Inför Parsifal i Malmö

av TOR BILLGREN



Ikväll har Stefan Johanssons uppsättning av Richard Wagners sista opera "Parsifal" premiär i Malmö, 130 år efter uruppförandet i Bayreuth. Operan är på många sätt en prövning - den tar ofta över fem timmar att framföra och har rätt snårig handling. Därför är det ett misstag att slå sig ner i salongen utan att ha förberett sig.

Några tips:

1.
Se under inga omständigheter operan utan att känna till handlingen och karaktärerna. Jag hyfsade i veckan till kapitlet om handlingen i svenska Wikipedias Parsifalartikel, så att den ger en tydlig och koncis bild av vad som sker på scenen - och framförallt: vad som ägt rum innan ridån går upp. Observera att texten beskriver handlingen som Wagner framställde den i originallibrettot. Vad som händer på scenen år 2012 är en annan sak. Varje regissör väljer bort och lägger till saker utifrån vad han eller hon vill att operan ska berätta. Lite förenklat kan man säga att skillnaden mellan originallibrettot och det vi ser på scenen, är regissörens grundtanke med uppsättningen.

2.
Det finns två nyckelfraser som kan vara bra att ha i huvudet:

1. Durch Mitleid wissend, der reine Tor. Endast en ren dåre kan återta det heliga spjutet från Klingsor och därmed läka Amfortas sår. En dåre som blivit vis genom medlidande. "Vis genom medlidande", glöm inte det.

2. Zur Raum wird hier die Zeit. "Här blir tiden till rum", sjunger Gurnemanz när han leder Parsifal till graalborgen. Därmed antyder han att det inte är en geografisk promenad, utan en andlig. Tänk på strofen när operan känns extra långtråkig. Tiden blir till rum. Operans längd och långsamhet är ett självändamål. Vad är det för rum som uppstår kring den?

3.
Librettot tycks vara fullt av kristendom och sträng religion. Graalen, spjutet, Herren, Han, Förlösaren, Frälsaren och så vidare. Det kan dock vara värt att notera att varken "Jesus" eller "Kristus" förekommer explicit i texten. Wagner har alltså inte gjort en uttalat kristen opera, utan snarare lånat kristna symboler, och öppnat upp dem för något mer universellt.

4.
Det är en fördel att känna till musiken. Wagners musik är uppbyggd kring ledmotiv som representerar olika företeelser och karaktärer i operan. När en person gör entré, sjunger eller blir besjungen, hör man ofta vederbörandes tema i melodin eller bakgrunden. Men det kan också betyda att en viss tanke flyger genom huvudet på den som sjunger, eller att kompositören vill antyda något och ge lyssnaren ledtrådar. Att känna till motiven är ingen nödvändighet för förståelsen av operan, men med tanke på att den är fem timmar lång, det kan vara uppiggande övning att då och då kunna identifiera ett motiv och fundera på varför det spelades just då och så vidare.

I det bortom beskrivning vackra preludiet till första akten presenteras flera av de viktigaste ledmotiven. Här spelas de väldigt långsamt, medan de när de förekommer i akterna ofta är snabbare och annorlunda instrumenterade.

Nattvardstemat (0.00 min)

Graaltemat (4.22 min) (som är baserat på en tysk kyrkosång, ”Dresdner Amen”)

Trostemat (4.54 min)

Kundrys tema hörs när gör entré i den heliga gläntan i första akten (efter 24.55 min, de snabbt fallande stråkarna). Klingsors tema förekommer renast i början av preludiet till andra akten. Motivet förekommer dock även när han omnämns i första akten.

Ett av själva Parsifals teman är dessa högtidiga hornstötar ur andra akten, som här signalerar att Klingsor fått syn på honom.

Slutligen dårmotivet som här har nyckeltexten Durch Mitleid wissend "der reine Tor" (vid 1 h 52 min 10 sekunder).

Det finns ytterligare ett fyrtiotal motiv i operan, men dessa är de grundläggande. Hela förteckningen finns t.ex. i "Das Buch der Motive" band 2 (Edition Schott).

5.
Librettot till operan (tyska och engelska) finns här:
Akt I
Akt II
Akt III

Kommentar om tårtskandalen

av TOR BILLGREN 

I helgen firades World Art Day med tårtkalas på Moderna Museet i Stockolm. En av tårtorna var gjord av konstnären Makode Linde, och var formad som en stereotypt framställd afrikansk kvinna. Vid halsen stack konstnärens eget huvud upp, så att tårtan kunde vråla av smärta när någon skar i dess nedre delar. När en bild som visar hur kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth leende skär en bit av denna tårta började cirkulera i början av veckan, exploderade den internetbaserade indignationen. Rasistglosan har flugit från både höger och vänster. Avpixlatlägret bölar över att en färgad konstnär får framställa svarta stereotypt, medan vita män inte ens får säga negerboll. Och Afrosvenskarnas Riksförbund (med flera) har krävt kulturministerns avgång. Det är som att anklaga Dick Bengtsson för nazism för att han målade hakkors i sina målningar. Ingen hänsyn tas till att tårtan var en del i en performance och därför inte kan ryckas ur sitt sammanhang. Skandalen är ett exempel på hur vanskligt det kan vara att föra konsten utanför sina fyra väggar – och när viljan att missförstå kombineras med oviljan att förstå.

 Publicerad i Sydsvenskan den 18 april 2012

Dick Bengtsson: Tidig söndagsmorgon

Alexander Gutke och Tauba Auerbach på Malmö Konstall

av TOR BILLGREN

Radiomanus


Alexander Gutke: "Cine-scope", 2008 (animation HD Video)

Malmö Konsthalls nya utställning är två utställningar. Utrymmet är delat på mitten med malmökonstnären Alexander Gutke på ena sidan, med främst film- och diainstallationer. På andra sidan finns Tauba Auerbach från New York, som bland annat visar målningar och skulpturer.

Ljudillustration: Filmprojektor

Det här är ett av de där ljuden som brukar betraktas som utrotningshotade, tillsammans med knattret från telefonens nummerskiva eller skrivmaskinen. Ljudet i det här fallet kommer från Alexander Gutkes filmloop ”The White light of the void” från 2002. En projektion utan bilder – bara filmremsans dammpartkilar och linjer. Den analoga filmens visuella bakgrundsbrus. Först ser det ut som det brukar, prickar och streck som flimrar förbi. Sen verkar man istället färdas inåt i bilden – tills man kommer fram till en animation som skildrar hur filmen fastnar i projektorn och smälter. Filmen sitter inte på en rulle, utan har trätts genom ett system av spolar ovanför projektorn, så man får en konkret känsla för hur lång den är.

Och det är de här fysiska aspekterna av den analoga tekniken som står i centrum för Alexander Gutkes konstnärskap. På köpet får man de förföriska dofterna från apparaterna: olja, bränt damm, gamla kretskort.

Det vore väl dumt att förneka att det finns ett inslag av nostalgi här, men den ser jag snarare som en krydda – Alexander Gutkes konstnärskap är större än så och det är mycket glädjande att äntligen få se han verk i det stora formatet. Det vinner de på – trots sin enkelhet.


Tauba Auerbach: "Untitled (Fold)", 2011 (acrylic paint on canvas / wooden stretcher)

Han delar konsthallen med Tauba Auerbach, som i sitt konstnärskap bland annat söker efter den fjärde dimensionen. I en serie verk har hon vikt och skrynklat dukar, som hon sedan vecklat ut igen och bemålat med sprayfärg, viket ger tavlorna ett tredimensionellt utseende. Men vikningen och färgskalan ger dessutom ofta känslan av att de liksom är sedda snett uppifrån. Denna extra vinkel, skulle på ett lekfullt och naivt sätt kunna utgöra just en fjärde dimension. Eller åtminstone vara fosterstadiet av en sådan. Visst är det kvasivetenskapligt – men på ett mycket fantasieggande och snyggt sätt.

