Bokrecension: ”Höggradigt jävla excentrisk”

1997 avled regissören Bo Widerberg, 66 år gammal, två år efter premiären av den stora comebacken ”Lust och fägring stor”. Han blev känd och ökänd för sina oortodoxa regimetoder och kaosartade inspelningar, men lyckades ändå, eller kanske just därför, skapa svenska klassiker som ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan” och ”Mannen på taket”. Nu har filmkritikern Mårten Blomkvist, tillika svärson till Widerberg, skrivit en biografi över regissören. ”Höggradigt jävla excentrisk” är titeln.

Under inspelningen av ”Kvarteret Korpen” 1963 vägrar plötsligt fotografen Jan Lindeström att filma en scen. Varför?, frågar Bo Widerberg. Fotografen svarar att servetten som ligger över den alkoholiserade faderns ansikte är vit.
– Ja vad är det med det då, frågar Bo Widerberg. Den ska ju för fan vara vit.
Fotografen förklarar att kontrasten i den färdiga filmen blir för stark om man inte låter servetten ligga och dra i te först. Det var så man gjorde med vitt när man filmade på den svartvita tiden.

Men Bo Widerberg struntade naturligtvis i att tea servetten – den skulle ju för fan vara vit – och resultatet blev bra ändå. Bättre.

Episoden är en av många som återberättas i Mårten Blomkvists drygt femhundrasidiga bok. Den är typisk för hur Bo Widerberg ifrågasatte och skakade av sig filmandets konventioner och skapade något nytt, eget. ”Det är en tead film vi haft”, sammanfattade Widerberg den svenska filmkonsten. Sånt är inspirerande även för människor långt utanför filmbranschen.

Boken är lite väl centrerad kring Widerbergs filmer. Varje film har sitt kapitel och jag tror att boken hade tjänat på att kondenseras här. Alla inspelningar följde ändå samma mönster av konflikter, oortodoxa tekniklösningar och kompletteringsfilmande i sista sekunden. När Blomkvist går igenom det här igen och igen, och varje gång avrundar med kritikernas utlåtande om den aktuella filmen, blir det till slut för repetitivt. ”Höggradigt jävla excentrisk” är mer av en samling sanslöst välresearchade och insiktsfulla handledningar till Widerbergs filmer och pjäser, än en fullödig biografi om personen bakom.

Jag hade velat komma närmare. Jag vill veta mer om saker som Widerbergs travintresse. Umgänget. Musiken. Hur han konkret hanterade sina misslyckanden, som ibland var astronomiska. Som nedläggningen av ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1973. Vad säger man till sina förtrogna efter ett så formidabelt fiasko? Vad drar man för slutsatser om sig själv och sina metoder?

Jag saknar också Mårten Blomkvist själv. Han är för mycket journalist och för lite svärson i boken. Han understryker visserligen i förordet att han inte kände Widerberg. Men ändå. Jag är nyfiken på hans åsikter, bedömningar och spekulationer.

Men det här är småsaker. Det är underbart att det äntligen finns en Widerbergbiografi. Mårten Blomkvists mest imponerande – och viktigaste talang i sammanhanget – är att han lyckas frammana Bo Widerbergs röst i texten. Den klingar verkligen ut mellan sidorna. Och med röstem kommer också glasögonen. Det krulliga håret. Och det sneda leendet.

Sänt i Kulturnytt, SR P1, den 9 september 2011

Knut Henrik Henriksen på Elastic

Avalanche, 2011 (kol och träflistapet). Bild: Terje Östling.

Knut Henrik Henriksen: ”The Go – Betweens and a Black Avalanche”
Elastic i Malmö
Till den 1.10

När Knut Henrik Henriksens ”Full Circle” invigdes på King’s Cross St. Pancras-stationen för snart två år sedan var det det första permanenta konstverket i Londons tunnelbana sedan 1984. För några månader sedan avtäcktes hans andra verk i tuben.

I Malmö är det på Elastic man kan se Henriksen. Hans förra utställning där ägde rum 2006, men de knivskarpa optiska experimenten och synvillorna sitter fortfarande på näthinnan.

Det kommer väl knappast verken i den nu pågående utställningen att göra om fem år, de är mer introverta och kretsar kring utställningslokalens egenskaper. En installation bestående av ribbor, en kvast och tejpbitar är i själva verket en ritning av galleriet, inspirerad av konstnärens faders sätt att mäta upp rum. Träverket ”Up” förhåller sig till galleriets takhöjd, liksom teckningen ”Avalanche”. Här har konstnären hängt upp en tapetremsa från taket till golvet och duttat kolpulver från toppen, som sedan fallit nedåt och fastnat i tapetens oregelbundenheter.

Av någon anledning uppstår en tredimensionell effekt. Det som borde vara ett abstrakt mönster blir istället ett stenlandskap, fotograferat med grynig film. Ett underbart exempel på hur bilder kan ligga lagrade i själva materialet. Konstnärens jobb blir att hitta ett sätt att framkalla dem. Eller som Michelangelo uttryckte det: ”Jag såg en ängel i marmorstycket och högg i stenen tills han blev fri.” (forts. nedan)


Utan titel, 2011 (mässing). Bild: Terje Östling.


Utan titel, 2011 (stål och lack). Bild: Terje Östling.

I utställningen ingår också två obetitlade verk som leker med symboler. Den första är en svartlackad stålskulptur av en kvadrat inskriven i en cirkel – en urgammal kristen symbol för Guds närvaro på jorden (cirkeln=Gud, kvadraten=jorden). Studera planritningen av en kyrkobyggnad med kupol och mönstret går garanterat igen.Den andra är en mer samtida symbol: Det allsmäktiga och allestädes närvarande A4-arket, stöpt i mässing och sirligt tillskuret, som guldkalven i Andra Mosebok. I svunna tider var det kyrkobyggnaden som var överhetens megafon. Idag är A4-arket den främsta bäraren av maktens påbud.

Publicerad i Sydsvenskan den 9 september 2011

Konstrecension: Ditte Ejlerskov

av TOR BILLGREN


"French stucco ceiling", 80x100cm, oil on canvas, 2011

Ditte Ejlerskov
My African Letters
Larm, Köpenhamn
Till den 1.10

I början april fick Ditte Ejlerskov ett e-mail av advokaten Amadi Omorose Azagba från Benin. Han hade en dålig och en god nyhet. Den dåliga var att hennes släkting, guldhandlaren Gabriel Ejlerskov avlidit i en trafikolycka. Och den goda: att han lämnat efter sig en förmögenhet som Ditte skulle få tillgång till om hon bara betalade en smärre bankavgift på 5000 dollar.

Ett nigeriabrev, rätt och slätt. Eller ”419 scam”, som de kallas i afrikanska länder efter den nigerianska polisens brottskod. Alla som har en e-postadress har någon gång fått dem. De skickas ut i tusental och alltid är det någon som luras att betala de där avgifterna.

Istället för att radera smörjan svarade Ejlerskov ”advokat” Azagba (eller vad han (eller hon eller de) nu heter). Hon spelar upprymd och babblar blåögt om den afrikanska månen och luften. Konversationen pågår i 3 månader och hon får bilder av platsen där Gabriel ska ha förolyckats, av begravningen (”white doves were set free”) och den efterlämnade egendomen – allt för att hon ska frestas att betala.


"A car accident on Togo Ghana express way", 22x27cm, oil on canvas, 2011


"White doves were set free",19x24cm, oil on canvas, 2011

Fenomenet att besvara 419-brev kallas ”scam baiting” och är ingalunda nytt. Det finns massor av sajter som är dedikerade till den här typen av förströelse. En del ägnar sig åt det för att de vill få lurendrejarna att slösa sin tid. Andra för att de vill roa sig på deras bekostnad.

