manér som brukar anammas av dragqueens.

Men denna civiliserade och hyperfeminina stämning bryts med jämna mellanrum av Serge Gainsbourg-musik, under vilken dansarna en efter en träder ur sina förfinade roller och gör vad som faller dem in. Röker pipa, söker njutning, äter choklad, bär sig åt.

Föreställningen riktar sig väldigt aktivt ut mot publiken, som ständigt bjuds in med djupa blickar och gester. Ljuset i salongen är tänt, som för att upphäva distansen till scenen. Det tycks finnas ett stort mått av improvisation i detta kontaktsökande, som ibland funkar bra, men som också kan bli utdraget och tjatigt. Den småtrevliga och putslustiga stämningen känns till slut lite slapp.

Någon sådan känsla finns definitivt inte i kvällens andra stycke Tip of the Tongue från i år. Det utspelar sig på en nergången bakgata, där sex udda existenser i illa sittande kläder råkar sammanföras. Jukka Rintamäkis musik börjar med ensliga och ekande smällar av brustna strängar, som på ett genialt sätt skapar en bild av gatans arkitektur. Under föreställningens gång utvecklar sig musiken i hetsig och suggestiv Bo Hansson-Sagan-om-ringen-anda, perfekt för den stundtals våldsamma handlingen. De utstötta och slitna karaktärerna på scenen iakttar och utmanar varandra, jämför sina krafter och försöker hävda sig – men också älska under gatans hänsynslösa lag. Ensemblespelet är häpnadsväckande och minutiöst synkroniserat.

Föreställningen slutar med en coda där Nir Veledniger och Danielle Dietz blundande står i en stark ljuskägla och rör sig i mjuka och spastiska rörelser, som om de lyckats frysa ögonblicket alldeles före orgasmen. Vinddraget från en fjärilsvinge hade varit mer än nog...

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 3 december 2007)

Dans: Aurum på Palladium

Aurum
Av Björn Elisson och Marianne Linder
Anja Birnbaum, Love Källman, Sebastian Lingserius, Moa Westerlund
Palladium 30.12


Anja Birnbaum, Aurum

Det är andra gången koreografen Björn Elisson och poeten Marianne Linder utgår från alkemin i ett gemensamt verk. Det är inte svårt att förstå konstnärers eviga fascination för denna bespottade pseudovetenskap. Strävan efter att framställa guld (aurum) på konstgjord väg berättar mycket om människans natur, hennes svagheter och drifter. Nyfikenhet, fåfänga, längtan efter rikedom. Ett annat tema i alkemin är förändringsprocesser, att gå från ett stadium till ett annat. Dessutom finns det viktiga likheter mellan konstnärens och alkemistens arbete. De jobbar båda mot samma mål: att ur simpla material framställa något ädelt och lysande. Här är alkemisten för evigt dömd att misslyckas, medan konstnären har alla möjligheter att nå målet. Men med Aurum lyckas Björn Elisson bara sådär…

Föreställningen börjar maffigt med Anja Birnbaum som iklädd en enorm puppaliknande krinolin skrider över scengolvet med oerhörd värdighet. Lars Åkerlunds musik surrar fram och tillbaka i rummet som en slända. Efter ett kort mörker träder hon fram igen, befriad från skalet, förlöst. Det är mycket snyggt, och föreställningen innehåller många sådana här minnesvärda bilder – en annan är den galjonsliknande slutposen i Moa Westerlunds och Sebastian Lingserius långa duett.

Men som helhet når Aurum inte fram till mig. När föreställningen plötsligt är slut har jag knappast upplevt den rörelse ”från kaotiskt mörker till en zon av guld” som utlovades. Istället är det i de enskilda insatserna behållningen sitter. Allra bäst är Love Källmans solo, där han krälar på golvet likt en reptil som kämpar för att ta sig ur sitt ägg. Första delen framförs i tystnad – de enda ljuden som hörs är hans dovt knakande axel- och fotleder när han intar den ena omöjliga posen efter den andra.

Denna scen ska egentligen framföras på ett underlag av genomskinligt, geggigt slem, som dansaren blir helt täckt av under sin krälande dans. Det är synd att detta inte ingår i turnéversionen. Jag menar inte att Källman behöver hjälp av några effekter för att framhäva sammanhanget, men det hade onekligen varit häftigt att få se. Som av en underbar slump tycktes han dock vara en smula snuvig under föreställningen, och plötsligt glimmade det till av en tunn sträng från näsan. Verkligheten grep in i konsten och satte pricken över i.