Sänt i Kulturnytt, P1, den 11 april 2012

På spaning efter den doft som flytt

av TOR BILLGREN

Det kan vara vanskligt att förälska sig i en parfym. En vacker dag kanske den inte längre finns kvar på hyllorna. Tor Billgren utforskar fenomenet, eller snarare otyget, med dofter som försvinner från marknaden.



Flaskan ger en monolitisk känsla med sin tjocka botten, men man blir ändå överraskad av dess tyngd. Innehållet är mörkt bärnstensfärgat, och doften: tungt träig och läderartad. Jag talar om Gucci Pour Homme som lanserades 2003. Modehusets dåvarande creative director Tom Ford var ute efter en kryddighet som skulle föra tankarna till 70-talets herrparfymer. Och jag trodde inte att jag kunde falla så fullständigt för en doft. Jag trodde inte heller att jag kunde bli så paff och upprörd av att en parfym kan upphöra att existera. Nu har jag bara en tredjedels flaska kvar.
- Jag såg den sist på Kastrup i somras, säger doftkännaren Erik Andersson Vidalve, som driver parfymbloggen Pojkfröken. Nu verkar den vara helt slut. I vilket fall som helst försvann den från lågbudgetsajterna under hösten. Det brukar vara dit parfymer går för att dö. Jag antar att Byredos Baudelaire är det närmaste man kommer nu.

Ja, jag har länge försökt hitta ersättare. Vad säger du om Potion från DSquared2?
- Jag gillar den, men den är inte alls lika vavavoom... En annan som påminner är CK One Envy for men.

Men hur kunde den bara försvinna?
- Den var antagligen alldeles för nischad för att passa på massmarknaden. Tom Fords produkter verkar ha en tendens att vara det. Gucci Envy Pour Homme, som också är borta, är ett annat exempel.

För smal alltså?
- Gucci Pour Homme var absolut smal. Rökelse och papyrus är mycket sällan använda dofter bland de stora modehusen. Och frankincense, som den ju också innehåller, är för dyrt för massmarknaden.
- Men huvudorsaken var nog att den inte sålde tillräckligt. Jag tänker mig att modehusen har parfymen som en "ingång" till märket. Så de måste vara hyfsat lätta att ta till sig och ha en exklusiv känsla som inte är konstig – bara "fin". Således entré för dofter som Gucci by Gucci och Gucci Guilty.

Vad har du för personliga erfarenheter av försvunna parfymer?
- Den första jag kommer att tänka på är Yves Saint Laurents Jazz Prestige. Jag hade den på gymnasiet och har många minnen till den. Och använde den naturligtvis alldeles för mycket. Det var en helt fantastisk doft av violblad, tobak och mynta. Galet stark. Det var väl också därför den försvann. Den var för gammalmodigt högljudd för den nedtonade fräääscha sekelskiftespubliken.
- En annan favorit är Vanilia från L'Artisan, som slutade produceras för något år sedan. Som tur är var jag förutseende denna gång och hann skaffa mig ett lager.

Men vill inte modehusen skapa en känsla av kontinuitet och historia kring sig? Vill de inte vara kända för produkter som ALLTID funnits? Som Chanel No 5…
- Precis vad jag tänker. Där sticker Chanel ut med sin tyngd i en hel ocean av legender och historia. Det är konstigt att inte till exempel Burberry eller Hermès har något av samma kaliber som No 5.

Så tänket med klassiker och kontinuitet är inte så vanligt?
- Nej, inte hos modehusen i alla fall. Parfym är rätt nytt inom modevärlden, med undantag av Chanel. Av tradition är parfym en egen nisch och inom de renodlade parfymhusen är traditionstanken mer levande – även om det händer att även de slutar tillverka dofter.

Parfymer kan också försvinna genom ”omformulering”. Du beskriver ett fenomen på din blogg där flaska och namn består medan innehållet ändras, vilket kan bero på att modehuset bara har patent på förpackningen – men inte själva doften. Ett exempel är Diors 80-talsklassiker Fahrenheit…
- Ja, gamla och nya Fahrenheit är två olika parfymer rakt igenom. Det finns en svag not i den nya versionen, en hint av det som i den första vrålade "verkstad" och "olja", som nu bara luktar som… att titta på en verkstad på håll.

Vilka doftförsvinnanden skulle du utse som de mest oförlåtliga?
- Det måste vara Patou Homme! Jean Patou är ett parfymhus mest känt för "Joy", damparfymen som var "världens dyraste parfym" när den lanserades på typ 30-talet. Patous herrparfym kom först i typ slutet av 70-talet och luktar precis som man kan förvänta sig: murrigt, manligt, skog och läder – fast mycket mer raffinerat och mjukt och i tydligt åtskilda faser. Den bästa maskulina parfymen någonsin Helt obegripligt att den inte finns längre.
- En annan jätteskandal, som visserligen är parfymnörderi på hög nivå, är att Houbigants Fougère Royale försvann. Den togs ur produktion redan på 50- eller 60-talet, men är alla maskulina parfymers mamma, och ska ha luktat alldeles gudomligt grönt. Förra året lanserades en nyutgåva som tyvärr är en helt annan doft, även om den är bra.
- Och så Vanilia då… Den luktade charterdrink: banan, sött, semester, synd och vanilj. Det vill säga helt fel och bara allmänt trashy, vilket är precis vad man vill lukta då och då.

Publicerad i Sydsvenskan Lördag den 7 april 2012

Faith på Skånes Dansteater

av TOR BILLGREN

Unga Fuse Dansensemble: ”Faith”
Koreografi: Melody Putu
Musik: Henrik Munch
Scenografi och ljus: Hans-Olof Tani
Kostym: Åsa Gjerstad
Dansare: Joakim Envik Karlsson, Fanny Kivimäki, Oliver Mahar, Akhona Maqhina, Katya Dushka Nielsen, David Price, Tshepo Zasekhaya
Gästspel på Skånes Dansteater den 30.3



Det handlar om kvinnoförtryck och scenen är ett abstrakt Sydafrika. Den enda scenografin består av en vit bubbla, som dansarna då och då går in i. Det skulle kunna vara den där bubblan som den privilegierade delen av landets befolkning befann sig i under apartheidtiden där de slapp erfara vad deras position i samhället kostade resten av befolkningen. Den kan förstås också översättas till dagens inhägnade bostadsområden bakom murar, elstängsel och beväpnade vakter. Eller varför inte den bubbla man kan ta sin tillflykt till när man hör grannen slå sin hustru, eller taxichaufförer skrika sexistiska kommentarer till ensamma kvinnor på stan.
Under föreställningens gång dras bubblan isär så att dess skyddande funktion går förlorad. Därmed tvingas dansarna att konfrontera den besvärliga verklighet de är en del av.



”Faith” är ett våldsamt och mycket vackert verk av Skånes Dansteater-veteranen Melody Putu, själv uppvuxen i Soweto. På scenen virvlar de åtta nyutexaminerade dansarna i Unga Fuse, som har hemmascen i Jönköping. Koreografin är delvis baserad på improvisation, vilket märks – på det positiva sättet. Många rörelser tycks liksom ha växt ut ur de olika dansarna, men helheten är ändå extremt sammansvetsad. Här och där förekommer höga sparkar som är ett vanligt inslag i zuludans. Föreställningen har turnerat i Sverige, Danmark och Sydafrika hela vintern, och fredagens besök i Malmö var den stora finalen.

I centrum står den unga kvinnan Faith (Akhona Maqhina) som söker sig fram i en värld full av sexism och förtryck. Ibland behandlas hon med ömhet och respekt, ibland hanteras hon som ett föremål, en ägodel. Efter en intim duett med en annan kvinna konfronteras vi med ett fenomen som tyvärr inte är ovanligt i sydafrikanska kåkstäder – korrektionsvåldtäkten. Ett ligg med en riktig karl förväntas straighta ut kvinnan som bryter den sexuella normen.

Men Faith är stark. Hon visar attityd och trotsar. Hon får stryk, men slår tillbaka. Melody Putus slagsmålsscener är subtila och raffinerade. Dansarna rör sig ofta som om de parerar fantomslag och sparkar, och ibland är det svårt att skilja våld från ömhet. Det kan vara en arg blick istället för en varm, eller en aggressiv beröring i förbifarten, ett oväntat grepp om nacken.