Men Ejlerskovs syfte är konstnärligt. Utifrån de bilder Azagba skickat har hon skapat en serie målningar som nu visas på Larm i Köpenhamn. Hennes bleka och lätt dimmiga stil passar utmärkt i sammanhanget eftersom inget av det avbildade är vad det utges för att vara. Allt är fabricerat – dels utifrån bedragarens fördomar om vad en västerländsk person ska gå igång på. Dels av en västerlännings romantiska föreställningar om Afrika.

I utställningen ingår också e-postkonversationen (PDF). Det är spännande att följa hur parterna spelar sina kort. Stundom hettar det till, som när Ejlerskov kräver att Azagba ska betala bankavgiften i hennes ställe. Och någonstans i det forcerade tonläget inbillar jag mig att de verkliga personerna glimtar till genom härvorna av förställdhet.

“Your problem is that you are a dreamer”, grälar Azagba. Ditte kontrar med det tvetydiga och tvivelaktiga “The African air might be sweet, warm and moist (…) but to me at this point it seems the entire African nature has a fever.”

Utställningens tredje beståndsdel är en text där Ejlerskov för ett intressant resonemang kring de moraliska aspekterna av att ”utnyttja” Azagba i konstens namn. Hon är farligt nära att trampa i det kulturrelativistiska klaveret, men upptäcker fällan och undviker den. Det finns bara ett offer i sammanhanget, och det är den som är utsatt för bedrägeriförsöket. Att döma afrikaner (eller människor man tror är afrikaner) med särskilda, mer tillåtande måttstockar är en av de mest bedrägliga formerna av rasism.

Publicerad i Sydsvenskan den 2 september 2011

"A place to stay forever", oil on 4 canvases, 226 x 330 cm, 2011

Bokrecension: Ulf Linde - Sammelsurium

Ulf Linde
Sammelsurium
Albert Bonniers Förlag

När jag läser in mig på olika konstnärskap är det väldigt ofta texter av Ulf Linde som ger mig allra mest. Så många gånger han har fått mig att upptäcka nya saker. Öppnat mina ögon och lärt mig att se på nya sätt. Hans opretentiösa stil och målande associationer har ofta fungerat som syrgas när konstens språk i katalogtexter och pressreleaser närmat sig det parodiska och stendöda.

Nu är han 82 år gammal och har ett liv i konstens tjänst bakom sig. Särskilt känd är han för sitt på gränsen till vansinne djupa borrande i Marcel Duchamps konstnärskap. Det är för övrigt Ulf Linde som har tillverkat de repliker av Duchamp-verk (och fått dem godkända och signerade av konstnären) som för närvarande visas på Moderna Museet i Malmö (till den 11.9). Det stora glasverket ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med…” arbetade han på i olika omgångar i nästan tjugo år fram till 1982.

Nu är han aktuell med en ny bok, ”Sammelsurium”. En kort skrift på runt 140 sidor, rikt illustrerad med de verk texterna kretsar kring. Det handlar om synen, fantasin och känslan i förhållande till konstens bilder.

Han lyfter fram vikten av omedvetna processer hos den arbetande konstnären. Sömngångaraktiga och improvisatoriska skeenden. Han talar lyriskt om det ”visuella sluddret” i en teckning av Rembrandt, och lyfter fram omedvetet kluddade varelser hos Henri Michaux.

Det han är ute efter är ett Något – ”ett evigt värde bortom alla stilar”. Det är lätt att vara skeptisk till denna pretention. Lars Vilks t.ex brukar avfärda den som ”religion” och ett resultat av ”tyska filosofers fantasier”. Många konstnärer är med rätta trötta på denna romantiska konstsyn. De vill inte vara alkemister och känslomasturbatörer – de vill att konsten ska vara ett kneg. De vill jobba med professionella och akademiska metoder. Men de behöver ju heller inte lyssna till Linde. Han söker inte medhåll. Han har aldrig gjort anspråk på att spela i någon vetenskaplig liga. Hans fält är poesin, mytologin och den subjektiva känslan.

Om man tidigare har kunnat skälla honom för att ha närmat sig religionen i sitt förhållande till konst, låter han den blomma ut till fullo i ”Sammelsurium”. Han söker sitt Något i konsten, som en troende söker Gud i skapelsen och naturen. Texten är full av kristen symbolik och hänvisningarna till Bibeln många.

Ändå känner jag, tack och lov, inte igen något av den brittiske filosofen Roger Scrutons svamliga och gudsfruktande konstkonservatism i Lindes resonemang. Han använder inte kristendomen som moraliskt rättesnöre, utan som konstnärligt ymnighetshorn och uppsamlare av mänskliga erfarenheter. Man behöver inte underkasta sig religiösa dogmer för att vilja förstå en ikon. Man behöver inte erkänna Bibelns och helgonberättelsernas auktoritet för att man vill använda dem som nycklar vid konstbetraktandets detektivarbete. Det är inte märkligare än att ta med sig en fågelbok ut i lövskogen.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 augusti 2011

Lotti Ringström på Tjörnedala

Lacoste 12 april 2004

Förra helgen tog Lotti Ringström emot Henry Mayne-stipendiet på Tjörnedala konsthall, där det också öppnade en utställning med konstnären (t o m 14.8). Hon delar sin tillvaro mellan Brantevik och Lacoste, en liten provencalsk by vars främsta attraktion är den famöse markis de Sades slott. När hon befinner sig på Österlen målar hon på plywood, i Lacoste på aluminiumplåtar.

Det mycket återhållsamma måleriet går strängt taget ut på att bättra på mönstren som redan finns i träet och plåtarna. Korrigeringarna ger oftast upphov till abstrakta motiv, men någon enstaka gång blir utfallet figurativt. Som när konstnären upptäcker att oxiden på en plåt är det perfekta morgondiset, och med några penseldrag skapar ett utsökt bergslandskap.

Det här med att måla på aluminium har inte bara estetiska poänger - det finns även en industrihistorisk aspekt: bara några mil från Lacoste ligger den spektakulära bergsbyn Les Baux, som givit namn åt bauxit - bergarten ur vilken just aluminium utvinns. Provence är så mycket mer än gulmönstrade dukar och lavendel.

Publicerad i Sydsvenskan den 26 juli 2011

Vi ses i Venedig

Den 4 juni börjar konstbiennalen i Venedig. Förra gången, det vill säga 2009, skrev jag följande Venedigtips till Sydsvenska Söndag. Bilderna kommer från besöket det året. Den 13 augusti åker vi dit igen.

Venedigupplevelsen börjar redan på båtresan från flygplatsen in till stan. Se till att få ut så mycket som möjligt av den dramatiska och vackra turen i lagunens farleder. Det näst bästa färdmedlet till staden är tåget. Järnvägsstationen är ett modernistiskt mästerverk.

Ett bra och relativt billigt sätt att bo är att hyra lägenhet tillsammans med några vänner. Det är en oslagbar känsla att faktiskt bo i Venedig. Dessutom slipper man vara beroende av stans dyra och ofta mediokra restauranger. Visst finns det pärlor, men är svårhittade bland de tusentals turistfällorna. Då är det bättre att rå om sig själv i goda vänners lag. Mat och förnödenheter kan man handla på marknaderna eller på Billa, som bland annat finns på Strada Nova.


Hugo Zeberg och Erik Alexandersson vita persikor till våra Bellinis. Marknaden har legat på samma plats i 700 år.


Pasta alle Vongole...


... som avnjuts i palatsliknande miljö.

Gör så lite som möjligt. Om detta är ditt första besök till Venedig, lovar jag att det inte blir ditt sista. Det finns alltså ingen anledning att stressa omkring på sevärdheter bara för sakens skull. Lägg hellre tid på att läsa Venediglitteratur, som Donna Leons deckare eller Hemingways ”Över floden, in bland träden”. Och framförallt guidebokens ofta mycket matiga historiekapitel. Det är häftigt att läsa om en stads historia på plats – särskilt i Venedig, som har förändrats så lite genom seklerna.