(Publicerad i Sydsvenskan den 2 december)

Dave Allen på Elastic

Det är ingen nyhet att rockmusikens rebellstatus är en myt, och att den i själva verket är högst reaktionär och lika styrd av konventioner som en högmässa. Men jag har aldrig sett det så elegant demonstrerat som på Dave Allens utställning på Elastic (t.o.m 15.12). Han visar två filmer. Först ett sjok ur en konsert med rockbandet Thin Lizzie, som sen övergår i Terry Rileys In C från 1968 – ett extremt minimalistiskt stycke för orkester på cirka 45 minuter. Trots att det är ”min” typ av musik har jag aldrig tålt verket – de gälla och osköna åttondelarnas huggande i trumhinnan har alltid fått mig att ge upp efter tio minuter.

Men på Elastic blir det annorlunda. Här är det Thin Lizzie som tråkar ut mig. Låtarnas uppbyggnad, musikernas åmande och gitarrjuckande, publikens händer i luften – allt är så evinnerligt förutsägbart. Och det bara maler på. Den minimalistiska musiken kommer som en befrielse, trots att den om någon borde kännas inrutad och förutsägbar. Den är utsökt bildsatt med en intervjufilm där Terry Riley sitter på en stol i kraftigt motljus vid ett vattendrag. Kameran rör sig långsamt över landskapet och zoomar in olika detaljer. Till slut förlorar man orienteringen. Landskapet skulle lika gärna kunna vara hämtat ur en målning av William Turner. Den gälla och högblanka musiken blir målningens fernissa.

(Publicerad i Sydsvenskan den 2 december 2007)

Anna Wessman på CirkulationsCentralen

Som så ofta i Anna Wessmans konst handlar det om nödvändigheten och behovet av att göra sig hörd och verka för förändring. Ett av verken i utställningen på CirkulationsCentralen (t.o.m. 2.12) består av en pocketutgåva av Malmös modistförenings protokollbok för några månader 1918-1919. (En modist tillverkar damhattar.)

Det är rätt spännande att utifrån de knapphändiga och formella paragraferna försöka skapa sig en bild av verkligheten när de skrevs – som att läsa poesi där det författaren egentligen vill berätta ligger alldeles utanför det orden beskriver.

Men ur protokollen stiger det inte fram några rafflande historier – boken är snarare riktigt tråkig. Berättelserna kan handla om allt eller inget – facklig framgång lika gärna som fackligt fiasko. Men allra troligast högst ordinär facklig lunk.

Och det är väl knappast heller detta som Anna Wessman vill fästa uppmärksamheten vid, utan snarare det faktum att debatten om kvinnors rättigheter var högaktuell just vid den här tiden. Frågan om kvinnlig rösträtt hade stötts och blötts under hela 1900-talet, och inte röstats igenom i Riksdagen förrän just 1919. Kvinnor fick även rätt till vissa ämbeten. Det demokratiska arbetet kvinnorna bedriver i modistföreningen blir en symbol för det större demokratiska sammanhang de släpptes in i samtidigt.

(Publicerad i Sydsvenskan 28 november 2007)

Teater Terrier bemöter kritiken

Igår publicerade upphovsmännen bakom Best of Dallas ett pressmeddelande där de kommenterar de överlag dåliga recensionerna (se t.ex. min här nedan). Det är lite fånigt att de spelar överraskade, men samtidigt är det bra att de bemöter kritiken. Inte för att jag får några nya insikter eller ingångar genom pressmeddelandet, utan för att det är bra med diskussion.

Konstnären Markus Öhrn frågar sig varför recensenterna inte har intresserat sig för orsakerna bakom de konstnärliga valen. Han säger att det känns som om de konstnärliga motiven avsiktligt har missförståtts.

Regissören Anders Carlsson beklagar att recensenterna har missat vilken tradition föreställningen "placerar sig i teaterhistoriskt och i relation till samtida teater".