Det bedrägliga, men geniala med ”Faith” är just detta, och att våldet aldrig känns explicit eller groteskt. Förtryckande strukturer och normer är en osynlig typ av våld, som man ofta måste anstränga sig för att upptäcka.

Publicerad i Sydsvenskan den 1 april 2012

Amy Lockhart på KRETS

av TOR BILLGREN

Amy Lockhart: Ladies
Krets i Malmö
Till och med den 15.4


Amy Lockhart: "Ladies Walking"

Att framställa kvinnokroppen på ett groteskt sätt har länge varit en vanlig strategi inom feministisk och normkritisk konst, för att till exempel bryta med konsthistoriens idealiserade framställningar av kvinnan. Det kan också göras för att skildra kvinnan som självständig och aktiv istället för kontrollerad och menlös, eller för att utmana den objektifierande och exploaterande blicken.

På den kanadensiska konstnären Amy Lockharts utställning på Krets i Malmö, som är hennes första utanför hemlandet, verkar det groteska vara ett resultat av mötet mellan det feminina och maskulina. Ytterligheter som 50-talshåruppsättningar, utstuderad sminkning och högklackat kombineras med stora händer, breda axlar, tjurnackar och höga hårfästen.

Men ju mer jag betraktar målningarna desto mer förvissas jag om att det inte är själva mötet som ger upphov till de groteska effekterna, utan att det är könsstereotyperna i sig som Lockhart förlöjligar med sin vassa pensel.

Det finns också en humoristisk underton i utställningen, som främst kommer till uttryck genom skulpturerna ”Self Portrait as a Lady” och ”Jessica”. De utgörs av byster där ögonen är infällda i ansiktet på ett sätt som skapar illusionen av att de följer galleribesökaren runt i rummet. Ett enkelt trick som rubbar den gängse ordningen på en konstutställning, som ju annars bygger på att verken är beskedliga och underkastar sig betraktarens prövande blickar. En roll snarlik den kvinnan haft under större delen av konsthistorien.

Publicerad i Sydsvenskan den 30 mars 2012

Venice 2011

by Eric Length

Starring (in order of appearance)

Susanne Svantesson, Tor Billgren, dr Erik Alexandersson, David Stenbeck and Eric Length

Mycket klara. Mycket kalla.

av TOR BILLGREN

– Och hur är stjärnorna inatt?, frågar Lena Endre i tv-teateruppsättningen av PO Enquists ”Från regnormarnas liv” (1998). Erland Josephson svarar:
– Som alltid. Mycket klara. Mycket kalla.

Repliken levereras med just den där kyliga klarheten som var hans oefterhärmliga signum. En pisksnärt. En fotoblixt i natten. Ett annat exempel är när han undersöker hur Liv Ullmans ansikte har förändrats i Ingmar Bergmans ”Viskningar och rop” (1973).
– Dina ögon kastar numera snabba kalkylerande sidoblickar. Förr såg du rakt fram, öppet, utan att maskera dig.
Efter den långa och blottläggande utläggningen frågar hon förskräckt:
– Kan du verkligen se allt det där i mitt ansikte?
– Nej, men jag känner det när du kysser mig, svarar han genast.



Det är tretton år sedan Enquistpjäsen sändes, det är kanske lika längesen jag såg Bergmanfilmen. Jag går till biblioteket kollar upp citaten och kan konstatera att de är exakt som jag minns dem. Josephson laddar repliken med något som gör att orden tar sig förbi all bråte i skallen och etsar sig fast i urberget. Men vad är detta något? Liv? Knappast – hans sätt att skådespela var en av anledningarna till att Bo Widerberg ville göra filmrevolution utifrån äkthets- och autenticitetsprinciper.

Nej, laddningen utgörs snarare av koncentration – ett destillat av språket som lyfter fram dess mening på ett så självklart sätt att det upplevs som det enda möjliga. Ibland kallar man detta poesi. Man märker det till och med i de sista intervjuerna, där han sitter i rullstolen, förslavad under parkinsonsjukdomens ofrivilliga och hetsiga ryckningar. Klarheten.

Natten till söndagen avled Erland Josephson, 88 år gammal. En stjärna har tänts.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2012

Ladies and Gentlemen på Moderna Museet

av TOR BILLGREN

Ladies and Gentlemen! Kameran som spegel
Moderna Museet Malmö
Till den 22.4


Zwelethu Mthethwa: Utan titel (2003)

Sockerrörsarbetaren poserar med sin långa kniv i plantagen, han bär grova skyddskläder och mössa. Den lagstadgade sydafrikanska minimilönen för lantarbetare ligger på 1250 kronor i månaden – men de vi ser på bilderna tjänar förmodligen mycket mindre. Den här typen av skitjobb innehas oftast av invandrare och flyktingar från Moçambique och Zimbabwe. De får ta vad de får.

Den sydafrikanske fotografen och målaren Zwelethu Mthethwa har tagit tusentals bilder av det här slaget, alla med identisk komposition. Det finns alltid, liksom i hans måleri, ett stråk av oro eller ofärd i dem. I bilderna av sockerrörsarbetarna utgörs detta av knivarna. Samma typ av redskap, så kallade pangas, användes flitigt under det våldsamma 90-talets massakrer och mord i det inbördeskrig som rasade mellan ANC och Inkatha i KwaZulu-Natal och Soweto inför Sydafrikas första demokratiska val.

Bilderna ingår i ”Ladies and Gentlemen!” på Moderna Museet Malmö, som är ett urval av modermuseets fotografiska porträttsamling. Det man vill lyfta fram är något som alla som varit i närheten av en kamera redan vet, nämligen att det i fotoögonblicket alltid finns en tanke och ett val hos såväl den fotograferande, som hos den fotograferade. Utställningen fungerar som en provkarta över dessa olika strategier och förhållningssätt.

Det är självporträtten som fångar mig mest, särskilt Elina Brotherus bilder i samband med först sitt bröllop, och sedan kort därefter, sin skilsmässa. Under den återhållna och gråtrista ytan finns dramatik och livsberättelser på samma sätt som hos en gravsten eller en dödsannons.

Samma sak med Monica Englunds självporträttstriptyk från 1993. I första och tredje bilden har hon ett kryss i ansiktet och en stor, svart pappersklämma fastsatt på näsan respektive kinden. Linnets ena ärm har kasat ner. I mittenbilden håller hon ett fotocollage av sin far framför ansiktet, så att det delvis smälter samman med de egna dragen.

Här känns hon besläktad med till exempel Lena Cronqvist, som ägnat sig åt samma typ av föräldrauppgörelser i ett otal målningar. Men där Cronqvist klipper snoppen av en docka som liknar fadern, riktar Englund smärtan mot sig själv och sätter en klämma i ansiktet. Det är fascinerande att ett så enkelt tilltag kan föra betraktaren så oerhört mycket djupare under huden.

Publicerad i Sydsvenskan den 24 februari 2012

Österlen. Vietnam. Uganda.

av TOR BILLGREN

Just nu äger ett sällsamt konstnärligt möte rum i Malmö: Gerhard Nordströms måleri på Malmö Konsthall (t o m 26.2) och den ugandiske fotografen Zarina Bhimjis film ”Out of Blue” som visas i bion på Moderna Museet (t o m 11.3).

Filmen inleds med bilder av ugandiska landskap, där kriget anas bortom varje backkrön. Idyll och förstörelse i en rälig konstrast, precis som i Nordströms målerisvit ”Sommaren 1970”. Kameran fortsätter att vandra över förfallna myndighetsbyggnader där arkebuseringshålen i murarna öppnar sig som skrikande sår. Det är slitet och övergivet på ett sätt som man känner igen från Nordströms, gråslaskiga och rostiga målningar, ”Industribakgård”, ”Badkaret” och ”Porten till Hades” med flera.