S:t Markusplatsen dagtid är en mardröm. Ett kaotiskt helvete där massturismens mest destruktiva och perversa aspekter blottläggs på ett smärtsamt tydligt sätt. Alla vet att de hundratusentals duvorna förstör staden med sin frätande spillning – ändå är platsen full av fröförsäljare och imbecilla turister som matar den redan smällfeta ohyran. Passera aldrig Markusplatsen utan att schasa bort så många duvor som möjligt. Att flaxa med armarna är ett bra sätt.

Samtidigt är Markusplatsen förstås ett måste. Är man morgontidig slipper man den värsta trängseln utanför basilikan och klocktornet. Glöm inte att låna en audioguide på väg upp i tornet, den ger en utmärkt introduktion till stadens arkitektur och historia.


Gator och återvändsgränder. Bild Hugo Zeberg.

För att tillgodogöra sig konstbiennalen behöver man minst två dagar. Den är uppdelad i tre delar: utställningar på stan, de nationella paviljongerna i stadsdelen Giardini och den gigantiska konsthallen Arsenale, som ligger på det gamla marinområdet. Missa inte de fantastiska resterna från örlogstiden: gamla stridsfartyg, uråldriga lyftkranar och framförallt: det gamla bränsleförrådet.

Efter några dygn i stenstaden kan man börja känna behov av att få jord under fötterna. Då kan man åka till de närliggande öarna Burano och Torcello, där det dessutom är lugnt och tyst. Det enda oroande elementet är kyrktornet på Burano, som ser ut att kunna välta av minsta vindpust.

Harry’s Bar är ett klassiskt hak och gjorts odödligt av Hemingway. Det är också just i litteraturen det funkar bäst. I verkligheten är det en punkt som lätt kan strykas från sevärdhetslistan.


Tar hellre en Campari på balkongen i S:t Polo än en Bellini för 18 Euro på Harry's.

Den som köper en riktig mask från Venedig slipper de kommande årens maskeradångest på ett smidigt och elegant sätt. Det finns två typer: Commedia dell’arte-masker, som vanligen är tillverkade av läder (Zanni, Harlekin, Pulcinella) och karnevalsmasker som är gjorda av papier-maché (Bauta, Il Dottore). Se till att hitta en riktig maskbutik och undvik gatuförsäljarnas trista plast.


I år tänker jag köpa en Il Dottore. Bild från sista upplagan av klubben Darkroom i Malmö.

Andra höjdpunkter

- Begravningsön San Michele
- Det judiska ghettot (ordet ”ghetto” har sitt ursprung härifrån)
- Konstmuseet Accademia
- Rialtobron
- …dessutom ligger Sankta Lucias förtorkade kropp i ett glasskåp i den efter henne uppkallade kyrkan alldeles vid järnvägsstationen.


2007 lade jag en vit ros på Igor Stravinskys grav på San Michele.

Varning från Konsten

av TOR BILLGREN


Skulptur signerad Brett Murray, från utställningen Hail to the Thief på Goodman Gallery i Kapstaden.

Det senaste året har yttrandefriheten i Sydafrika diskuterats livligt i samband med att regeringen förbereder lagar som befaras kunna inskränka mediernas möjligheter att granska politiker och myndigheter. Tonläget är ofta högt. ”Don’t fuck with writers”, skanderade författaren André Brink under en demonstration utanför parlamentet i höstas.

Som en reaktion har även konsten tagit ett steg uppåt på provokationstrappan. Som Brett Murrays senaste utställning i Kapstaden. Till största del bestod den av rätt förutsägbar och harmlös ANC-kritik, men ett verk stod ut: en skulptur av en två kopulerande gorillor, något som svårligen kan ses som annat än en kommentar till president Zumas vidlyftiga kärleksliv. Verket är så plumpt att de uppenbart rasistiska tolkningarna känns banala. Mot bakgrund av debatten blir skulpturen snarare ett konfrontativt statement: ”Så ni trodde att det var medierna som var problemet? HA! Detta bara är början på hur jävlig KONSTEN kan bli. Tänker ni stoppa oss också, så varsågod att börja här.”

Publicerad i Sydsvenskan den 26 februari 2011

...och här ligger några av de mer harmlösa verken. Brett Murray tar fasta på glappet mellan ANC:s socialistiska, ja kommunistiska retorik, och ledarskapets jakt på förmåner, lyxiga bilar och snabba cash. Den "osjälviska befrielseorganisationen" har blivit en plattform för människor som vill ha ställning och rikedom:

"Fritidsflickan" är hedonistisk och livsbejakande

av TOR BILLGREN

Nytt konstbråk i Ystad! Denna gången handlar kontroversen om medborgarförslaget att förstora Stig Blombergs statyett "Fritidsflickan" från 1936 och placera den vid hamnen. Kulturnämnden sägs ställa sig positiv till idén. Och som alltid när den här typen av konst debatteras, slängs fascismkortet fram mer eller mindre automatiskt.

"Fascistoid och omodern estetik", sa Ystads konstmuseums chef Yrr Jonásdottír i Kulturnytt i fredags. "Ett ideal som förvisso rimmar med dåtidens auktoritära rörelser på kontinenten", skriver Thomas Millroth i dagens Sydsvenskan.

Och därmed befästs åter det monopol som de tvivelaktiga politiska rörelserna tycks ha på denna typen av estetik. Varför inte istället försöka vara sant radikal, och verka för ett återtagande av "de sköna" uttrycken från fascismen?

Jag tycker man får anstränga sig rejält för att se "Fritidsflickan" som fascistoid. Jag ser henne som hedonistisk och ansvarslöst livsbejakande. Hon fläker inte ut sig för någon, utan för sig själv. Det är en bild av en självständig kvinna.

Men i sak har Millroth och Jonásdottír rätt. Förslaget är dåligt. Men inte för statyettens påstådda politiska agenda, utan för att, som Millroth också poängterar, uppdraget borde gå till en nu aktiv och relevant konstnär.

Det finns även ett tekniskt och konstnärligt skäl. "Fritidsflickan" är en miniatyr och är inte tänkt att förstoras, lika lite som Döderhultarens trägubbar. Litenheten är själva poängen med verket. Se t.ex flickans fingrar. Hade statyetten förstorats precis som den är, hade händerna förvandlats till groteska och omänskliga skovlar. Och det hade visserligen befriat flickan från hennes påstådda politiska bagage. Men bra hade det knappast blivit.

Dans: Dockplats 2010

av TOR BILLGREN

Skånes Dansteater
Dockplats 2010


Bild: Malin Arnesson

Föreställningen börjar redan långt innan utsatt tid genom den ström av människor som drar sig mot Dockan till fots eller cykel, som gångna tiders varvsarbetare vid arbetsdagens början, mitt och slut. Därmed blir publiken en del av den iscensättning av Kockums och varvets glansdagar som ”Dockplats 2010” vill vara.

Kvällen inleds med hjärtat i halsgropen när tio simhoppare från Malmö Kappsimningsklubb marscherar ut på träbryggan. Ska de verkligen hoppa i det svarta vattnet, är frågan alla ställer sig när de balanserar på kanten, på tå. Och det gör de naturligtvis och använder sedan förtöjningspålarna i dockan som trampoliner. Att från ett rangligt och minimalt underlag, med tunga och blöta kläder göra skruv och mollbergare ner i iskallt vatten, kan inte betraktas vara något annat än hjältedåd i konstens tjänst.

Föreställningen är full av sådana här bildpoetiska tablåer. Som när Svaneholms Singers kommer åkande ur mörkret på en sightseeingbåt, suggestivt upplysta och sjungande en Sonnevi-text; som vertikaldansaren Claudine Ulrichs tyngdlösa flykt över vattnet; som dansen som projiceras på en skummande vattenvägg. Ljusen och klädernas färger blandas med lysbojarnas blinkningar, lanternorna på Turning Torso och fyrarnas sken.

Det som främst bidrar till att förställningen blir en lyckad iscensättning av varvet är Bjarne Kvinnslands ljuddesign. Inspelade varvsgubbar blandas med telegrafi, skutknarr, nithammare, vågskvalp och plåtdån – det mesta framfört live av slagverksspelare. En väldig fartygsmotor med startsvårigheter blir grunden till en hypnotisk rytm. Det är otroligt snyggt.