Vi sysslar inte med dramatisk teater, det har vi lämnat för att undersöka något annat och okänt för oss. Det är beklämmande att svenska recensenter är så eniga i underkännandet av den undersökningen. De uppfattar våra konstnärliga val som misstag, som om vi skulle ha slarvat oss igenom processen. Det blir extra märkligt eftersom Best of Dallas är ett projekt där de teoretiska och konceptuella motiven genomförts med ovanlig precision och konsekvens.

Grundfrågan är om bristen sitter i recensenternas (och publikens) uppfattningsförmåga, eller i Teater Terriers förmåga att kommunicera sina idéer. Man kan självklart vara hur konceptuellt konsekvent som helst, men om detta inte når fram kanske man ska överväga möjligheten att det finns brister i presentationen?

Markus Öhrn konstaterar att det hittills bara har varit män över 40 som har recenserat föreställningen, och efterlyser yngre och kvinnliga röster. Jag håller med, det hade varit intressant att ta del av. Jag har hittills bara hittat två: Thérese Hammar på nummer.se och bloggen Slackers View. Hammar är inne på samma linje som sina manliga kollegor, medan bloggaren känner sig lite mer omtumlad och positiv.

Jag väntar med spänning på fler röster om föreställningen. Förhoppningsvis kan det leda till en diskussion om konst, som för en gångs skull tar avstamp i ett konkret verk och inte i principer och teorier.


Uppdatering den 22 november

Idag skrev Barbro Westling i Aftonbladet: Fånigt, men det fastnar

Krönika: Urvattnat språk och dålig självinsikt

Jämställdheten i kulturlivet var temat för säsongens sista SPIK-samtal som ägde rum på ett fullsatt Jeriko i måndags. I panelen satt Birgitta Englin, VD för Riksteatern, konstarbetaren Sune Nordgren, genusvetaren Vanja Hermele och filmaren Anna Hylander. Vanja Hermele konstaterade att det råder ett apartheidsystem i kulturlivet, där mansdominerade konstarter gynnas på bekostnad av kvinnliga, och att kvinnor har svårare att slå sig fram.

Men hur kan läget vara så allvarligt inom just kulturlivet? Borde inte just kulturen med sin öppenhet och sitt radikala arv vara den bransch som kommit allra längst på jämställdhetsområdet? Tydligen inte. Panelen var överens om att grundproblemet är att kulturlivet lider av en gravt bristande självinsikt om sitt jämställdhetsproblem. Man TROR att man är förträfflig och radikal, och därför saknas incitament att vidta några åtgärder
– Man klappar varandra på ryggen för att man är så fina och duktiga, sa Vanja Hermele. Man talar om hur man ”ställer saker och ting på ända” – men gör det inte. Teatern ÄR inte radikal när det gäller jämställdhet.

Det kan finnas många orsaker till detta glapp mellan självbild och realitet. Själv tror jag att problemet delvis är språkligt. Tröskeln för att använda stora och omvälvande formuleringar är nämligen extremt låg inom kulturen – och kritiken. Teaterfolk, konstnärer och curatorer är mästare i att klä texterna till sina arrangemang med ord som ”utforskning”, ”ställa på ända” och ”utmana invanda förställningar” – och vi kritiker är ofta mästare i att repetera dem. Begrepp som i sin grundbetydelse har en stark innebörd har blivit slentrianmässig jargong – något man tar till, antingen för att alla andra gör det, eller för att man vill göra konsten eller teaterföreställningen märkvärdigare än vad den är.

Ta till exempel Marcel Duchamps verk L.H.O.O.Q (1919), där han har målat ett elegant pipskägg på Mona Lisa. Jag har inte svårt att föreställa mig att någon skulle kunna analysera detta verk som en ”utforskning av vad kön egentligen är” eller att ”verket ställer våra föreställningar om manligt och kvinnligt på ända”. Som läsare har man vant sig vid den här typen av formuleringar utan att fråga sig: Stämmer detta? Ställs mina föreställningar om manligt och kvinnligt på ända för att någon målar ett pipskägg på Mona Lisa? Kan man ens tänka sig att skägget gjorde folk förvirrade år 1919? Presenterar verkligen verket några nya insikter om kön? Förmodligen inte. Analysen saknar alltså täckning.

Överdrifter om vad ett verk representerar leder till devalvering av ordens egentliga innebörd, vilket på sikt gör att vi förlorar våra viktigaste verktyg för att beskriva och diskutera problemen i samhället och konstlivet. Ett hyss är ett hyss och inte omvälvande forskning. Och bristande jämställdhet på kulturområdet är ett problem, men inte apartheid.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 oktober)

Fotnot:

Notera att Ulf Ekman är inne på samma språkliga linje som jag i dagens Världen Idag. Gudomligt sammanträffande?