Gerhard Nordström: "Industribakgård" (1974)

I slutet syns ett flygplan starta, kameran är riktad bakåt mot startbanan. Här ser vi Nordströms ”Asfaltmaskinen”, som handlar om bygget av Sturup (finns dock ej på konsthallen). Ett skitigt fordon som skär upp ett kolsvart spår mitt i vetefältet. På startbanan i Uganda går utvecklingen på andra hållet – här håller gräset på att ta över igen.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 februari 2012

Carmen på Malmö Opera

av TOR BILLGREN



Av Georges Bizet
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi och kostym: Herbert Murauer
Dirigent: Christian Badea
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Medverkande: Astrid Robillard, Joachim Bäckström, Cecilia Lindwall, Jeremy Carpenter, Anton Ljungqvist m.fl.
11 februari

Astrid Robillard har blod i ansiktet när hon tar emot publikens hyllningar efter sista ackordet vid lördagens premiär. Precis så ska en Carmen kliva av scenen.

Innan dess har detta hänt: Tobaksfabriksarbetaren Carmen grips för misshandel och förför soldaten Don José för att bli fri. Han låter henne löpa och fängslas för sin försumlighet. Carmen blir kär i honom och när han släpps vill hon att de ska fly tillsammans. De dras in i ett smugglargäng (eller kanske snarare anti-Franco-partisaner) som förbereder en stor stöt. Carmen tröttnar på Josés svartsjuka och lämnar honom för matadoren Escamillo. Utanför en tjurfäktningsarena där denne triumferar knivmördas Carmen slutligen av José.

Regissören har valt att spela den ursprungliga versionen av operan, där musiken varvas med talad dialog. Dessa partiers vara eller inte är en ständig källa till konflikt bland Carmenaficionados. Personligen tycker jag att de behövs för att ge trovärdighet åt relationen mellan Carmen och José. Dialogerna ger nödvändiga dramaturgiska pusselbitar för att ekvationen ska gå ihop. De gör också att relationen tillåts bli mer nyanserad, och inte så överdrivet passionerad. Det kan visserligen vara livsfarligt att blanda alldagliga uttryck med den upphöjda operaformen. Men här fungerar det alldeles utmärkt.

Astrid Robillard gör en nedtonad, Lisbeth Salander-liknande Carmen, utan gester och divalater. När hon berör mig som mest sitter hon bara rakt upp och ner i en bar, ihopsjunken, avslappnad. Och Joachim Bäckströms José är varken stolt eller mallig, snarare kuvad och förvirrad på ett sätt som för tankarna till en annan operasoldat: Wozzeck. Det är ett intressant möte.

Bland birollerna lyser det särskilt kring Susanna Stern och Kristina Wahlin som gör Carmens våpiga väninnor. Orkestersolisterna tillför också något extra, framförallt i förspelen till tredje och fjärde akten.

På minussidan hamnar masscenerna, som ibland saknar stringens och flyter ut på scenen i en enda röra. Slagsmålsscenerna behöver passion och precision. Ibland förekommer stumfilmskomik som känns malplacerad.

Och ”Rökning dödar”-projektionen på ridån i pausen? Snälla, säg att den är menad som ett skämt. För om någon har beordrat dit den för att kompensera för att rökning nämns i positiva och sexiga ordalag i librettot, behövs det ett allvarligt samtal om ängsligheten inom konsten.

Publicerad i Sydsvenskan den 13 februari 2012

Luca Frei på Elastic

av TOR BILLGREN


Luca Frei: "Untitled", 2011. Olja på duk, 1000 x 100 cm. Foto © Terje Östling

Luca Frei: Februari
Elastic Gallery, Malmö
Till den 17.3

Förra gången man kunde se den schweizfödde Malmökonstnären Luca Frei i större format i sydvästra Skåne var på Lunds Konsthall 2008, då han visade projektet ”Studies/Play”. Breda pappersremsor på golvet och vita boxar staplade på varandra skulle uttrycka något om byggnadens arkitektur och besökarnas rörelsemönster i förhållande till rummen och verken. En utställning som lämnade mig tämligen kall.

Då är vägginstallationen på förskolan Godsvagnen i Stångby utanför Lund desto hetare. Den består av en neontext skriven med flyktig skrivstil: ”men tänk alltid på att inte hålla hela lekets (sic!) glädje för dig själv…”.

Ett nedkokat och passande budskap på en lekplats, som laddas ytterligare av det faktum att det är saxat ur ett brev som den dödsdömde italienske anarkisten Nicola Sacco skrev till sin son 1927, innan han avrättades efter en av de mest uppmärksammade rättsprocesserna i USA:s historia.


Luca Frei: "Hemliga styrkor", 2011. Olja på duk, 90 x 60 cm. Foto © Terje Östling

När nu Luca Frei är aktuell med målerisviten ”Februari” på Elastic Gallery i Malmö, går detta reducerade och uppladdade igen. Enkla linjer och färgytor som tar formen av stiliserade och ansiktslösa figurer, vars roller, identiteter och aktiviteter är svåra att sätta fingret på.

Utställningen består också av några obetitlade verk som först verkar vara abstrakta. Grova svarta linjer varvade med Mondrian- och Malevitj-doftande färgfält. Men verken refererar nog snarare till Luca Frei själv. För några år sedan gjorde han skulpturer av svarta metallstänger och just färgrutor av den här typen. Målningarna skulle alltså kunna ses som porträtt av de egna skulpturerna.


Luca Frei: "Untitled II", 2011. Olja på duk 220 x 110 cm. Foto © Terje Östling

Någonstans mellan dessa och figurerna finns en målning som för tankarna till två gestalter: en stående och en sittande. Den stående instruerar den andre, ger honom eller henne ett budskap som denne sänder ut i världsrymden genom ett par enkla antenner. Det skulle kunna vara en uråldrig ristning hittad i en sydamerikansk grotta, eller ett gigantiskt mönster i ett sädesfält. Budskapet som sänds iväg gestaltas av en lila triangel – en kort och kärnfull sentens, ett meddelande om liv på jorden. Eller en faders sista uppmaning till sitt barn om att ta till vara på just det, livet och leken. Leket.

Publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2012

Några tankar om Ruben Östlunds ”Play”

av TOR BILLGREN

1. Amat Levins text om filmen ringar in ungefär vad jag tycker, och gör att jag inte behöver uttrycka mig utförligare än med nedanstående punkter.

2. ”Play” påminner mycket om Ruben Östlunds förra film ”De ofrivilliga”. I den etablerar regissören ämnena som står i centrum även i ”Play”: vuxenvärldens frånvaro/svek, destruktiva kollektivistiska mekanismer, ansvarsflykt, grupptryck och respektlöshet. Trots att filmerna ligger varandra så nära, är det få som dragit paralleller till föregångaren. Det finns till och med en scen i ”Play” som strängt taget är kalkerad från ”De ofrivilliga” – spårvagnscenen där en av rånarkillarna trakasserar en freestylelyssnande kille och får honom att förödmjuka sig. I ”De ofrivilliga” händer precis samma sak: fast då är det ett festande tjejgäng som trakasserar. Ungdomsgänget i “De ofrivilliga” har mycket gemensamt med gänget i “Play”. Dessa likheter är viktigare än olikheterna när det gäller hudfärg. (Att tjejerna är berusade är irrelevant. Jag har bevittnat samma beteende med nyktra förtecken.)


Ur "De ofrivilliga"

3. Filmen bygger på en verklig händelse om rån som utfördes genom övertalning. Jag tycker att det är en historia värd att berätta. Ibland får jag känslan av att de som kritiserar Östlunds sätt att göra filmen antyder att han borde ha ändrat på historien och ersatt rånarna med ett vitt gäng istället. Eller inte berättat historien alls.

4. Att svarta som grupp skulle behöva skildras positivt på svensk film innan någon kan ta sig friheten att skildra svarta individer som ägnar sig åt skumrask, är en synnerligen bisarr premiss. Östlund har säkert haft den i bakhuvudet, men avvisar den med rätta.