Det som funkar sämre är själva dansen, särskilt när den äger rum på andra sidan dockan. Det blir för abstrakt och ofokuserat. Avståndet dödar intimiteten. Intensiteten når inte publiken. Men mot slutet, när dansen förs ut på pontonerna i dockan, glimmar det till. Dansarna kommer närmare och det gnisslande ljudet från deras skor mot det blöta underlaget förvandlas ömsom till skrattmåsars skrän, ömsom till det slabbiga ljudet av fiskars desperata sprattlande på land.

”Dockplats 2010” är en hyllning till platsen, dess historia och samtid. En manifestation av industrimiljöers skönhet, en studie i förfallets estetik och en utvidgning av dansen som konstform, även om själva dansandet ofta hamnar i skymundan. Det är en häftig och mycket vacker föreställning – en poetisk och akrobatisk nummerrevy i ordets bästa bemärkelse.

Publicerad i Sydsvenskan den 11 september 2010

Torsten Andersson och Jenny Grönvall

Torsten Andersson: "Tre stjärnor och två mörka skarvar"

”Pinnaskulpturer” kallade Torsten Andersson (1926-2009) en av sina sista måleriserier. Motiven liknar färgglada gallergrindar, men är förmodligen mer inspirerade av farmoderns broderier. Han sökte sig mot slutet av sitt konstnärskap mot ett folkloristiskt uttryck med rötter i hantverksmässig tradition.

Framför den ena av dessa pinnaskulpturer uppstår en optisk effekt. Målningen tycks bukta utåt i rummet, som om det låg en kudde under duken. Denna typ av effekter uppstår vanligtvis genom samspel mellan behärskade linjer och strikt geometriska mönster – inte som hos Andersson av till synes hafsigt pålagda färgsjok. Men under den slarviga ytan låg alltid dagar och veckor av experimenterande. Eviga omtag tills det önskade resultatet uppnåddes.

Denna tredimensionella effekt är sannerligen ett vackert avslut för en konstnär som alltid stångades med normerna för tyngd- och volymskapande i sina målningar. Som en sista triumf fick han duken att bågna och tog själva rummet i besittning.

Målningarna visades på nationaldagen, som också är konstnärens födelsedag, tillsammans med ett tjugotal andra anderssonverk i den utställningslokal han lät uppföra på sin tomt i Benarp utanför Hörby under slutet av sin levnad. ”Solförrådet”, som den kallas, kommer i enlighet med konstnärens vilja bara att ha öppet just den sjätte juni varje år. Det är synd, för det går samtidigt emot hans uppenbara önskan och behov att bli sedd och förstådd.

Torsten Andersson är urtypen av det manliga konstnärsgeni som Jenny Grönvall tar spjärn mot i sin utställning "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" på Krets i Malmö (till den 31.7). Liksom den här typen av texter, där den feministiska stereotypen ”vit medelklassman” analyserar en annan ”vit medelklassman”.

Verket består av en stor väggteckning där Grönvall tillsammans med Ellen Suneson och Julia Björnberg har ritat upp en kartläggning över patriarkala maktstrukturer i konstvärlden. En av utgångspunkterna är att kvinnors konst bedöms utifrån andra kriterier än mäns, även om den till synes behandlar samma frågor eller jobbar med samma uttryck.


Jenny Grönvall, Ellen Sunesson och Julia Björnberg: "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" (detalj)

Ligger det något i det? Stannar jag hellre framför en Torsten Andersson-målning och försöker upptäcka något under den slarviga ytan, än framför en skissartad ordkarta av Grönvall? Om ja, är det så bara för att han är man? Förmodligen inte. Inte i det här fallet. Men själva frågeställningen är naturligtvis viktig att ha i bakhuvudet.

Publicerad i Sydsvenskan den 28 juli 2010

Den 6 augusti publicerades en kommentar på denna recension, författad av konstvetaren Linda Fagerström. Längst ned i länken finns mitt svar.

Skulpturparkerna i Marsvinsholm och Tjörnedala

Marsvinsholms slott är alltid värt en egen resa med sin utsökta arkitektur och sitt sanslösa läge på slätten. Och den skulpturutställning som nu för fjärde året ordnas i parken är en mycket angenäm bonus. Samtidigt har högkvarteret för Österlens Konstnärsgille, Tjörnedalagården i Baskemölla, också öppnat en skulpturpark, som känns som ett småsyskon till slottets. Flera av verken som visas känns igen från de senaste årens utställningar på Marsvinsholm. I något fall visas samma verk i båda parkerna.

Skulpturerna är snillrikt och noggrant placerade i sina respektive miljöer och verkspektrat är brett. Från tekniskt fulländade statyer och simulerade arkeologiska fynd, till monument, spex, konsthantverk och ren trädgårdskitsch. På Marsvinsholm gillar jag särskilt Eva Maria Erikssons ”Rymd”. Två vinkelrätt sammanfogade järnplåtar med runda hål i olika storlekar. Det uppstår just en svårgreppbar rymdkänsla när man går runt verket.



Eva Maria Eriksson: ”Rymd”


Börje Berglund: ”Ett fryst ögonblick”

Men häftigast är Börje Berglunds gigantiska betongtavla ”Ett fryst ögonblick” på Tjörnedala. Ett banalt motiv av några ungar som förbereder sig för skridskoåkning, men som med sin perfekta placering vid ett sädesfält känns som ett budskap från yttre rymden, lite som monoliten i Kubricks ”2001”.

Något jag saknar i båda parkerna är det unga gardet. Var befinner de sig nyligen utexaminerade konstnärerna? Det omvända förhållandet har slagit mig på års- och examensutställningarna på Malmö Konsthögskola. Varför är det så försvinnande få som jobbar i det stora formatet? Är det så svårt att kombinera samtida uttryck med det monumentala och offentliga? Om svaret är ja, är detta ett stort problem, eftersom det offentliga rummet är en långt viktigare arena för konsten än galleriets vita kub. Dels för konstnärerna själva, eftersom offentliga uppdrag ger klirr i kassan och uppmärksamhet. Dels för oss betraktare som riskerar att drunkna i trevligheter.

Publicerad i Sydsvenskan den 1 juli 2010

Lars Vilks "serietecknare" i sydafrikansk press

av TOR BILLGREN

Igår, på sista sidan av Sunday Times, fanns en kort notis om den senaste Lars Vilks-kontroversen. Han kallas "konstnär" i bildtexten, men "cartonist" i brödtexten. Det är beklagligt att det inte råder tydlighet kring att det är i egenskap av konstnär han är omtvistad och hotad. Mer om skillnaderna och nyanserna däremellan i den här texten från 2007 (som för övrigt var den första som uppmärksammade Muhammed-debaclet).

Lena Cronqvist: Madonnan

Sydsvenskan bad sina konstkritiker att skriva varsin text ett verk som visas på Moderna Museet Malmö. Jag valde Lena Cronqvists Madonnan (1969).



Trots decennier av självporträtt har fortfarande en spegel i sin ateljé, Lena Cronqvist. Så klart – ett ansikte förändras ju för varje dag. Och ibland är allt lika bedrövligt som i ”Madonnan” (1969).

Vi kan se målningen som en förebådelse av den psykos som drabbade konstnären strax efter sonens födelse. Bilden ger ett oroande intryck; proportionerna är förvridna, köket kvävande, världen utanför klaustrofobisk. Vi kan också se den som en stilla hyllning av förortsmadonnan. Den oglamorösa modern, kanske ensamstående, med inkassokrav och betalningsanmärkningar rasande över sig som höghusen utanför.

Och så kan vi se den just som en del i den omfattande och kontinuerliga svit av självporträtt som Cronqvist arbetat med genom hela sin konstnärsgärning. De mest kraftfulla i samband med föräldrarnas död under 80-talets första hälft. De mest gripande och utlämnande efter maken Göran Tunströms bortgång år 2000. Inre och yttre händelser, mästerligt skildrade i ansiktes landskap.