Mångfalden av ord och åsikter skapar en farlig inflation, en utspädning både av ordens egentliga innehåll, av åsikternas sakliga förankring och av den mer djupgående reflektionen över sanningen, som det borde ges mer utrymme för.

Teater: Best of Dallas

Best of Dallas
Av Anders Carlsson och Markus Öhrn
Teater Terrier, 17.11
Med Elmer Bäck, Rasmus Slätis och Jakob Öhrman
Regi: Anders Carlsson



När houseduon The KLF 1992 skulle lämna musikbranschen efter att ha regerat världens dansgolv och hitlistor under 90-talets första år, bestämde de att de skulle bränna sina skepp ordentligt, och inte ha någon återvändo. Aktionen skulle ske på BRITS-galan, under framförandet av deras hit 3AM Eternal. Idén var att låta ett punkband mangla sönder låten, samtidigt som de själva skulle såga benen av en levande elefant med motorsåg. Detta blev praktiskt svårgenomförbart, varför de nöjde sig med att i slutet av framträdandet beskjuta publiken med kulspruta (lösa skott) och lämna den uppklädda galan med buller och bång efter skottlossningen.

Det känns som att Teater Terrier med sin sista föreställning Best of Dallas har tänkt sig en liknande sorti. Istället för att lösas upp i tysthet, eller med en grand final, gör de en föreställning som slutar i en (simulerad) buskisorgie i incestuös bögporr, och har därtill tangerat piss- och djursex under resans gång.

Själva konceptet är det inget fel på: att först visa en scen ur Dallas, som sedan återskapas på scenen under en ”filminspelning”, där man både kan se skådespelarna in action, och själva resultatet, som live-klipps på TV-skärmarna. Det är nyskapande och mycket väl genomfört.

Men handlingen och agerandet duger inte. Det hela ska väl vara nån sorts undersökning av manlighet och manligt maktspel – men exakt vari ligger själva undersökningen? Och vad är den bakomliggande teorin? Att machoideal egentligen är latent och tillbakatvingad homosexualitet? Gäsp… Det är som om Stefan och Krister skulle utforma en performance om genus tillsammans med konstnären och slafspellen Paul McCarthy.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 november 2007.)

2 Norénpjäser på Intiman

Lars Norén: Distans & Om ljuset
Malmös dramatiska teater, Intiman, 16.11
Regi: Thomas Müller
Med Fredrik Gunnarson, Birte Heribertson, Karin Lithman, Eva Millberg, Erik Olsson, Håkan Paaske, Alfred Krantz/David Wangen



Erik Olsson i Efter ljuset.

Två par, isolerade i en sommarstuga i två veckor. Förutsättningarna i Distans är optimala för Lars Noréns sökande efter outhärdliga och tillspetsade situationer. Det är en njutning att se dem inta stugan efter den långa bilresan. Den sunkiga fukten och unkenheten går rätt ut i publiken genom Kirsten Thomsens scenografi – en diskbänk, några korgstolar och plastmöbler för terrassen.

Båda pjäserna handlar om oförmågan och oviljan att diskutera saker som verkligen betyder något. Karaktärerna håller sig desperat fast i det kallpratsformulär som mänskligheten arbetat sig fram till i fikarum och hissar under den ständiga rädslan för Den Pinsamma Tystnaden. Så fort någon trevar efter allvar, klipps det av med en slentrianmässig kommentar om vädret, eller hur vackert allt är. Det är ett samtalsklimat där man kommer varandra nära endast under gräl. Och då är det för sent. Och förstört.

I Om ljuset reser lärarstudenten Elias med sin flickvän Helen till mörkaste Norrland för att besöka hans föräldrar. Hon för att berätta att de väntar barn. Han för att tala om att han mött Gud och blivit frälst. I nästa scen sitter han på mentalsjukhus, insvept i en landstingsfilt. Visst kan han ha drabbats av en riktigt psykos, men det kan egentligen lika gärna vara övertrampet att diskutera existentiella ting i det utkylda föräldrahemmet som förpassar honom till dårhuset. Han förlorar kontakten med flickvännen och barnet, men några år senare möts de alla hos föräldrarna igen – och nu finns det en ny man i flickvännens liv. Återigen upplagt för tillspetsade situationer.

