Mixed Emotions på Landskrona konsthall

Mixed Emotions
Landskrona Konsthall
T o m 12.10


Karl Magnus Nilsson: Mustasch


Fredrik Nielsen: 60-årspresent 9000 SEK


Elisabeth Henriksson: Koloni


Glaset sträcker ut sina mångfärgade tentakler från väggar och golv i Landskrona konsthall. Det växer mot taket som träd, slingrar sig mellan händerna som vattenfyllda kondomer och snurrar på piedestaler.

De nio konstnärernas verk ger en rik bild av glasets möjligheter, egenskaper och sköra natur. Verk nummer 18 i utställningsförteckningen är mystiskt överstruket, och suggererar fram ett ljudligt och tragiskt klirr, följt av en onämnbar svordom.

En stor del av konstnärerna hämtar inte oväntat sina motiv från naturen; glaset är särskilt väl lämpat för att gestalta det organiska. Elisabeth Henrikssons verk är som sköra vattenmaskar som blint och försiktigt famlar sig uppåt mot ljuset. Paul Grähs har lånat sitt formspråk från havsdjupen, och får sina abstrakta glasklumpar att förvandlas till valar och anemoner.

Mest udda är Karl Magnus Nilsson från Malmö, som visar ett antal glasmustascher. På rött sidentyg i eleganta askar ligger de: Hitlermustaschen, Bismarckmustaschen, Hjalmar Branting-mustaschen och så vidare – som artefakter från en svunnen tid, hämtade ur källaren på British Museum. De skulle också kunna vara någon form av modeller för undervisning i den aldrig uppfunna rasbiologiska disciplinen mustaschfrenologi – konsten att bestämma ”typer” med hjälp av ansiktsbehåring. Den eleganta presentationen för också tankarna till prisutdelningar och högtidliga ceremonier. Då blir mustascherna förtjänsttecken, gradbeteckningar och maktsymboler. Med tämligen enkla grepp lyckas Karl Magnus Nilsson ringa in mustaschens funktioner och kulturella innebörder genom tiderna. Inklusive den smått löjliga air som omger den idag.

Fredrik Nielsens bidrag till utställningen är en protest – ett humoristiskt inlägg i ältandet om gränslandet mellan konst och konsthantverk. Hans vaser och urnor är avsiktligt förfulade, men utförda med avancerad och utsökt teknik. Ingjutet i materialet finns klottriga texter som ”Dålig smak 12 000 spänn” och ”60-årspresent 9 000 SEK”. Skulpturerna tycks genomgå ett självpåtaget martyrium, och vrålar: ”Ingen vill ha mig, ingen tycker att jag duger.”

På golvet har han kladdat ”wannabe-art”. Egentligen är det en ganska barnslig och övertydlig aktion som hade vunnit på att stramas upp, men den är ändå så pass angelägen och intressant att det hysteriska draget inte står i vägen.

Nielsen slår åt alla håll. Han anklagar konstvärlden för snobberi – bakom hans skeva formspråk ligger en raljant premiss om att konsthantverk blir konst i det ögonblick det är tillräckligt fult och oskickligt utfört. Men framför allt riktar han sig mot den bristande stolthet som finns på vissa håll i formgivar- och hantverksvärlden, något som uttrycker sig i en strävan att till varje pris få sitt arbete ”upphöjt till” konst. Utgångspunkten för denna strävan är att konst skulle vara finare och mer angeläget än design – något som självklart inte behöver vara sant. Visst är gränserna suddiga ibland, och visst kan det finnas en nedlåtande attityd – men det blir knappast bättre av att man som designer själv devalverar sin profession genom att erkänna och konsolidera hierarkin.