Publicerad i Sydsvenskan den 3 januari 2010

Ny tidning: Mums

I början av 2000-talet föddes ett gäng homotidningar som dog lika snabbt som de kom: Zon, Straight, Corky och Sylvester. Några år senare försökte modejournalisten Daniel Björk göra en råare bögtidning med fanzinet Brute, som kom med två nummer. 2007 var Björk med och skrev boken ”Bögjävlar” med bl.a. Stefan Ingvarsson och Petter Wallenberg där de uttryckte irritation över de välpolerade roller som bögar tilldelas i schlagersverige och efterlyste bögkultur med udd.

Nu har bägaren med Stockholms mediebögar skakats om en smula och ut kommer en ny, snarlik uppsättning med Petter Wallenberg i spetsen. Resultatet är magasinet Mums, där teorierna från ”Bögjävlar” delvis satts i verket. Det är ett slampigt och smutsglamoröst gratismagasin med sjuttiotalisternas nostalgiska förhållande till tonåren som viktig drivkraft och tidningen Okej som estetiskt ideal. Texterna rör sig fritt i sexualitetens underjord och jag gillar särskilt Marta Oldenburgs intervju med nätraggande 62-åringen Lisbeth, som hon var inneboende hos tills hon tröttnade ”på att äta frukost med ytterligare en 20-åring som kom ut visslande från badrummet med en handduk runt höfterna och rivmärken på ryggen.”

Allra bäst är femtonåriga Kaisi Hillers dagbok från 1911, där hon berättar om en het sommar full av spänning och uppvaktning. ”Albert är mycket artigare mot mig än mot Lilly. Se det, att inte skönhet alltid hjälper.”

Så trots att tidningen främst är en stockholmsangelägenhet är den fullt läsbar även på sydligare breddgrader. I nästa nummer kommer vi förmodligen att få läsa om sexuellt uppvaknande till ugglan Helge i klassiska barnprogrammet ”Från A till Ö” och snuskiga fantasier om programledaren till teknikmagasinet Sigma. En text om Jacob Dahlin borde också stå på redaktionens att-göra-lista.

Publicerad i Sydsvenskan den 8 oktober 2009

Om koncentration, avgörande ögonblick och analog teknik

av TOR BILLGREN


Aleksandr Sokurov: Den ryska arken

Jag får kalla kårar av vällust när jag läser om stämningen i studion precis när Fred Åkerström har sjungit in sitt sista ”Hålln med fioln, gonatt, gonatt” i Glimmande Nymf (1974). Berättelsen finns i Håkan Lahgers och Lasse Ermalms praktverk om det klassiska skivbolaget Metronome, De legendariska åren – som för övrigt är obligatorisk kurslitteratur för alla analognostalgiker. ”När något är så där bra sitter man och håller andan under hela tagningen för att inget tekniskt ska gå sönder eller haka upp sig”, berättar teknikern Janne Hansson som var med vid inspelningen.

Sångljudet får inte spricka, tänker man, för det var så kraftfullt, så fantastiskt när han satte igång. Jag glömmer aldrig den där intensiva stämningen, det där oerhörda allvaret. Han laddade ur sig allt.

Den här typen av urladdningar förekommer mera sällan idag. De är helt enkelt inte lika nödvändiga längre. För idag skapas inte perfektion genom koncentration och fokus – utan genom omtagningar, klippning och redigering. Pro Tools-tänkandet har gjort musik- och radioproduktion till ett pusselhantverk, där man klipper ut användbara bitar ur ett material och fogar samman dem till en helhet som uppstår i efterhand. Detta kan självklart vara befriande och kännas enklare än att ha en helhetstanke klar för sig från början. Jag säger inte heller att pusseltänkandet är sämre. Bara annorlunda.

När vi arbetade analogt ingick koncentrationen som en självklar del av arbetet – vi övade undermedvetet hela tiden, eftersom varje rullband kostade hundratals spänn; vi var tvungna att doppa fotopapper i tre kemikaliebad för att få fram minsta lilla bild; det var dyrt och otympligt med råfilm. Det var nödvändigt att ha förmåga och tålamod att samla sig för det ”avgörande ögonblicket”, som fotografen Henri Cartier Bresson talade om. Att stå med kameran framför ena ögat, stabilt vilande i händerna och ta EN bild i rätt ögonblick, istället för att ta hundra med digitalkamera, hållen med utsträckta och rangliga armar.

Självklart finns det inget som säger att det MÅSTE bli så här när man jobbar digitalt, men eftersom koncentration är något jobbigt – det fordrar ju en insats – avstår vi gärna om möjligheten ges. Detta märker jag tydligt hos mig själv i mitt arbete som radioman. Istället för att lägga en extra timme på förberedelser och lite extra krut på koncentration, kastar jag mig ofta in i intervjusituationer med föreställningen att ”det går ju alltid att klippa ihop i efterhand”. På sistone har jag till min förskräckelse noterat att den koncentrationsflykt som de digitala verktygen erbjuder, sakta men säkert håller på att övergå i ett märkligt tillstånd av vuxen-DAMP. Sjukdomsinsikten har gjort att jag börjat självmedicinera, och hittills har behandlingen bestått av just Fred Åkerströms vokala urladdningar – men även andra Metronome-inspelningar, t.ex. med Bernt Staf. Tänk att de satte det mesta live där i studion… Och i DVD-spelaren ligger Aleksandr Sokurovs film Den ryska arken från 2002. Nittiosex minuter lång och filmad i en enda tagning. I det ögonblick sista rutan är fotograferad, är filmen färdig. DET är frihet.

Publicerad i Musikmagasinet Novell #2

LP: The Artfarmer

av TOR BILLGREN

Musiken inte längre är fysisk. Musikföremålet har blivit redundant och låtarna fladdrar istället omkring som abstrakta ettor och nollor i cyberspace. Men det finns motrörelser – t.ex göteborgsbolaget Kning Disk. Och Treffpunkt i Malmö, vars senaste utgivning är en vansinnigt påkostad LP med The Artfarmer, bestående av Anders Lindsjö (bas), Mats Gustafsson (sax) och konstnären Clay Ketter på trummor, som också gjort omslagets screentryck.

Den som vanligtvis backar från frijazz för att den saknar struktur kan använda Ketters och Lindsjös malande rytmer i ”Loco Blanco” som bananskal in i Gustafssons sadomasochistiska akt med saxofonen. ”I wave for you” är en underbar uppvisning i improvisatoriskt samspel. Saxen blir percussion och Ketters lätta pukslag klingar stundom som en saxofons stilla viskande.

Men det är inte bara mediet som är fysiskt. Musikerna är också hela tiden närvarande med sina kroppar: fingrets gnisslande på strängen, tungans stötar mot munstycket. Dubbelt konkret i en eljest abstrakt och digital värld.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 23 september 2009

Fotnot
Musiken kan även laddas ner här.

Marko Vuokola på Galleri 21

av TOR BILLGREN

Två bilder av exakt samma motiv bredvid varandra, tagna med några sekunders eller minuters mellanrum. Det är den nästan genant enkla förutsättningen för Marko Vuokolas diptyker på utställningen ”The Seventh Wave” på Galleri 21 (t o m 20.9). Men oj vad bra det är.

Verket ”Haze” skildrar skymningens mest kritiska minut inifrån ett instängt vardagsrum. Det är minuten då solen tycks accelerera på sin väg under horisonten – själva ögonblicket då det elektriska ljuset tar över. Motivet är det samma, men allt är annorlunda. Skuggorna i det tjocka gardintyget, det tunna florets transparens, himlens färg, lampans reflektion i rutan… En dagdröm en händelselös eftermiddag, ett apatiskt stirrande ut i kvällningen.