5. Vi uppnår inte jämlikhet genom att ta särskilda hänsyn när vi skildrar minoriteter. Jämlikhet uppnår vi först när vi skildrar minoriteter och majoriteter på samma villkor.

6. Kan ”Play” plockas upp som slagträ av typ Sverigedemokraterna? Säkert. Men än sen? Varför ska kulturlivet i Sverige dikteras av rädsla för politiska bedragare?

7. Gjorde Fassbinder, Passolini, Burroughs och den tidige Ozon homosexuella en björntjänst med sina osminkade bögskildringar? Hade bögar skildrats positivt och oproblematiskt i USA när ”Naked Lunch” publicerades 1959? Jag tycker inte att det hade varit bättre om dessa herrar hade jobbat på posten istället för med konst. Jag tycker inte att Burroughs borde ha skrivit böcker om svenssonbögar i radhusområden, för att tillfredsställa majoritetens normalitetstörst. (Och nej, jag anser inte att man måste tillhöra samma minoritet som karaktärerna man skildrar.)

8. Är det problematiskt och fördomsfullt att killarna äter kebabpizza?

Nej:

i.) På vilket sätt är det att anspela på fördomar när ungdomar med afrikanska rötter äter italiensk snabbmat med mellanösterninspirerad topping? Exakt vilka fördomar anses det handla det om?

ii.) Är kebabpizzan snarare inte den mest svenniga pizzan man kan beställa? Skulle den inte lika gärna tolkas ”Svenskare än så här blir de inte”?

iii.) En av pizzorna är som jag minns det en skinkpizza.

9. För den som vill diskutera klass ryms det ett klassperspektiv i det faktum att ett av offren har asiatiska rötter.

10. Representationskravet måste lämpas överbord. En film kan och ska inte vara en ideal representation av verkligheten.

11. Åsa Linderborg skriver att hon när hon ser en svart man och hans son på Coop får följande associationer:

slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin.

Om Linderborg associerar till detta och inte till, låt säga svarta vänner eller arbetskamrater – är det hennes problem och något hon måste ta i tu med. Det är förmodligen det Östlund menar i slutet av sin DN-artikel när han ber henne ta en titt på sig själv genom sin mobilkamera. Om hon inte har några svarta kollegor, är det fortfarande hennes problem. Inte Östlunds, inte någon annans. Kollegor är något man väljer när man är chef.

12. Kritikerna har rätt när de säger att Östlund inte problematiserar fördomar. Däremot katalyserar filmen ett blottläggande av dem, och det är viktigare. Vilka fördomar man har är högst individuellt. Jag hade skrattat rakt ut i salongen om Östlund hade försökt undergräva de fördomar och associationer Åsa Linderborg radar upp i sin slavskeppstirad. Jag hade sannerligen inte velat se en sådan film. Och jag hade inte velat se en "alla-svarta-är-minsann-inte-tjyvar-film" heller. Det är anmärkningsvärt att tunga kulturdebattörer i Sverige ser ett behov av den typen av filmretorik.

__________________________

Uppdatering: Fler texter om filmen

Nina Lekander: Att invaggas i vantolkning (111207)

Helena Franzéns "Trigger Point"

av TOR BILLGREN

Trigger Point
Palladium, den 2 december

Fyra dansare. Fyra solon. Fyra ledmotiv.

I begynnelsen sitter koreografen Helena Franzén ensam på scenens vita ryamatta – på huk, och begrundar sig själv, som i en vattenspegel. Det börjar med andra ord precis som hennes ”Devious Paths” på Skånes Dansteater i höstas. Jag gillar denna passivitet. Detta stillastående, som gör varje balansjustering, avsiktlig eller oavsiktlig, till en betydelsebärande dansrörelse. När hon väl kommer igång förs tankarna till en transformersfigur, baserad på en gepard istället för en bil. Oförtröttligt försöker hon veckla ut sig från kvinna till djur, men lyckas aldrig. Som en Rubiks kub som aldrig blir komplett. En patiens som aldrig går ut.

Ina Sletsjøe, som är andra dansare på scen har också något sökande och prövande över sina rörelser. Fast där Franzén är svepande och fällknivsartad, jobbar Sletsjøe med spiralrörelser – som en skruv som hamnat ur fas med gängorna eller ett kärvande marmeladburkslock.

Allison Ahls insats präglas av tvångsmässighet och oro. Gång på gång trippar hon upp på tåspetsarna, ser sig jagat över axeln, tvingar högerskuldran i ett rörelsemönster som om hon försöker dyrka upp ett lås med den. I slutet sitter hon ensam på golvet, rörelserna har avtagit, men är fortfarande där, likt en molande puls i ett sår. Det är ryckigt och apatiskt. Spastiskt graciöst. Jag har sällan blivit så berörd av så minimala medel.

Sist ut är Moa Westerlund som gör ett explosivt solo. Handlöst faller hon genom rummet, fast horisontellt, och studsar mellan väggarna som en ljusstråle. Det känns som en oförlåtlig klyscha, men hon ÄR banne mig viktlös och Jukka Rintamäkis heliumlätta, plinkplonkande musik understöder effektivt hennes gravitationsupplösande övningar.

De olika delarna kompletterar varandra och ger en helhet som är gripande på alla plan. Vart man än vänder blicken möts man av minutiöst precisionsarbete. Känslan hade inte varit mycket annorlunda i en operationssal för hjärnkirurgi.

Finalen går i slowmotion. Dansarna backar smygande på alla fyra över mattan, bort från de golvnära strålkastarna vid högerväggen, och låter de olika rörelserna eka mellan varandra. Fortsätt så, snälla. Kom inte över till andra sidan. Släck inte ljuset.

Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2011

Henrik Vibskov på Röhsska Museet

av TOR BILLGREN


Henrik Vibskov, hösten-vintern 2010

Ibland talar man om mode som gränsar till konst, men när det gäller den köpenhamnske modeskaparen Henrik Vibskov är det mer relevant att tala om mode som övergår i teater. Kläderna är som hämtade ur rekvisitaförrådet till en burlesk varieté som specialiserat sig på Tim Burtons filmvärld.

Jag ser en utställning med hans mode på Röhsska museet i Göteborg, som öppnade i samband med att han tog emot Torsten och Wanja Söderbergs designpris på en miljon kronor i början av november.

Ibland glimtar 20- och 30-talets serieestetik igenom, ibland ser jag inslag av steampunk – en science fictionstil centrerad kring ångteknologi. Och nej, det ser inte tramsigt ut. Som alltid med kläder handlar det om hur de bärs upp.



Personligen är jag dock mest förtjust i hans dofter, särskilt den som heter Type B. Den följer den angenäma trä-trenden (Comme des Garçons Wonderwood, Monocles Hinoki och Laurel, Marc Jacobs BANG och så vidare) men går ett underbart steg längre med sin oförblommerade tjärighet. SÅ vill jag dofta när jag går på lokal. Som regalskeppet Vasa eller inte alls.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 november 2011

Björn Wangen på Galleri Rostrum

av TOR BILLGREN

Tvingas jag beskriva Kraftwerks musik med ett enda ord, väljer jag rörande. Jag blir mjuk i kroppen av robotröstens värme i ”Ohm Sweet Ohm”, osjälviskheten i ”We are the robots”, melankolin i “The Man Machine”.

Varifrån kommer detta? Och varför får man ofta höra att R2D2 i Star Wars är ”söt”. Hur kan en hjulförsedd cylinder vara det?

Frågorna aktualiseras av Bjørn Wangen på Galleri Rostrum i Malmö, där han bland annat visar enkla, abstrakta robotar som rör sig ryckigt på golvet. De slumpmässiga rörelserna har något konvulsiviskt över sig. Jag ser en döende hunds sista spastiska rörelser, fast utdragna och därmed plågsammare. Eller något nyfött som gör sina första kravlanden – utan att nånsin göra framsteg.

Att det behövs så lite för att ge illusionen av födelse, liv och död. Är det denna hårfina skörhet som gör det just rörande? Hjälplösheten?

Publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2011

"Möte med Hill" på Lunds Konsthall

av TOR BILLGREN

Lunds Konsthall
Möte med Hill. Malmö Konstmuseum i urval
Till den 22 januari 2012


Lena Johansson: "Duschen"

Det var lättare för Cato den äldre att förmå Rom att förstöra Karthago, än vad det har varit för museichefen Göran Christenson att få Malmö Kommun att förstå nödvändigheten av ett nytt konstmuseum, trots att övertalningsmetoderna har varit snarlika: ”För övrigt anser jag att…”

En annan av Christensons strategier har varit att vara generös med att låna ut verk ur museets samling, med syfte att exponera dess skatter, så att makthavare och menighet ska tänka ”Om det ändå funnes ett stort museum för all denna konst”. Ibland måste man dock fråga sig om effekten inte riskerar att bli omvänd: ”Det här systemet fungerar ju bra. Vi får se samlingarna TROTS att det inte finns något nytt och dyrt museum.”

Denna invändning är särskilt relevant just nu. I lördags öppnade en utställning med ett antal av museets videoverk på Fotogalleriet Format (till den 18.12), och i fredags var det vernissage för ”Möte med Hill, Malmö Konstmuseum i urval” på Lunds Konsthall. Även Dunkers Kulturhus utställning ”Passion” innehåller flera lån från museet (till den 15 januari 2012).

I centrum för utställningen i Lund står alltså Carl Fredrik Hill med ett stort antal teckningar, som omges av verk av 25 samtida konstnärer, bl.a. Nathalie Djurberg, Olafur Eliason, Eva Löfdahl och Thale Vangen. Konsthallschef Åsa Nacking slår fast att hon inte främst är ute efter paralleller mellan Hill och de samtida, utan snarare valt konstnärer som hon ”ändå velat visa”. Det är bra, och vi slipper därmed att förödmjuka våra intellekt med intetsägande associationer som Och precis som hos Hill, kan man ofta se träd och skogspartier i Matts Leiderstams fotografier eller Helene Billgren och Hill uppvisar ett konstnärligt släktskap i intresset för det erotiska.


Carl Fredrik Hill.


Nathalie Djurberg: ur filmen "The mad tea party"

Det är en jämn utställning utan uppmärksamhetstörstande megahits, och här och där uppstår intressanta möten och synergieffekter, som mellan Lisa Jeannins leranimation ”Bläckfisken” och Runo Lagomarsinos projektion av den politiska klyschan ”We support”. Vad det är som stöds och med vilka medel framgår inte, men när den infantila positivmusiken från Jeannins film läcker över till den stumma projektionen, uppstår en absurd underton, som tyvärr ofta känns igen från den internationella politikens rävspel och oheliga allianser.

Naturligtvis är det trevligt med alla dessa inhopp från Malmö Konstmuseum. Men koncentrationen just nu gör att man också bör fråga sig hur mycket det rimligt att låta EN institution influera konstlivet i en region?

Publicerad i Sydsvenskan den 16 november 2011

Bokrecension: Den döende dandyn

av TOR BILLGREN

Karin Grundberg Wolodarski
Den döende dandyn – om konstsamlaren Fredrik Roos
Natur & Kultur


Place des Vosges.

En höstdag 1989 möts tre män på gräset på Place des Vosges i Paris. Det är Frankrikes kulturminister Jack Lang, konsthandlaren Jean-Claude Binoche, som för övrigt är farbror till skådespelerskan Juliette, och den svenske finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos. De tre är grannar på det historiska och mycket exklusiva torget, som uppfördes inför Ludvig XIII:s bröllop 1615, och de möts för att lösa ett delikat problem.

Roos har en Picassomålning i sin ägo, ”Pierrettes bröllop”, som han vill kunna sälja på internationell auktion – men franska staten är ytterst restriktiv med att låta konstskatter lämna landet. Så Roos och Binoche erbjuder ministern en deal. Om ”Pierrettes bröllop” får exporttillstånd, kommer Roos att donera ett värdefullt verk till Picassomuseet i stan. Jack Lang säger ja.


Pablo Picasso: "Les Noces de Pierrette"

Den målning Roos donerar har han köpt för 100 miljoner franc.”Pierrettes bröllop”, som han året innan köpte för 25 miljoner, säljs för 300 miljoner – det högsta pris som dittills betalats för en tavla. Köpare är en japansk fastighetsmiljardär, som går omkull tre veckor efter affären. Men Roos och hans vänner hade sett till att säkra pengarna.

Det var på den här nivån Fredrik Roos verkade. Den absolut högst tänkbara. Så det är märkligt att det inte har kommit någon bok om honom förrän nu, mer än tjugo år efter hans alltför tidiga död. Särskilt med tanke på att hans dramatiska liv är högoktanigt litterärt och journalistiskt stoff. Överklassuppväxten i Malmö, internatskolgången, societetsumgänget, resorna, börskarusellen, det legendariska köpet och försäljningen av ”Den döende dandyn”, aids, förverkligandet av drömmen med Rooseum i hemstaden Malmö – och ovanpå allt trippellivet: konstvärlden, finansvärlden och den dolda gayvärlden.

Därför är di.se-journalisten Karin Grundberg Wolodarskis bok ”Den döende dandyn” mycket välkommen, även om den lider av stilmässiga problem och snarare känns som ett flyktigt referat av Roos liv, än en biografi. Personen Fredrik Roos känns fortfarande rätt abstrakt när man läst färdigt.

Bokens problem kan sammanfattas med brist på liv. Det är som att författaren nöjt sig med att låta personerna hon intervjuat beskriva Roos, istället för att få dem att dela med sig av historier och konkreta minnen. Porträttet byggs upp av adjektiv snarare än bilder, av svepande omdömen snarare än anekdoter.

Som episoden när Roos ordnar ett beachparty i sin lägenhet på Rådmansgatan i Stockholm. Han fyller den med sand och låter dekorera väggarna med ”palmer, hav och skinande sol”. Författaren nämner att tillställningen än idag beskrivs som ”decenniets fest”. Ett gyllene tillfälle att komma huvudpersonen och hans umgänge in på livet. Men vad får vi som läsare veta om festen? Jo, att ”gästerna var upprymda av den härligt uppsluppna stämningen”. Punkt.
Jag vill skrika rakt ut: TA OSS DIT!

Ett annat exempel på adjektivsjukan är beskrivningen av Fredrik Roos bröllop 1978: ”Det var både högtidligt och festligt. Brudparet gav ett ungdomligt och lyckligt intryck. Han var lång, smal, pigg och livlig. Bruden kanske inte lika bildskön men förtjusande och med en glad uppsyn.”

Stilmässigt påminner detta närmast om den intetsägande styltighet som brukar prägla kungen när han tvingas uttala sig om något han inte har en susning om, ”skojigt, intressant, trevligt”. Visserligen är beskrivningen av bruden lite rolig i sin kyliga uppriktighet – men var finns redaktörens rödpenna?


Nils Dardel: "Den döende dandyn"

Boken tar sig mot slutet och stundom känns berättarläget till och med coolt. En association som ligger nära till hands är Ayn Rand, som i mitten av förra seklet skrev några satiriska thrillers med stenrika företagsledare i rollerna som superhjältar i en sovjetliknande värld på väg mot undergång. Roos är en liknande karaktär, som stångar sig fram mot sin vision i en gegga av missunnsamhet och byråkrati.

Oavsett bristerna är ”Den döende dandyn” förstås en viktig bok. Som en bonus är Karin Grundberg Wolodarski noga med att ange exakt var Roos bodde och verkade under de olika stadierna av sitt liv, vilket gör att boken också blir något av en närhistorisk vandring genom Malmö. Det är ett unikt levnadsöde som beskrivs, och en epok som känns oerhört avlägsen, trots att de flesta av oss har levt mitt i den.