(Publicerad i Sydsvenskan den 24 augusti 2008)

Return to Sender på KRETS

Mitt på golvet dansar grodan Kermit med en snäll och blingblingsmyckad yeti bland flaskor, cigarettfimpar, snabeltofflor och utspridda vinylskivor. Visst, det kunde vara vilket kollektiv som helst på Möllan, men i just det här sammanhanget är det Megan Whitemarshs bidrag till teckningsutställningen Return to sender, som visas på KRETS i Malmö (t o m 31.8). Jag gillar hennes enkla uttryck, den barnsliga glädjen, men framförallt de båda dansande vännernas musiksmak: Velvet Underground, Brian Eno och Joni Mitchell.

Utställningen bygger på att ett antal framförallt amerikanska konstnärer för några månader sedan brevledes fick en påse och instruktionen att skapa ett stycke konst med hjälp av innehållet, och sedan returnera resultatet. Samtliga påsar innehöll en blyertspenna, ett papper och portopengar. 23 konstnärer hörsammade inbjudan, och typiskt nog för den gör-det-själv- och distro-anda som genomsyrar KRETS, är utställningens bästa verk det som bryter mot reglerna i inbjudan: Jay Howells lojt tillbakalutade och rökande indian, som är skapad med akvarellfärger istället för den bifogade blyertspennan.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 augusti)

Per Johansson på Rönnquist & Rönnquist

Per Johansson: Words are not enough

I Claude Monets måleriserier av höstackar och katedralen i Rouen är det inte motiven som är det centrala, utan ljuset. Eller rättare sagt: det är ljuset som är det egentliga motivet; höet och fasaderna fungerar bara som medium – som bärare av ljuset.

En konstnär som inte behöver några sådana medium är Per Johansson (född 1984) som just nu visar tre målningar på Malmö Kommunanställdas Konstförenings jurybedömda salong på Galleri Rönnquist & Rönnquist (t o m 22.8). Han får ljuset att träda fram ur dukens dunkel som ett konkret objekt med volym och tyngd, nästan som guld.

Själv säger han att han försöker fånga känslor som kan uppstå här han ber till Gud. Men gestaltningen av den religiösa upplevelsen är varken exkluderande eller privat, tvärtom. Han översätter den till begrepp som skönhet, styrka och värme, och kommunicerar således på samma universella sätt som djupt troende kompositörer som Arvo Pärt och Johann Sebastian Bach. På ett mycket fint sätt lyckas han fånga det där glimret man knappt uppfattar i ögonvrån, men som undermedvetet blir det avgörande extrabränslet som gör en mörk och dyster dag uthärdlig.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 augusti 2008)

Här ligger Per Johanssons sida på Svenska Konstnärer.

Kommentar: Betona galleristernas roll!

Ännu återstår några veckor av den utmärkta utställningen The Right Thing på Malmö Konstmuseum, där ett urval av de senaste fem årens inköp visas (t o m 17.8). Utställningen är något av en kavalkad av det som visats på stans gallerier de senaste åren. Kanske inte alltid det bästa, men i högsta grad ändå verk som varit med och definierat Malmös konstliv under perioden.

Därför tycker jag att det är synd att det saknas information om på vilka gallerier verken är inköpta – eller i all fall var de har visats. Nu får man försöka minnas var man sett verken istället. Första rummet blir något av ett Ping Pong-rum med Carin Blüchers blå fotografier och Gabriella Ioannides vatikanmålning. Andra rummet går i Elastics tecken med Kristina Matouschs hålplåtar, Magnus Thierfelders obstinata stolar och Jone Kvies astronauthjälm. Sen kommer ett Dunkersrum, och innerst finns en vibb av Lilth Performance Studio.

Med information om detta i anknytning till verken, hade man fått en rätt bra bild av gallerilivet kring Öresund – och framförallt hade det varit ett erkännande av galleristernas viktiga roll. Det är ju deras förtjänst att det över huvud taget visas ny konst. Det är de som har sett potentialen i verken, det är de som har tagit risken.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 augusti 2008)

Hans Billgren på webben

Jag måste rekommendera Joakim Ödlunds otroligt fina Hans Billgren-sajt, som nyligen färdigställts: www.hansbillgren.se. Hans Billgren var Ola Billgrens far, och min farfars bror. Jag träffade honom förmodligen aldrig. 2004 gjorde jag ett radioprogram om honom där Hans Appelqvist specialkomponerade musiken, och Kjell Alinge stod för uppläsningarna.