Fotnot
Vuokola är även representerad på utställningen ”Swanljung möter Malmö Konstmuseum”

Publicerad i Sydsvenskan september 2009

Dick Bengtsson-skandalen. Kommentar.

av TOR BILLGREN

Det är september 2009 och vi har en sommar bakom oss där nazismen har varit aktuellare än någonsin i kulturlivet. Först kom debatten kring utställningen ”Figurationer”. Sen drog Åsa Linderborg paralleller mellan kd-ledaren Göran Hägglunds Almedalsraljerande om kultureliten och Weimarrepublikens fall. Och inför EU:s utrikesministermöte på Moderna Museet i helgen avlägsnades några målningar av Dick Bengtsson, eftersom han – som så ofta – målat hakkors nere i hörnet.

Avlägsnandet skedde på önskemål av Utrikesdepartementets EU-kansli, och jag får bilden av en UD-tjänsteman med alldeles för lite kunskap och alldeles för mycket makt, som på sitt första besök på museet veckan innan upptäckt målningarna och störtat ut i chock. Något sådant kan vi inte ha. Det är ju nazism…

Händelsen visar att fördjupning undanbedes och att Moderna Museet genom att hörsamma UD:s uppmaning ställer sig bakom denna enögda och ängsliga linje. Är det tänkt att den också ska råda på filialen i Malmö, kan de lika gärna stanna kvar i Stockholm.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet september 2009

Anna Odell fälls. Kommentar.

"Oredligt förfarande” måste vid sidan av de sedvanliga pornografiska och konspiratoriska glosorna vara det mest googlade uttrycket de senaste veckorna. Åklagaren fick uppenbarligen gräva djupt i lagboken för att hitta paragrafer mot Anna Odells tilltag, men fick alltså igår delvis gehör för sin linje.

Mjaha. Själv har jag svårt att bli upprörd – varesig över Odells metoder eller åtalet och den fällande domen. Det är inte orimligt att våldsamt motstånd och den typ av vilseledande det har varit fråga om här kan betraktas som olagligt.

Däremot är många av argumenten som yttrats under fallets gång rätt uppseendeväckande. Som att åklagarsidan bemödade sig att göra en sak av kostnaden för de två doserna lugnande medel som Odell fick under simuleringen: 35,20. Eller att åtalet skulle hota yttrandefriheten, något som både Odell själv och debattörer som Åsa Moberg hävdat. Detta trots att det aldrig har varit själva verket eller visandet av det som har varit ifrågasatt – endast metoderna. Är det något som utgör ett hot mot yttrandefriheten, så är det väl just det slentrianmässiga och felaktiga åberopandet av den?

Det bästa med gårdagens dom är att de flesta borde kunna känna sig nöjda. Odell friades delvis och har fått massor av tättskrivna A4-ark att klistra upp på galleriväggarna. Och den samtidskonstskeptiska allmänheten med socialminister Göran Hägglund i spetsen har äntligen fått sitt efterlängtade blodsoffer. Måtte det släcka deras törst för ett bra tag framöver.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 augusti 2009

Site Natura på Tjörnedala

Nilsmagnus Sköld: Hinken och grodan (detalj)

Site Natura
Tjörnedala, Baskemölla
T o m 27.9

"Uniform" kallar Lisa Strömbeck sin fotosvit, där hund och matte porträtteras tillsammans – matten med exakt samma päls som hunden, så att de liksom flyter ihop. Människans paradoxala förhållande till djurriket kan inte nog understrykas. Ena stunden lägger vi 25000 kronor på att operera ut en bygel-BH ur en foxterrier för att en timme senare gnälla över att priset på blandfärs har gått upp med en tia.

Beläget mitt bland åkrar och skogar utgör Tjörnedala en perfekt spelplats för utställningen ”Site Natura”. Genom att samla några av regionens intressantaste konstnärer lyckas utställningen väl med sin ambition att peka på naturens roll inom samtidskonsten. Här finns David Krantz’ och Karin Fhagers förundrade betraktelser över naturens mysterier, Caroline Mårtenssons kritik av den industrialiserade hanteringen av krukväxter och Nilsmagnus Skölds installationer om kapitalets grepp kring åkrarna och dess brukare. I ”Hinken och grodan” har han placerat en rostig gammal spann ovanpå ett tidningsklipp ur Finacial Times, där någon har klottrat revolutionära slagord bredvid en intervju med chefen för Monsanto.

Och här kommer vi in på en annan paradox, som till skillnad från den tidigare nämnda strängt taget aldrig problematiseras. Nämligen det infekterade samtalsklimatet kring genmodifierade växter (GMO). Abnormt framkorsade grödor som blomkål betraktas vara helt OK medan utsäde som genmodifierats för att stå emot skadedjur per automatik ses som styggelser. "Frankenfoods" skanderar miljörörelsen. "Lek inte med Skapelsen" mässar religionerna. Sällan framkommer nyanserade perspektiv – som det faktum att det ständigt sker spontan genmodifiering ”i naturen”, t.ex. vid ympning – ett genutbyte som till råga på allt är helt okontrollerat, till skillnad från den rigorösa säkerheten i laboratorierna.

Någon gång hade det varit intressant att se konst som tar ett mindre ortodoxt grepp kring miljödebatten.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 augusti 2009

Ola Ståhl på Neon Gallery

Ola Ståhl: ”Concrerte & The Smear”
Neon Gallery, Brösarp
T o m 6.9

År 2000 lades Kustartilleriet ned. I överdriven nit att dels försköna kusterna genom att rensa bort anläggningarna, dels att göra snabba pengar på de skärgårdstomter som därigenom frigörs, håller viktiga historiska arv på att försvinna längs kusterna.

Jag har sett helt vansinniga ”återställningar” av sådan skärgårdsmiljö, som går ut på att man knackar bort bunkrarna och fyller hålen med sylvass sprängsten. Det om något fördärvar områdena och gör dem obeträdbara för alla som inte har militärkängor.

Betongen längs kusterna är inte bara en viktig del av Sveriges historia, utan har också blivit en självklar del av kulturlandskapet. Det är det kritikerna av Antony Gormleys och David Chipperfields beryktade torn i Kivik Art Center inte begriper när de tar sig för pannan och yrkar på omedelbar rivning.

I Neon Gallerys bäckmörka silo visas ett annat verk som knyter an till den förhatliga betongen. På de skrovliga väggarna projiceras ritningar av bunkrar tillsammans med fragment av orderlistor, rekvisitioner, telegrafimeddelanden och annan militär formalia. Det suggestiva ljudspåret brummar som av transformatorer, det viner och visslar av bunkerns blodomlopp och nervsystem. Tristessen, beredskapsspänningen och rädslan från det förflutna bubblar upp och de torra texterna tycks omvandlas till ömhetstörstande klotter från isolerade soldater.

Silons enastående akustik inbjuder till högläsning av de projicerade textfragmenten, och jag har aldrig känt mig så integrerad i ett konstverk som när jag står där i mörkret och låter rösten fylla rummet.

Utöver de estetiska och akustiska aspekterna, inbjuder verket till reflektioner kring Sveriges ”neutralitet” under bunkrarnas tidevarv. Det är nämligen tyska bunkrar ur den så kallade atlantlinjen som avbildas. Och därifrån är det lätt att låta tanken tangera även dagens försvarspolitik: Svenska kustkorvetter bekämpar pirater i Adenviken, samtidigt som ett lastfartyg kapas mellan Öland och Gotland…

Publicerad i Sydsvenskan den 20 augusti 2009

Then and now på Malmö Museer

av TOR BILLGREN


George Hallett: Barnet får sitt namn (1996)

Att det dokumentära fotot är en stark genre i Sydafrika, framgår tydligt av utställningen ”Then and now”, som ingår i Malmö Museers årslånga Sydafrikasatsning. Åtta av landets främsta fotografer har samlat bilder från tiden före och efter 1994, och presenterar dem parvis – då och nu.