Publicerad i Sydsvenskan den 10 november 2011

Skånes Dansteater: Haze

av TOR BILLGREN

Det blixtar till våldsamt och sex dansare finner sig nedslängda på scenen, på huk som när Arnold Schwarzenegger gör sin entré i början av ”Terminator”. 72 strålkastare på låg höjd pulserar över dem där de sitter och skräckslaget undersöker sina kroppar och försöker förstå vilka de är och var de har hamnat. Håret står på ända – männen verkar vara hämtade från ”Gökboet” och kvinnorna från ”Mad Max”-filmerna.

Så börjar koreografstjärnan Helena Franzéns nya verk ”Devious Paths”, som är andra delen i Skånes Dansteaters helaftonsföreställning ”Haze”. De sex på scenen lär sig så småningom gå, först på alla fyra, för att snart bemästra såväl sig själva, som omvärlden. Men sen tar allt bara slut. Poff, och det känns som vi har beskådat en skiss snarare än ett fullödigt dansverk. Stort plus dock för Markus Granqvists ljus och Silverbullitbasisten Jukka Rintamäkis sprakande och klaustrofobiska musik.

”Haze” består av två mycket kontrasterande verk och Skånes Dansteater demonstrerar tydligt bredden i den samtida danskonsten. Kvällen inleds med ”On Invisible Pause” av den norske koreografen Christopher Arounis, som i en kommentar antytt att stycket handlar om kommunikation. Och så otroligt fint han lyckas med detta. Dansarna konverserar med sina rörelser, sveper över golvet, tecknar i luften och liksom simmar fram i elektronikamaestron Fennesz rytmlösa ljudmassor. Rytmen kommer alltså inte från musiken, utan från dansarna, som skapar ett visuellt beat som man nästan kan stampa takten till.


On Invisible Pause.

Verket kröns av surrealistisk bildpoesi, när Jonas Svensson drar av sig sina byxor och fäster dem i heliumballonger. Han förökar sig genom delning och dansar mot sin luftfyllda underkropp.

”On Invisible Pause” känns som en utdragen sekund. Dansarna blir till flingor i ett regn av silverkonfetti som någon i den disiga gryningen skjuter iväg för att markera slutet av en magisk festnatt.

Publicerad i Sydsvenskan den 6 november 2011

Ellisif Hals på Galleri Ping-Pong och Ida-Lovisa Rudolfsson på Galleri 21

av TOR BILLGREN


Ellisif Hals

Just nu pågår satsningen ”Grrrafik 2011” på ett fyrtiotal gallerier, museer och konsthallar runt om i Skåne. Ellisif Hals, ursprungligen från Norge men nu boende i Malmö, etablerar sig i sin nya hemstad med en liten, men mycket läcker utställning på Galleri Ping-Pong (till den 5.11).

I grunden består hennes bilder av detaljerade natur- eller marinmotiv, framställda med klassisk torrnålsteknik. Hon trycker upp sex-sju kopior i olika färger, lägger dem ovanpå varandra, och skär sedan med stor noggrannhet fram andra motiv i lagren av papper, i det här fallet bungalows och lyxvillor.

Husen snidas fram som skulpturer, medan ursprungsmotivet skönjs som i en dubbelexponering. Två bilder ovanpå varandra som i en dröm. Eller en glimt från det förflutna – eller en okänd framtid, som i Tranströmers ”Övergångsstället”, där ”den ofödda skogen” väntar stilla ”i marken djupt under trafiken” i tusen år.

På Galleri 21 några snäpp ner på Rådmansgatan visar Ida-Lovisa Rudolfsson från Göteborg textilverk som också kretsar kring hus och hotbilder, närmare bestämt villakvarteret och den håglöshet, perversitet och inskränkthet som kan tänkas döljas innanför de välmålade fasaderna och trimmade häckarna (till den 6.11).


Ida-Lovisa Rudolfsson: "Uppbrott" (2010/2011)

När Rudolfsson är som bäst, är den olycksbådande undertonen subtil och gåtfull, men lite för ofta blir den alltför plakatartad. Det är vanskligt att ge sig in i ett så välutforskat och genomtröskat ämne som radhusidyllen och de neddragna persiennerna.

”Tänker man inte på det finns det inte”, heter ett av verken; en skulptur där fem villor står i en tät cirkel. Titeltexten är utlagd på marken mellan husen, som ett desperat mantra som ekar mellan väggarna för att besvärja alkoholismen, otroheten och grälen. Som pricken över i – eller snarare tårtan på tårtan – använder Rudolfsson en klotgrill som piedestal till skulpturen. Jag har svårt att tänka mig en mer utsliten medelklass- och manlighetsmarkör.

Tekniskt imponerar dock Ida-Lovisa Rudolfsson stort. Kombinationen av screentryck, broderi och måleri är mycket lyckad. Hennes visuella språk tilltalar mig mycket. Så jag vill absolut se mer av hennes konst. Men då vill jag överraskas och få något mer än välkända klyschor om medelklassens förmodade förljugenhet staplade ovanpå varandra.

Publicerad i Sydsvenskan den 28 oktober 2011

Trine Søndergaard och Nicolai Howalt på Fotogalleriet Format

av TOR BILLGREN

Den danska fotografen Trine Søndergaard hämtar ofta inspiration från det klassiska måleriets värld. I bildserien ”Interieur” syns tydliga spår av Wilhelm Hammershøis bleka inomhusmåleri, ”Strude” är en serie parafraser på Johannes Vermeers ”Flicka med pärlörhänge” och sviten ”How to hunt”, som är skapad tillsammans med Nicolai Howalt och just nu visas på Fotogalleriet Format i Malmö, genomsyras av den nederländske renässansmålaren Pieter Bruegel den äldre.

På de stora bilderna syns jägare och hundar komma gående genom disiga vidder som i Bruegels ”Jägare i snö” och ”Vinterlandskap” (båda från 1565). Kameran är placerad på stort avstånd från själva handlingen så att bilderna tycks vara tagna i smyg, som för att dokumentera en dunkel verksamhet. Därmed inte sagt att det finns någon typ av entydigt statement om jakt i bilderna. Dunkelheten fungerar snarare stämningsskapande.


Pieter Bruegel d.ä. - Jägare i snö (1565)

Denna stämning gör att utställningen inte bara känns inspirerad av Bruegel – utan kanske framförallt av den sovjetiske regissören Andrei Tarkovskijs användande av Bruegel i ”Solaris” (1972), där flera av konstnärens verk spelar framträdande roller. Att defilera förbi fotografierna är som att se scenerna i ”Solaris” där Tarkovskij panorerar över detaljer i målningar som just ”Jägare i snö”. Och det är inte bara Bruegels vinterlandskap som går igen hos Söndergaard/Howalt/Tarkovskij, utan även de vattensjuka skogsbrynen som känns igen från ”Den dystra dagen” (1565), samt flera åkermotiv.

Det är en stillsam och poetisk utställning om två konstnärers blick på en annan konstnärs blick på en tredje konstnär, som trots alla metanivåer lyckas med konststycket att inte vara navelskådande.

Publicerad i Sydsvenskan den 8 oktober 2011

Viktlöshetsscenen i Solaris. Musik: J.S. Bach - Koralpreludium i F-moll, "Ich ruf' zu dir Herr Jesu Christ", BWV 639

Klichéerna i mitt huvud står i vägen för kinesisk kultur

av TOR BILLGREN


Ur "All River Red".

Det skadar inte att då och då få uppleva hur skadad man är. Skadad av stereotyperna som medier och filmindustri skapar kring länder och nationaliteter. År ut och år in hamras de in i våra ömma sinnen och utger sig för att vara den referensram vi har att tolka nyheter och händelser genom.

Det rör sig oftast om bilder som redan passar in i den gängse berättelsen om ett visst land, och syftet är förstås att hålla mediekonsumenten på gott humör genom att ständigt bekräfta hans eller hennes fördomar.

I tisdags, när jag såg det kinesiska danskompaniet BeijingDance/LDTX på Palladium i Malmö, blev det ovanligt tydligt hur stereotypa föreställningar kan grumla perceptionen, i alla fall under det första dansverket ”One Table N’Chairs”. I en av tablåerna dansade en ung och senig man på ett bord, men det enda jag såg var en fyraårig gymnast som torteras till vighet av sin tränare inför ett OS tolv år fram i tiden.