Dagen lång, 1974


Landskap med popplar, 70-tal


Kustvägen med blå person, 40-tal

Chipperfield & Gormley på Kivik Art Centre

David Chipperfield och Antony Gormley: Architecture for Subjective Experience
Kivik Art Centre



Verket tycks vara lyft på plats av helikoptrar och luftskepp, för det syns inte ett minsta spår efter de stora byggmaskiner som bara någon dag före mitt besök reste det 18 meter höga betongtornet. Eller ska man kanske se det som uppdraget ur marken? Det är ju så här det ser ut under många av ängarna, stränderna och skären längs våra kuster. Miljontals ton betong, gjuten till bombsäkra bunkrar med gångar och hålrum. Det som sticker upp ur marken är endast topparna av isbergen, portarna till underjorden.

Det är där Österlen är som absolut vackrast som arkitekten David Chipperfield och den brittiske konstnären Antony Gormley har rest sin betongpaviljong Architechture for subjective Experience. Visst har arkitektikoner som le Corbusier lärt oss älska betong, men att paviljongen smälter in så bra i omgivningen, tror jag snarare beror på materialets ständiga närvaro i naturen i form av just bunkrar, men också silos. Betongen har under decennierna integrerats i, och blivit till en lika självklar del av naturupplevelsen som björk och gråsten.

Paviljongen är uppbyggd av tre olikformade segment som alla har volymen hundra kubikmeter. Först en mörk, kompakt och nästan kubisk form vid marken, som övergår i en öppen plattform några meter upp. Därifrån tar tornet vid, som man tar sig upp i via en spiraltrappa.



Verket får en alldeles särskild laddning av att man som betraktare helt ansvarar för sin egen säkerhet. Det finns ingen annan som ser till att man inte gör något dumt eller gör sig illa när man väl är uppe i paviljongen. Plattformen saknar (och ska självklart inte ha) avspärrningar och det finns ingen självlysande tejp i trappan upp till tornet. Mörkret gör att man tvingas treva efter varje trappsteg, och klaustrofobin och vetskapen att man kommer allt högre upp gör att man försätts i ett mycket intressant, sårbart tillstånd. Sinnena skärps, trösklarna sänks, nerverna sätts på helspänn. När jag äntligen ser hur det ljusnar på vägen upp drabbas jag av en så klyschig ljuset-i-tunneln-känsla att jag genast blir full i skratt åt den överdrivna reaktionen.

Tyvärr brukar spektakulära konstverk ha en förmåga att dra till sig olycksfåglar. Ta bara förra utställningen i entréhallen på Tate Modern i London, Doris Salcedos Shibboleth, som bestod av en lång spricka i golvet. Utställningen hade inte hunnit vara öppen i många minuter förrän någon lyckades sätta foten i rakt sprickan, trots att inget kunde vara tydligare än att verket bestod av just en spricka, och att man inte skulle trampa i den.

Detta tvångsmässiga självskadebeteende hos vissa konstbesökare gör att jag inte är särskilt optimistisk för paviljongens framtid. Logistiken är också ett potentiellt problem. Verket bygger på att man beträder det en i taget, och om det blir så välbesökt som det förtjänar, är risken för olidlig köbildning överhängande. Och vad får man för upplevelse om man vet att det står femtio irriterade personer och trampar nedanför? Även detta ansvar har arrangörerna avsvurit sig. Bollen ligger således helt hos besökarna. Visa tålamod och respekt utanför. Våga vara egoistisk inuti. Då kan detta definitivt en av sommarens största konstupplevelser.