Stoffet i Om ljuset är betydligt tyngre och angelägnare i sitt kretsande kring liv, barn, psykisk sjukdom, tystnad och religion. Distans är mer ett socialt och språkligt experiment i isolerad miljö, kryddat med igenkänningshumor. Det är extremt välgjort, men samtidigt också ganska bagatellartat, även om Norén skapar eggande gåtor om vilka det egentligen är som sitter där i plaststolarna.

Skådespeleriet är genomgående på topp, särskilt Fredrik Gunnarsons förvandling från den Bosnientraumatiserade machopolisen i Distans, till den mjuke nye pojkvännen i Om ljuset. Och jag är mycket tacksam över att vi slipper se en vuxen skådespelare som barnet. David Wangen gör ett exemplariskt jobb, och får med sin blotta närvaro publiken att sitta som på nålar.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2007)

Dans: MELO på Palladium

Livekonstkollektivet MELO: C/O
Palladium, Malmö
Louise Hultén, Anders Jacobsson, Olle Svensson, Josef Palm



Det finns ingen handling och inga karaktärer, men det är ganska lätt att läsa in en berättelse om några unga mäns stormiga vänskap under ett par förtrollade och festfyllda sommarnätter, förslagsvis precis efter studenten. Föreställningens enda kvinna finns med som en störning, en irriterad morsa som betraktar grabbarnas rumlande med tålmodig tolerans, men som till slut stormar in i pojkrummet och stänger av den skrålande musiken med ett brak.

De tre dansarna tumlar omkring varandra och flätar samman ben och armar i invecklade Capoeiraliknande system. De griper tag i varandra – ömsom för att fånga upp den som faller, ömsom för att hindra den som är på väg att mucka gräl eller skämma ut sig inför ett potentiellt ragg. Det är ömsom brutalt, ömsom kärleksfullt.

Föreställningen blir som en rituell uppvisning av olika aspekter av nymornad manlighet. Anders Jacobsson står i sitt solo för det djuriska, där han testar sina nästan fåfänga rörelser i olika delar av scenrummet som för att pinka revir. Josef Palm utför en ekvilibristisk misshandelsdans, där han tar emot spark efter spark från en osynlig antagonist. Olle Svenssons soloinsats är nästan uteslutande vokal; två små haschiga och gulligt filosoferande monologer, riktade mot stjärnorna – eller den osynliga flicka som storögt ligger bredvid och avgudar hans valpiga sårbarhet. Här skapar han också föreställningens humoristiska och konstnärliga klimax när han med tillbakadragen och Gösta-Ekmansk fumlighet undersöker sin kropp i ljuset av ett ensamt lysrör. Det är riktigt snyggt. På det hela taget är det en lättsam och underhållande föreställning i gränstrakterna mellan dans, nycirkus och performance.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 november 2007)

Wolfgang Stifter på Galleri Gamla Väster

På ytan ser det ofta ut som att den österrikiske konstnären Wolfgang Stifter arbetar mycket snabbt. Den brunröda och beiga färgen tycks i det närmaste ha kastats på dukarna och de figurativa element som ändå finns där verkar ha uppstått av en slump. På en ses Cicero hålla låda, en annan föreställer en sportfiskare med röd luva, en tredje olika djur på ett zoo. Men i vissa målningar träder det fläckvis fram en färglyster som känns helt främmande och malplacerad. Det är den omisskännliga lystern av patina – föråldrad, dammig färg – dessutom i helt annan färgskala.

Färgfälten kommer från originalmålningarna – egna verk från 80-talet – som Stifter av olika anledningar målat över med dessa, nya motiv som nu visas på Galleri Gamla Väster (t.o.m. 4 november 2007). Genom att använda färg från de gamla målningarna, gör han på ett mycket intressant sätt tiden till medskapare av de nya verken. Den gamla färgen är som några flaskor champagne av mycket förnäm årgång, som han bjuder runt i sparsamma mängder. Och när man väl ser/smakar den blir man varse lagringens avgörande roll, och hur annorlunda och mindre intressant resultatet hade blivit utan dess inverkan.

(Publicerad i Sydsvenskan, oktober 2007)