Och det är inte bara det absurda apartheidsystemet som blottläggs, utan även samtidens tillkortakommanden. Mest fastnar jag dock för bilderna som skildrar Sydafrika som ett land vilket som helst – som rycker på axlarna åt sin mörka historia. Som George Halletts bild från 1996, där en familj har tagit sig upp på Signal Hill i Kapstaden för att hålla en namngivningsceremoni. Med hjälp av en filt skapar de ett intimt, andligt rum för sin högtid, nedanför kokar den enastående staden.

Publicedrad i Sydsvenskan den 15 augusti 2009

John Cage på Malmö konsthall

av TOR BILLGREN

Tacita Dean: "Stillness" (2007)

I höstas satte Lilith Performance Studio upp ett verk med Ewa Rybska och Wladyslaw Kazmierczak i ett bussgarage på Sorgenfri i Malmö. På en duk visades klassiska performance-verk som livetolkades av Rybska. Ett av dessa var ett framträdande av John Cage i amerikansk tv 1960, där han framför en komposition med diverse köksredskap och ett badkar. Tv-publiken reagerar som barn på cirkus och gapskrattar när den allvarlige mannen släpper ut ånga ur en tryckkokare och strilar med vatten, och bryr sig inte om att lyssna på vad han gör – på hur det låter. Det var häftigt att se hur Ewa Rybska liksom lät sig besättas av Cages ande och föra hans nästan 50 år gamla framträdande in i det kyliga garaget och samtiden. Det funkade.

Det gör det tyvärr inte när samma film nu visas på den annars mycket sevärda Sonic Youth-utställningen på Malmö Konsthall (recenserad den 17.6). Den presenteras i en dålig inspelning på en liten monitor med kasst ljud – utan hörlurar. Ljudet, det vill säga det väsentliga i sammanhanget, dränks av konsthallssurr och brus. Det är som att den skrattande tv-publiken får rätt. Det blir bara cirkus.

Ett annat Cage-relaterat verk på utställningen är filmen ”Stillness” (2007) av Tacita Dean. Hon låter den legendariske dansaren Merce Cunningham, som för övrigt fyllde 90 våras, framföra en ”dans” till John Cages verk ”4.33” från 1952. Stycket består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad i tre satser, och Cunningham förhåller sig till musiken genom att sitta stilla under lika lång tid. En man med klocka håller koll på tiden och satsbytena markeras av att Cunningham byter ställning i stolen.

Idén att föra samman de båda konstnärerna så här är gripande och oemotståndlig. Cunningham och Cage samarbetade i över 40 år, fram till Cages död 1992, och de var dessutom livskamrater. Men det finns en allvarlig brist i utförandet. Visserligen är detta orimligt med tanke på att Cunningham är inblandad, men jag kan inte komma till någon annan slutsats än att Tacita Dean har fått något mycket väsentligt om bakfoten.

För om vi är överens om att ”4.33” är ett stycke musik, så ska det framföras av en musiker. Inte som i Deans film, av en man med tidtagarur. ”4.33” är inte vilken tystnad som helst, utan en tystnad som initieras och inramas av en pianist som sätter sig vid ett piano eller en dirigent som höjer taktpinnen. Eller åtminstone någon som trycker igång en inspelning. Att det sedan inte följs av något ljud, beror på att ”4.33” innehåller den för all musik så essentiella ingrediensen paus. Styckets särdrag är att det består av extra mycket av denna ingrediens. Genom att slopa musikern, underkänner man styckets musikaliska anspråk, och därmed Cages roll som kompositör. Åter ekar tv-publikens inskränkta flabbande hånfullt i konsthallen.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 juli 2009

Andreas Eriksson på Galleri Arnstedt

Ensittare är ett ord Albert Engström använde för att beskriva Döderhultaren, och kan sägas beteckna en konstnärstyp som trots fysiskt och andligt avstånd från världens konstcentrum lyckas skapa konst som sätter relevanta avtryck i samtiden och konsthistorien. Isolerad och excentrisk är två egenskaper som hör till begreppet.

Nu krävs det mer än att bo på landet för att bli en kuf, men ändå är det just ordet ”ensittare” jag ständigt återkommer till när jag ser konst av Andreas Eriksson, som på grund av överkänslighet mot elektricitet har tvingats dra sig tillbaka från storstaden och bosätta sig på landsbygden vid södra Vänern.
Förra gången jag såg honom var en fin utställning på Galleri Magnus Åklundh som specifikt handlade om den strömlösa tillvaron, och kretsade kring stearinljuset – både som ljuskälla och föremål.

Utställningen på Galleri Arnstedt handlar mer om naturen och landskapet. Måleriet är ett stillsamt och melankoliskt betraktande av årstidernas växlingar genom trädstammarnas klibbighet, viddernas dis och himlens färger.

Känslan av enslighet understryks av några porträtt med frånvända och introverta ansikten. Detta drag av apati gör att människorna och träden byter roller i Erikssons måleri – livet och rörelsen finns hos trädstammarna. I en bild tycks någon omfamnas av en stam, en annan skildrar våldsamt växande, i en tredje ger barken associationer till ultraljudsbilder av samma slag som finns på varenda barnväntande familjs kylskåpsdörr.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 juli 2009

Doftande konst i Venedig

av TOR BILLGREN



Ur "Rise and Fall" (2009) av Fiona Tan.

Den starka doften av svart gummi är det första som slår mig i Frankrikes paviljong på Venedigbiennalen. Claude Lévêques installation ”Le grand soir” är mycket snygg och suggestiv med sina svarta rum, rostfria stålgaller och smattrande sidenflaggor, men det som gör att jag kommer att minnas verket om ett år, är alla gånger den oväntade och förföriska doften av bildäck, verkstad och nybil.

För när så gott som alla utställningar på det väldiga konstevenemanget konkurrerar om besökarnas uppmärksamhet genom att reta, utmana och behaga synsinnet, rumsuppfattningen och i något fall hörseln, har de verk som riktar sig till mer udda sinnen desto större chans att ge bestående intryck.

Det mest utpräglade doftverket är Haugue Yangs installation ”Condensation” i Sydkoreas paviljong. Från taket hänger köksutrustning och venetianska persienner i labyrintiska mönster, och beroende på var man står, drabbas man av dofter som linolja, nyklippt gräs och en svårbestämd och småäcklig skafferiodör.

En mera oavsiktlig dofteffekt finns i Nederländernas paviljong, som innehåller filmverk av Fiona Tan (aktuell på Lunds konsthall för 1,5 år sedan). Den starka sjukhuslukten passar väl ihop med de känslor av klaustrofobi, konvalescens och katatoni som ligger över hennes mästerliga film ”Rise and Fall”, där man får följa en äldre kvinna, innesluten i sig själv och ständigt förföljd av det förflutnas mörker. Lukten förstärker hennes skörhet och man inser att minsta vindpust kan blåsa henne över kanten till avgrunden.

Publicerad i Sydsvenskan den 16 juli 2009

Fuller och Gappah om "Mitt Zimbabwe"

av TOR BILLGREN

Temperaturen i aulan var alldeles över punkten då det börjar ryka ur munnen, men litteraturfestivalen i Franschhoek utanför Kapstaden förra veckan drog ändå fulla hus. Särskilt trångt var det under författarna Petina Gappahs och Alexandra Fullers panelsamtal på temat ”Mitt Zimbabwe”. Båda lever i exil sedan 90-talet – Gappah i Genève där hon dessutom verkar som advokat, och Fuller i Wyoming, USA.

Det gamla hemlandet är en ofrånkomlig ingrediens i bådas litteratur. Såväl som kärleks- som frustrationsobjekt.
- Zimbabwe är en daglig realitet i mitt liv, sa Gappah under samtalet. Varje gång det blir stopp i toaletten kommer jag att tänka på landet.

Hennes novellsamling ”An Elegy for Easterly” handlar bland annat om hyckleriet kring aids och otrohet. I novellen “The Cracked, Pink Lips of Rosie’s Bridegroom” noterar bröllopsgästerna de karaktäristiska tecknen på aids hos brudgummen; ”spruckna, rosa läppar”, men låtsas som ingenting inför den unga, ovetande bruden. Och båda författarna var överens om att det just är kvinnorna som får ta den värsta smällen av krisen som har härjat landet de senaste åren. Det såg förhållandevis ljust ut på 80- och 90-talet, men nu betraktas döttrar åter som ägodelar, som kan ge många användbara US-dollar i hemgift.