Solodans reducerades till en markering av individens integritet gentemot det förkvävande kollektivet. Ensembledans blev en uppvisning på nån arena under patriotiska partidagar. Och så vidare. Klichéerna som nött sig fast i bakhuvudet satte sig i vägen för den verkliga berättelsen.

Kvällens andra föreställning var en rätt konventionell, nästan pedagogiskt upplagd version av Stravinskys ”Våroffer”, här hette den ”All River Red”. Handlingen utgörs ursprungligen av en hednisk rit, där stammen utser ett offer som manas att dansa sig till döds för att behaga Jorden.

I versionen på Palladium valdes en flicka ut helt enligt librettot – men skulle hon verkligen dansa sig till döds? Under de sista kaotiska och hjärtslitande takterna dränkte dansarna musiken i ett gapskratt, och under slutackordet, då det är tänkt att offret ska falla till marken, slängde de istället upp ett tjockt rep tvinnat av röda fanor i luften som under en sekund glimmade till i strålkastaren innan allt blev mörkt. Föreställningen slutade med ett stort ”Fuck off – vi håller inte på med offer och sån skit!”

Så vad var då det här? Vad säger min skadade referensram? En fegt regimtrogen och förljugen hyllning av den statsbärande ideologin, där alla medborgare är lika mycket värda under den röda fanan, och där ingen offras på kapitalismens altare? Eller helt enkelt bara en otroligt snygg och kraftfull variant av ett av dansrepertoarens största verk...? Ingen aning, men jag vill dit igen.

Publicerad i Sydsvenskan den 29 september 2011

Sigurdur Gudmundsson på Moderna Museet Malmö

av TOR BILLGREN

Den isländske konstnären Sigurdur Gudmundsson har sedan 60-talet haft naturen som utgångspunkt, oavsett om han har jobbat med skulptur, text, måleri eller performance. Nu är han aktuell på Moderna Museet Malmö med utställningen ”Situationer”, som är ett urval av hans fotokonst från 70- och 80-talet.

Sigurdur Gudmundsson står bakom ett av de mest omtyckta offentliga konstverken i Malmö. Längs den långa vågbrytaren vid sundspromenaden i Västra Hamnen, valde han inför bomässan 2001 ut ett antal stenbumlingar som han lät polera till högblankhet, och sedan la tillbaka bland dom andra. Resultatet blir att det här och där glimmar till på ett oväntat sätt bland stenarna – och så heter verket också ”Diamonds are everywhere”. Det går alltid att hitta skönhet i vardagen – bara man tittar tillräckligt noga.

Det här är typiskt för Sigridur Gudmundssons konstnärskap – och för den fotoutställning som öppnade på Moderna Museet Malmö i helgen (pågår till den 6.11). Viljan att rikta våra blickar ut i naturen och få oss att upptäcka dess diamanter, och fantisera om dess krafter och fenomen. Det är saker som kan vara svåra att fånga på bild, men Gudmundsson synliggör dem genom att sätta in sig själv i bilderna och låta krafterna ta spjärn och verka mot honom och hans kropp.


"Dancing horizon"

I ”Strukturer” från 1977 står han i en grop och kastar upp en skopa jord i stark motvind. Jorden flyger över den hårt blundande Gudmundson och skapar ett tjockt penseldrag mot himlen. I en annan bild hänger en träbjälke från ett rep i jämvikt. I ena änden av bjälken klamrar sig konstnären fast. Och i den andra brinner en eld. Ett naivt – men vackert – önsketänkande om att elden skulle ha en massa, jämförbar med en vuxen mans.

Denna lekfullhet syns ofta i Sigurdur Gudmundssons bilder och ger dem ibland ett rent tramsigt utseende, men studerar man dom lite noggrannare, upptäcker man den minutiösa precision som de alltid är utförda med.

Utställningen på Moderna är väl i minsta laget. Visst får man en känsla för konstnärskapet, men inte mycket mer. Det är svårt att se den som något annat än en aptitretare till den stora presentation som borde vara nära förestående i Malmö för konstnären bakom ”Diamonds are everywhere” i Västra Hamnen.

Sänt i Kulturnytt, P1, den 27 september 2011

Dödsstraff utan avsändare

av TOR BILLGREN

Bo Widerbergs ”Joe Hill” (1971) är ingen vidare film, men högaktuell så länge dödsstraffet tillämpas i USA och resten av världen. Med enkla medel lyfter Widerberg fram en av de gruvligaste detaljerna med dödsstraffet: att det inte går att fastställa vem som de facto verkställer domen. ”Are you hiding?” frågar den fastbundne Hill förvånat i filmen när han förstår att bödlarna kommer att dölja sig bakom ett skynke. Därtill är ett av arkebuseringsgevären laddat med ett löst skott. ”Du kan ju alltid säga att det var du som höll i den lösa bössan”, säger en av de mer rutinerade skyttarna till en nervös arkebuseringsnovis. Vilket innebär att alla inblandade kan säga så. ”Det var inte jag som sköt.”


Thommy Berggren som Joe Hill.

Det är likadant med giftinjiceringsapparaterna som används i dagens USA. Proceduren startar av att två personer trycker på varsin knapp, men bara den ena startar injiceringen. Vilken av knapparna det är avgörs slumpmässigt och går inte att spåra i efterhand.

Så vem sköt Joe Hill 1915? Vem gav Troy Davis en giftspruta i torsdags morse? Svaret är lika vidrigt som själva dödandet: Ingen.

Publicerad i Sydsvenskan den 24 september 2011

_______________________________________
Lucky People Center: "Death Machine"

Joe Dallesandro x 2

av TOR BILLGREN

Inte mindre än två bilder av Joe Dallesandro hittade jag på olika ställen i årets Venedigbiennal. Den ena i Arsenaleutställningen, den andra i Italiens paviljong. Världens vackraste man - världens sämste skådespelare. Se honom i samspel med Udo Kier i "Flesh for Frankenstein" och "Blood for Dracula".

För mer läsning om Joe Dallesandro, se det här gamla inlägget.

Filmaffischen till filmen "Flesh", en av filmerna där Andy Warhol lät Joe Dallesandro spela mjukhunk. Regi Paul Morrissey.


...och den här bilden kommer ur filmen "Trash", också den av Warhol/Morrissey. Ingår här i collage i Italiens paviljong.

Italiens paviljong, Venedigbiennalen 2011

av TOR BILLGREN




Presentationen och hängningen i den myllrande italienska paviljongen gjorde det svårt att avgöra vilka konstnärer som stod bakom verken. Så jag vet faktiskt inte vad de heter.

Svenska kritiker har tävlat om att starkast fördöma och förlöjliga Italiens paviljong vid årets Venedigbiennal. Kitsch, hötorgskonst, sexism, populistiskt flörtande, ”Berlusconis våta dröm”…

Och visst ligger det åtskilligt i det här. Men ändå är det just i den italienska paviljongen som den skarpaste kritiken mot Berlusconi kan hittas på konstfestivalen. I ett hörn, på en väl synlig plats hänger tre målningar som korresponderar sinsemellan på ett sätt som inte kan vara slumpartat.

Underst, en grupp nyss ilandflutna båtflyktingar, apatiska och förödmjukade. Ovanför hänger en bild av en belåtet smilande Berlusconi, och bredvid honom ett uppfläkt och inbjudande kvinnosköte.
”Bättre att spana på brudar än att vara bög”, sa han när han förra hösten anklagades för att ha köpt sex av en sjuttonåring. Till de frusna och oönskade afrikanerna på stranden på Lampedusa fräser han ”Vafan vill ni? Ser ni inte att jag är upptagen?”, och återgår till de lena, hårlösa låren.

Publicerad i Sydsvenskan den 12 september 2011

Ytterligare parallell till båtflyktningarnas situation i Italiens paviljong: en remix av Théodore Géricaults "Medusas flotte".