Niki Cervin på Estetica

Just nu slår Niki Cervin igenom med buller och bång på Galleri Estetica (t o m 30.1). Utställningen domineras av teckningar, men får lite färg och värme av några stora målningar som ekar en smula av Rolf Hanssons fläckiga måleri.

I teckningarna imponeras jag främst av vitheten. Hon vet exakt när det är dags att lägga ifrån sig pennan, och räds inte arkets tomhet. Ibland består de bara av några få streck, som – om man vill – kan representera ensliga popplar i ett översnöat vinterlandskap när det är så där kallt att snoret fryser till is när man andas in. Men de kan också tolkas abstrakt, och oavsett hur man väljer att se dem genomsyras de av samma fina känsla för balans och komposition.

Några verk är mer collageartade, med inslag av text och foto. Det är egentligen bara det fåtal teckningar där hon kombinerat den skissartade stilen med ett mer avbildande bildspråk som är mindre lyckade. Men att en utställning av en debutant spretar något ser jag snarare som ett sundhetstecken och ett löfte om en mycket spännande framtid.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 januari 2008)

Två utställningar med Helene Edgren i Malmö

Helene Edgren: av djävla ägg blir djävla ungar
Galleri Ping Pong, Rådmansgatan XX, Malmö
Till den 2 februari 2008

Helende Edgren
Biograf Spegeln, Stortorget, Malmö
Till den 14 februari 2008

Några medeltida träsnitt som skildrar kvinnor i samröre med Djävulen står i centrum på Helene Edgrens utställning på Galleri Ping Pong. En blir bortrövad, en annan knäböjer framför Den Ondes ändalykt, och i originalen utstrålar de stackars kvinnorna skräck och skam. ”Så kan det gå!”, var sensmoralen när det begav sig.

Men Helene Edgren har tipexat över de ångestfyllda ansiktsuttrycken och istället målat dit självsäkra ögon och njutande leenden. Från att ha varit offer, har kvinnorna blivit självständiga individer som handlar av fri vilja, äventyrslusta och njutning. Det är inte mycket som krävs för att vända underläge till överläge.
– Ja! Jag är häxa. Än sen? Are you talkin’ to me...?

Det handlar om den självklara rätten att få definiera sig själv och ignorera moraliskt, religiöst och politiskt förmynderi. Men också om det mänskliga behovet att tillerkännas ansvar för sina handlingar.

Samtidigt visas en annan Helene Edgren-utställning på biograf Spegeln. Huvudverket är filmen The Ballet Dancer, där hon i en tagning på 16 minuter filmat en dansare som utför piruetter tills han är helt slut. Det påminner en smula om Gillian Wearings 60 minutes of Silence som hon vann Turnerpriset med 1997. Wearing filmade en grupp statister utklädda till poliser under en timme, prydligt uppställda som på ett skolfoto. Bara efter någon minut börjar de klia sig, torka svetten och skruva på sig av tristess.

I Edgrens film är det den fysiska ansträngningen som är det plågsamma, och ljudet av hälens ständiga nedslag i golvet. Men också dansarens utlämnande situation. Trots att han är utmattad och har mjölksyra i benen, tvingar han sig att göra piruett efter piruett utan den graciösa mask av självkontroll som dansare annars kan gömma sig bakom. Rörelserna blir klumpiga och osköna, och han blottar sidor av sig själv som aldrig skulle tillåtas komma fram under en föreställning.

Verken på de båda gallerierna representerar helt olika sidor av Helene Edgrens ovanligt breda konstnärskap. De förenas vare sig av tematik, medium eller problemställningar – snarare av den eleganta enkelheten som de är utförda med.

Konstikoner i nytt ljus

Joanna Thede: Light Installations
Cirkulationscentralen, Nobelvägen 125 , Malmö.
T o m 27.1.

Ulf Hedetoft: Unwrapped Boxes & Backgrounds
Ateljén på Citadellsvägen, Malmö



Att en konstnär vänder och vrider på modernismen och 1900-talets ikoner är varken originellt eller ovanligt – men oftast intressant, eftersom de flesta (även de som är helt ointresserade av konst) har någon typ av förhållande till dessa verk; Duchamps pissoar, Picassos kubism, Mondrians rutor o.s.v. – var och en med sina associationer.

Just nu ägnar sig två konstnärer åt detta på varsitt håll i Malmö. På Cirkulationscentralen visar Joanna Thede Light Installations (t.o.m. 27.1) som bland annat består av ett verk där hon har stoppat lysrör i en rustik, trearmad ljusstake. Hon utgår här från Dan Flavins klassiska lysrörsinstallation Monument för V. Tatlin – som i sin tur utgår från den sovjetiske konstnären Vladimir Tatlins storslagna förslag till högkvarter för Komintern, även kallat Tatlins torn. I en konsthistoriskt humoristisk manöver korsar Joanna Thede Flavins minimalistiska tolkning av Tatlins futuristiska torn med bondsk allmoge, och skapar samtidigt något av en pedagogisk provkarta över två av 1900-talets centrala konstriktningar. Tre om man räknar med det postmodernistiska tilltaget att blanda högt och lågt.

Den andre konstnären är Ulf Hedetoft, som i sin ateljé på Citadellsvägen har ägnat sig åt Andy Warhols Brilloboxar sedan i somras. Det är ett trestegsprojekt, där han i första delen undersökte om boxarna är så pass inetsade i publikens medvetande att det räcker med att presentera deras dimensioner för att polletten ska ramla ner – och det gör det förstås.
I andra delen (som pågår just nu) visar han hundratals foton där mer eller mindre kända människor poserar med boxarna – som för att försöka vänja oss av med att associera dem till Warhol. Kan konsten laddas om med nytt innehåll? Kan den rentav laddas av? Kommer boxarna någonsin att ”bara” vara behållare för stålull igen?

Var projektet hamnar till slut är svårt att säga just nu, men hittills har Ulf Hedetoft ställt relevanta och spännande frågor kring uppfattningen av konstverk som nått ikonstatus. Tredje delen laseras i slutet av februari.



(Publicerad i Sydsvenskan den 22 januari 2008)

Tamar Guimaraes och José Luis Martinat på Konsthögskolans galleri

Tamar Guimaraes’ examensutställning på konsthögskolans galleri (t.o.m. 25.1) består av ett bildspel om Brasiliens mest kända medium – Francisco Candido Xavier (1910 - 2002), som nådde sin största berömmelse under militärdiktaturen 1964-85 och skrev över 400 böcker, dikterade av andar. Ganska snart blir det dock uppenbart att det inte är Xavier och spiritismen som är det viktiga i bildspelet – utan sättet på vilket historien berättas. Speakerrösten är helt nollställd och saknar massmedias sedvanliga vinklingar och patos. Som åhörare hamnar man således i ett Aspergerliknande tillstånd, där det är svårt att uppfatta att Xavier egentligen var en osympatisk figur som bland annat förmedlade andeutsagor om att urbefolkningen var lägre stående. Det är en raffinerad berättareffekt.

Den andre examensutställaren är Jose Luis Martinat som visar objekt och filmer. Jag gillar särskilt den inverterade modellen av ett podium byggt för George Bush – upphöjningarna blir till nedsänkningar och förvandlar scenen till en amfiteater eller gladiatorarena.

I ett av filmverken flyger en röd kvadrat över bilden i oändliga variationer, ljudsatt på ett sätt som för tankarna till vinjetterna i början av långfilmer, där filmbolagens logotyper presenteras i storslaget majestät. Fast i Martinats verk blir det inget. Vinjett efter vinjett påbörjas, men tycks liksom förkastas av en osynlig hand.