Både Fuller och Gappah har tillskrivits epitetet ”Zimbabwes nya röst” – en mantel de irriterat skakar av sig. Det är just den typen av förenklingar som marginaliserar landet – och hela afrikanska kontinenten i västerländsk media. Se bara hur Mugabe ständigt utropas till det stora problemet, när han i själva verket har ett helt parti bakom sig, Zanu-PF – en ”hård kärna som hellre ser landet i flammor än lämnar över makten”, som Petina Gappah formulerade det.

Och så har vi det här med enfrågementaliteten. Finns det t.ex. en Dawit Isaak i Eritrea och två kustkorvetter i havet utanför Somalia, är detta vad svenska tidningsläsare förväntas mäkta med innan de bläddrar vidare till sporten och serierna.

Alexandra Fuller illustrerar denna medielogik med en episod i sin bok ”Scribbling the Cat”, som utspelar sig i det gudsförgätna gränsområdet Sole Valley mellan Zimbabwe och Zambia. För några år sedan var det torka i regionen och nyhetsteam från hela världen reste dit för att filma svältande afrikaner. Problemet var att just Sole Valley inte hade drabbats särskilt hårt, tvärtom – det hade regnat ovanligt mycket. Så ”tv-producenterna var tvungna att be invånarna, som var ovana vid internationell uppmärksamhet, att sluta dansa och ululera framför kamerorna. Kunde de inte se kuvade ut istället?”

Samtidigt hade journalisterna inte behövt gå långt för att bevittna verklig misär, fortsätter hon. Bara några meter från vägen, i de närmaste hyddorna skulle de ha hittat män, kvinnor och barn, vars liv bokstavligen rann ur dem ”genom de fradgande tarmarna. Men HIV/AIDS ju är en dokumentär för sig”.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2009

Tystnaden efter Torsten A

Förbluffande lite har skrivits om Torsten Andersson i samband med hans död. Det är tragiskt att se hur landets främste konstnär trängs undan av Konstfacksnonsens, Bergmanfestivaler och pirathårklyverier. En minimal kortis i DN. Clemens Poellinger har ansträngt sig lite mer i SvD och kallar honom "konstnärernas konstnär". Expressen har publicerat ett intetsägande TT-telegram och Aftonbladet har inte skrivit ett ord (inte på webben i alla fall).

Ännu mer förbluffande är tystnaden i bloggosfären. Jag hittar ingenting... Förutom Johan Lundbergs utmärkta text på Axessbloggen. Utdrag:

Torsten Anderssons konstnärskap var uppbyggt kring det som är bildkonstens själva väsen: färg, form, fantasi och volym. Och Torsten Andersson visade likaledes som konstnär den sorts självständighet och originalitet som jag själv tror är nödvändig för att stor konst skall kunna skapas. Han var en benhård motståndare till den sorts epigoneri som dessvärre kommit att bli själva drivkraften i den svenska konst- och kulturhistoria, där man regelmässigt värdesatt den sorts konstnärer som i efterhand anslutit sig till vinnarsidan i konst- och litteraturhistorien. Och han var skoningslös i sin kritik mot den svenska inställningen att konstnärliga trender regelmässigt initieras av utländska aktörer, medan de som från ett svenskt perspektiv drivs av en attityd att ändra sakernas tillstånd i bästa fall uppfattades som halvtossiga rättshaverister.

Torsten Andersson, tre bilder

- Se upp med dem som sprider myter om konstnärer. Enstöringen Much, den morbide Francis Bacon, den sinnessjuke Hill. Myterna sprids av dem som vill framställa sig själva som mer normala och intellektuella. Deras intellektualism är väsensskild från offrens intelligens. (T.A. SAK publikation nr 111)


- På dinosaurieutstälnningen står jag framför montern med åttio millioner år gammalt koprolit. Besökarna betraktar likgiltigt de skulpturliknande föremålen. Först när de slutar se och läser skylten, regagerar de chockartat. Det akademiska seendet är oändligt överskattat. Det som vi ser oss fram till hos konstnärer som Van Gogh, Picasso, Marcel Duchamp och Yves Klein förtjänar inte ens att kallas framgent av deras storhet. (T.A. Svensk nutidskonst 5)



- Det är ju aldrig mot MÄNNISKOR man kämpar, som dumbommarna har fått för sig. Det är mot KONSTEN man försöker hävda sig. Denna gåtfulla och obegripliga kraft. Det är ju den man vill förstå… (Intervju med T. Billgren 2005)

Torsten Andersson, tre målningar

Torsten Andersson är död

Under pingsthelgen avled Torsten Andersson. I söndags eftermiddag skrev jag nedanstående minnestext till Sydsvenskan. Det var ont om tid, men jag är nog nöjd. Kom dock i efterhand på att jag inte skrev att jag älskar hans konst, att han var den störste. Det är så självklart att jag glömde skriva det. Hoppas att det framgår ändå. I måndags sände SR det program som nämns i texten i repris. Det kan avlyssnas via länken.

Bakom den lilla stuga som Torsten Andersson brukade använda som sovrum när han arbetade låg rester av brända träramar. Pigment blandade sig med sot och färgflagor i den gnistrande snön. Tidigare på morgonen hade han bränt ett antal målningar, bland annat några som 1997 visats på Louisiana. Nu var det början av 2005 och han tyckte inte att de höll måttet längre.

Jag var där för att intervjua honom till ett radioprogram och kontrollerade noga att bandspelaren rullade och att vinden inte brummade för mycket i mikrofonen när han berättade hur han i sotet och färgresterna såg det nya måleriet resa sig. ”Ett nytt, explosivt måleri…”

Torsten Anderssons konst är inte helt enkel att ta till sig. Första gången jag själv kom i kontakt med den var just inför det där programmet. Jag googlade på hans namn och trodde att folket på radion drev med mig. Varför ville de ha ett program om det här…? Blaffiga och skissartade målningar som kändes slarviga på ett ointressant sätt. Men jag började fördjupa mig och det dröjde inte länge förrän målningarna började dra i mig. Det var en helt igenom fysisk känsla – som när man blir attraherad av en vacker kropp.

Han jobbade framförallt med att måla vad han kallade porträtt av fiktiva skulpturer. Former som inte liknar något eller har någon mening i sig, utom som motiv i just Torsten Anderssons konst. Färgen verkar vara pålagd på ett slumpmässigt och nonchalant sätt, men på något sätt lyckades han genom detta skapa en svåröverträffad känsla av volym i bilden. De avmålade skulpturerna har en oerhörd tyngd och sensuell utstrålning.

Och hans stora uppgift som konstnär var just att hitta fram till ett eget bildspråk – något som han såg som en demokratisk plikt för varje konstnär. Att vara en kugge i konsthistorien. Själv fann han detta språk under några stormiga år på 60-talet. 1960 blev han utsedd till professor på Konsthögskolan i Stockholm, en tjänst han lämnade med buller och bång 1966, då han flydde tillbaka till Skåne och Benarp utanför Hörby, inte långt från platsen där han föddes 1926. Och det var där han byggde sin ateljé och målade sina främsta verk.

En av hans sista bildsviter handlade om konsten och döden. Han återanvände bland annat ett motiv från ett av de avgörande verken som var med och formade hans språk på 60-talet, en T-form, som då möjligen kunde stå för ”Torsten”, men som nu fått en helt annan funktion: en stupstock. Han talade om de offer konsten kräver av sina utövare. En annan målning föreställde hans gravsten. Efter att radioprogrammet med honom sänts, skickade han ett fotografi av den målningen med en personlig hälsning.

Nu kommer inga fler av Torsten Anderssons målningar att brinna, men de fortsätter att bränna sig in i medvetandet hos oss med sin ogripbara tyngd och närvaro.